I Dagens Fyheter kan jag idag läsa att Milan Kundera angav för den tjeckoslovakiska polisen en tjeck som spionerade för en exiltjeckisk organisation 1950.
Hur dom vet det? Någon angav Milan Kundera helt nyligen. Det går lika bra att skriva en artikel.
Det är inte särskilt hedervärt att vara en angivare. Någon gång. Ens om man är liberal. Och skriver i en tidning.
En iakttagelse var inte detta.
nya © MELLERTID 
17 10 2008 at 7:16 e m
I tjeckiska tidningar var det här en het potatis alldeles nyligen, men Kundera förnekar å det bestämmaste. Ord står mot ord. Vad ska man tro?
18 10 2008 at 8:44 e m
En angivelse är alltid en lögn – någonstans. Lögner är obehagliga. För varje nytt samband blir soppan bara tunnare. Det börjar med ett plötsligt uppdykande papper – från en Säkerhetstjänst.
Man behöver inte tro något, men redan färgas läsningen av Kunderas böcker. Varats olidliga lätthet handlar om ansvar, det politiska ansvaret. Varat som sanning och det olidliga varat som lögn. Det finns många skäl att undvika Tjeckoslovakien. Särskilt om man har varit där.
Många tyska författare vittnade om det omöjliga i det tyska språket efter kriget. Nazismen hade ockuperat det.
Milan Kundera är noga med orden. Det kan hans översättare vittna om.
Hitler tyckte om hundar, allt annat glömmer vi. Det är varats olidliga lätthet. Centralt är att hunden Karenin som är den femte huvudpersonen, och har fått sitt namn av Anna Karenina, begravs.
Teresas dokumentära fotografier från pragvåren blir till bildbevis i den politiska polisens händer. Hög tid att läsa om boken och kolla om Sabina hade hatt.