Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.


Språkets sjunde funktion

Laurent Binet ; Språkets sjunde funktion
översättning från franska av Sara Gordan
Kul, kul, kul. Hela Nietzsches epigoniska poste moderne är här och några till. Deckargåtan som ska lösas upplöser sig som vilken teori som helst i ett ingenting och läsaren får egentligen aldrig veta. Först ut med svart humor och det folkliga tilltalet var Ferdinand Celine på sin tid och inte oväntat så droppas också läromästarens namn bland alla andra. Teorikändisarna är många och överst tronar Eco semiotikern vars idéer det hela bygger på. Den semiotiska förmågan att dekonstruera språket i alla sina delar kan leda till förmågan att konstruera maktens meningar och ge ägaren makten i sin mun. Barthes körs över av en tvättbil för den analoga algoritmen till maktens mening, språkets sjunde funktion, han förvarar i innerfickan och så är jakten efter gärningsmännen/kvinnan på gång. Mycket mer är väl inte att säga. Läsaren bjuds ett pärlband av ”scener jag skulle vilja se” a la tidningen MAD och en filosofisk diskursklubb med fascistisk anstrykning där en del av detektivakternas uppgörelser serveras och inte minst receptet till en napolitansk och italiensk patentpizza. För att sammanfatta: en lätt absurdistisk surrealistisk satir över spridda tankar som flytt. Ett utförligt personregister och litteraturförteckning kunde gott förlaget ha bjudit på. Bara på kul alltså.

Tjeck igen

”Det finns nätter då Fanockså lämnar böckerna och ser på teve som en vanlig man.”, för att nu travestera Fantomen eller Nietzsche lämnade samma tanke om Zarathustra. I alla fall så kollade jag på basketlandskampen i Europamästerskapen mellan Tjeckien och Sverige. Det är kul att de svenska damerna håller hög nivå. Så hög att de lätt skulle ha vunnit mot Tjeckien. Nu gjorde de inte det och det är lätt att se hur tillkortakommandet gick till. Svenska förstafemman men Kalis LLoyd som en gång i tiden tränade och spelade matcher med Chirseberg Cherries F85,86 och -87 tog en stadig ledning med snabbt och överflyglande spel där inte minst Kalis visade framfötterna tills det var dags för coachen att mitt i flytet ta en timeout i slutet på första halvlek som bara kunde gynna motståndarna och gjorde det också och disponerade sedan om laget så att så att tjeckiskorna kunde gå ikapp, gå om och dra ifrån till en ganska så säker vinst. Tja, vad säger man? En psykologisk blackout, en coach som trots sina meriter inte kan basket eller vanlig simpel vadhållningsmuta? Tjänstefel var det i alla fall och sorgliga de sportjournalister som inte påpekade det. Fredriks försvar för coachen är bara löjligt. Sverige har en given vinstlott i samarbetet mellan Kalis och Amanda men det bara förekommer knappast alls. Faktiskt sorgligt det också. Eldebrinkarna behöver avlastning för att bli bättre dessutom.

 


Öl nästa

Rökningsförbudets utvidgande är en stor nyhet av tidningskommenterandet att döma. Det tycks var sunt med lite osunt. Dock det måste påpekas. Rökningsförbudet är inte totalt. Fortfarande får man röka fisk och dessutom röka där inte allmänheten trängs. Man kan om man så vill säga att det fortfarande är okej att röka där det inte är dålig stil att röka. Det är något som rökandelobbyn helt tycks missa. Man håller för munnen när man hostar och nyser och man röker inte där andra finner det obehagligt. Det är inte längre upp till marknadskrafterna med frivilliga uppgörelser. Kanske intressant. Blindsided tacklingar är förbjudna i hockey numera och ungefär så kan man tolka rökförbudets inläsande av synnerliga skribenter. Man frågar sig stilla: Kan de inte se något väsentligt att skriva om? Kan de inte vända sin eld mot något annat att föröda? Eller. Själva rök har de ingen eld? Röka supa svära och vara som folk i svenska akademien och närståendekretsar. En existensiell eller essentiell fråga? Det är bien i Paris?

I Sydsvenskan kan man läsa en Tv-serie som uttalat startar i dekadensens Berlins 1929 kritiseras för att den inte handlar om hela det tyska 1920-talet. Frågetecken! Det är ett sant faktum att den politiska och religiösa högern inte tycker om republik och det gäller i alla tider. Nu som då. Här som där. Det kan inte vara fel att påpeka det. Ja utom då i Sydsvenskan förstås.

 


Guds logik

Reinhold Niebuhr: Tidernas tecken (1947)
Originalets titel: Discerning the signs of the times (1946)
övers. från engelskan av Ingalill Mossberg-Andersson
.
Ulf Lundell: Vardagar (2018)
.
Två böcker som kanske handlar om samma sak
Visst är det kul att himlastegen på Lilla Stenshuvud lyder under svensk byggnorm där varje trappsteg inte får vara högre än 17 centimeter. Kanske. Det stod så i Expressen i en ganska så mot Ulf Lundell elak artikel av Kleen, och då behöver det ju inte vara sant. Fråga Virtanen. ”Skrattet är ett slags ingenmansland mellan hopp och förtvivlan.” Säger Reinhold Niebuhr i ett känt citat. Björn af Kleens artikel om Lundells tillkortakommanden berör inte huvudfrågan om det är rätt att göra en unik allmänning till en särskild grupps upplagsplats och identifikationsmarkör. På Stenshuvud har man trots naturskyddet byggt ett Naturhus i ett ytterligare vurmande för identitetspolitik. Det senare påpekar inte Ulf Lundell i Vardagar men tar sig gärna en käppatur där om dagen när lusten faller på. Helst gör han det varje dag. Det skulle jag också vilja. Bilen jag ska skrota denna månad bär syn för sägen med säsongsparkeringslappar på framrutan från åren innan Naturrummet fick evig parkeringsstatus i backen. Det är med andra ord en gammal bil. Till skillnad från Ulfs betydligt dyrare schabrak besöker den sällan verkstaden men kickaccelererar fortfarande som en hel Austin Martin anno 25 år nyare. Det finns något hos Ulf Lundell som jag tycker om. Kalla det natur. Naturen är ärlig och vårdar sina äpplen där den kan. Det gör Ulf. Undra på att han är förbannad ibland. Det finns ingen Justitia som Naturen kan vända sig till men nog är den också förbannad. Hett förbannad. (Inom parentes sagt så brinner det mera nuförtiden inte bara för att det är varmare utan också för den högre syreinblandningen i luften som kickar in brandrisken. Varje decimal är förödande.) Ulf tror jag ligger närmare Gud än sina belackare. I alla fall naturen.
Gud sparkade ut Adam, som var ett barn av naturen, från paradiset när han smakade på kunskapen. ”Passar inte reglerna i Guds Hus så får du klara dig själv.” Ja, och på den vägen är det. Mänskligheten försöker fortfarande att klara sig själv. Vägen tillbaka till paradiset men nu utan Herre heter samarbete och ännu har inte alla förstått det. Kristna tror på förlåtelse på det att människorna inte förstått bättre. Naturen och kulturen; de två kulturerna som delar mänskligheten också i Simrishamn. Lösningen är ändå, nu som då, här som där, förståelse.

Gamla Mellertid

Gammalt kan bli nytt; eller så är det tvärtom. I alla fall så ska jag ge mig på ett nytt företag. Inte äventyret, inte skrivande, inte alternativt leverne, inte politiskt leverne, inte basketboll, inte PA-karriär, Inte något annat idealistiskt heller för den delen men bara ett företag. Mellertids Antikvariat är här. Nåja. Lite idealism är inget Antikvariat förutan. Kanske kan jag skriva om det? I den mån jag bedrivit litteraturkritik så lämnar jag nyheterna till kulturplebsen och tar till att skåda det Mellertidska lagret. I första hand kommer Mellertids böcker att hittas på Bokborsen.se från och med första juli men sedan blir det en egen hemsida och bokmotor. Ni ser; det kommer att behövas mycket personal.


Småskurna Aftonlöf

Gårdagens kria var tänkt att handla om Aftonbladets svar på kritiken från Pressens opinionsnämnd. Inte särskilt medgörligt om man säger så. Jag letar efter snutten där Aftonbladet bjuder PO till etikkurs på Aftonbladet men kan inte hitta den i dag så det får vara. Helt klart i alla fall att pressterna på tidningarna tycker sig ha fog för lite mindre hederlighet ibland. Men dagens Scherman säger det så mycket bättre. Bara en liten invändning till honom: ”I fallet Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ledde skriverierna till ett självmord.” Vad som egentligen leder till ett självmord kan man aldrig så noga veta. Men det är ju klart att upprepas något tillräckligt ofta så tror tillräckligt många det. Vi är ju som DN så vackert skriver bara människor. Upprepande och tillräckliga. Något ditåt skrev också Selimovic men bytte människor mot teaterchefer och bekräftade således Aftonbladets bild.

Nu kom den att handla om en massa annat i stället och så blir det väl lätt när inte hjärtat riktigt är med. För vad bryr jag mig om Aftonbladet egentligen. Eller någon annan med för den delen. Fungerar inte Pressens Opinionsnämnd snarare som legitimerare i sammanhanget än som seriös granskare. I min ungdom tillhörde Aftonbladet tillsammans med Expressen, Kvällsposten och Göteborgstidningen boulevardpressen och ansågs väl inte helt pålitliga. Mer försäljare av skandalrubriker än pålitligt nyhetliga. Fortfarande skiljer man i seriositet på morgon- och kvällstidning men det är väl mera tveksamt. Nu har jag ingen större bredd i min tidningsläsning men nog verkar i alla fall både Dagens Nyheter och Sydsvenskan som jag läser, dock allt mindre, allt oftare tangera och gå över gränsen till kvällspresslandet.


Småskuret är bäst!

Det var ett tag sedan. Jag kan se att mina ovänner lämnat bevakningen. Det är väl bara att skaffa sig nya.

Aftonblaskan som alltid är först med sanningarna om än också på det omedvetna planet ska tilldelas beröm för kvittningsgranskningarna av maktens representanter som också kan vara tanter. Fullträffen med C. Löfdahl är intressant, inte för att hon över måttan girig, utan för att tycker att det är hennes självklara rätt att utnyttja befintliga regler. Det kan hon ju ha rätt i. Juridik går före moral. Robot före människa, höll jag på att skriva men det är ju en annan debatt. Nu är hon vilde. Kanske skulle hon ha valt ett annat parti? Vem minns inte Aftonblaskans miljonärsgranskning där Göran Skytte lärde sig hur man drog av byxorna och lurade skjortan av skattesystemet. Justitieminister Rainer fick då dra men fick ett annat höjdarjobb av partikollegan Palme i stället.

Särskilt beröm denna dag tilldelas Robert Aschbergs telefon. Han visar hur mobbiga journalister också kan vara. Om inte förr så lärde oss Norrmalmtorgsdramat det när bankrånare Olsson efter gripandet förevisades av maskerade poliser för en skränande mobb som helt bestod av journalister på plats. Nu som då. Här som där.

i Aftonblaskan chefar Åsa Linderborg på kulturen och vad kan vara lämpligare denna dag än att hänvisa till Freuds vantrivslakultur. Redaktören skriver nämligen om skam som vi andra bara känner på ett omedvetet plan. Skam är en flockkänsla och skulden tillhör individen. Bara så. Med undermedveten skam älskar mitt fattiga men medvetna barndomsjag proteinberikad formfranska*. Odygdigt gott. Också vill jag påminna Åsa om att stolthet är en underkastelsedygd och att det är faktiskt inget att vara stolt över. Rent identitetspolitiskt alltså. Marcuse skrev om det. Det slumpade sig så att den gode Kalle i Sydsvenskan skrev om den också gode Eriks stolthet då han påbörjade bortgrävningen av gamla Malmö. Underkastad var han då. Erik alltså. Kalle förresten!: Gå upp på över backen och kolla runt på Calles Plats och du ser kvarter, snarlika Lugnets, som också var planerade att rivas om inte Kirsebergs byalag gått emot genom att köpa husen, bilda opinionen och renovera husen. Som ett ödets nyck bor Malmös nuvarande borgmästare i ett sådant. Engelbrektsleden är ett annat exempel på att ska man vrida klockan tillbaka så är det läge att göra det innan den slår till.

I Sydsvenskan kan man också läsa om en annan äreräddning och nu gäller det Heidenstam. Låt mig som är gammal nog påminna om att Krigsmanns erinran inledde morgonreveljen för alla beväringar på 1930-talet och i alla fall till 1934 uttryckte de rasvärderingar som på sidan åläggs Heidenstam; stolt och underkastad den dåvarande svenska nationens credo.

Andreas Ekströms kärleksfulla kritik och äreräddning av kärnfulla formuleringar i TEXT_TV är gripande, begripande och värda att texta på!; och fick dessutom mig att fatta tangenterna och plocka fram några skivor fryst formfranska.

Gatorna begriper inte varför hamnarbetarna vann?! Det är för att när det kommer till kritan så är också de, likt fordom Heidenstam, underkastade den svenska nationens credo. Det var inte arbetsköparna!

o-o

*Det där med Diwongs proteinberikade formfranska som jag, nyss hemkommen, från en avmönstring i Angel Bay, Wales, via London, köpte på Tempo vid Värhemstorget är nog bland det djupaste jag kommit på. Eller var det jag? Eller var det då? ”Konsumtionskulturen är ett fattigdomsbevis” skulle min schartuanskt påverkade gamla mamma säga. Nåja. Även madeleinekakan började som en vanlig skorpa.

 


Ett fall framåt för Warriors

Jonas Jerebko som är basketfostrad i Borås spelar i Golden State Warriors, Oaklandlaget som snart ska flytta till San Francisco. Det är kul och visar att det visst går att lära sig det kluriga basketbollspelet i Sverige. Jonas styrka är att han kan spelets alla delar och sliter hårt. Likt en svensk Larry Bird som för övrigt inte tyckte att man kunde spela basket i Sverige. Därför kollar jag numera på NBA ibland. Warriors förlorade i går till Raptors. 20 poäng. Det räknas som en stabil förlust. Eller vinst. 20 poängs övertag är komfortabelt och laget kan pröva bänken och koppla av i spelet. Vilket gör laget bättre. Nu gjorde inte Torontolaget det men ändå. Optimalt för att en spelare ska prestera sitt bästa är sjuttiofem procents speltid. Speltiden för Jerebko har ökat efterhand. I går tjugotreochtrettiofem. Femte bäst och bara minuten mindre än fyran. Det är nog mer än han förväntade sig när säsongen startade. Av det lilla jag sett tycker jag att skottet blivit bättre. Jonas tar oftare emot bollen i skottfärdig, det vill säga med böjda knän och fötterna mot korgen, position, även när han väljer att passa. Det gör honom också till en bättre passare som vinner tid till mottagaren. Likt Warriors så lägger Rapters gärna till en extra passning vilket ger en fördel både för skottet och returtagningen. Så Warriors måste bli bättre defensivt och uppmärksamma den extra passningen om det ska bli en ring till Jonas när det beger sig till finalspelet. Även offensivt då uppenbart Rapters läser Warriors bra. En sådan situation måste genomspelas för att förstås. Dåså: Buck Up!


OM BOB DYLAN

Sara Danius: Om Bob Dylan (2018)

Sara Danius har skrivit och låtit trycka en alldeles utmärkt liten bok om Bob Dylan. En sorts prata – man pratar om någon och skriver ner texten – det kan bli en ramsa, en låt, poesi och varför inte – en bok, i, antar jag, en Bob Dylans anda. A bag of tell. (Ja, jag vet. Prator är också något journalister fyller tidningen med när de inte kan åstadkomma något bättre.) Men Bob Dylan är ständigt i en annan anda, vilket Sara Danius också påpekar. Det tycks finnas en hunger efter Bob Dylan, Bob Dylans ande och rykte och alla vill ha en del. eller som han sjunger någonstans: ”A lot of people don’t have much food on their table/But they got a lot of forks n’ knives/And they gotta cut somethin’” Sara Danius´utskurna bit blir naturligtvis nobelpristagarens upptagande i övre kulturkretsen. Så fint är det i akademikretsen som Bob Dylan här får hälsa på att ingen vill ha en autograf eller ens en selfie. Robert Allen Zimmerman kan för en gångs skull vara sig själv. Nej, just det. Då skulle han nog inte vara där. Nåja. Plattan jag tänkte på heter BOB DYLAN och kom 1962. I sin första egna sång på platta handlar om när han kommer till New York och vill tjäna pengar på sin musik. Musikförläggaren säger att han bara vill ha folksingers så hillbillyn Bob drar. Den andra egna låten på samma platta; BOB DYLAN, handlar om Woody Guthrie, som Bob Dylan var mycket just då. Det är en tråd som inte Sara drar i, alternativt väver in. Traditionslojalisten utvecklandes en motståndets estetik. En folklig elitist. Motindoktrinering. Göran Palm kan ligga lugnt i graven. det är nog det närmaste man kan komma Bob Dylan. Dessutom försynt. Den klassiska litteraturen visar oftast en påfallande tröghet i att anpassa sig till den fortskridande samtiden. Men man anar vilken Bob som Sara tycker om. Det trollbindande geniet Dylan som också är bra på att rimma. Ja, vem vill inte vara som Bob Dylan. Rimsmidare eller ej. Kanske har de lite gemensamt. När Sara skriver om den blå tvålen hos Flaubert är det som hur Bob beskriver detaljerna i Buddy Hollys framträdande. Varje detalj är en viktig del av helhetens atmosfär. Som sagt, en bra liten bok, en pocketbok med styva pärmar.

Update: Dylan Blue finns.

: Allt du behöver veta om Bob.

 

 


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.