Tom Rachman: DE IMPERFEKTA

I förrgår fungerade inte bredbandet hemma så jag bokade av internettiden och läste en bok istället. The Imperfectionists heter originalet och man kan bara undra om översättaren Hemingwayifierat texten på samma vis. Ryktesvis så är Hemingway bättre på svenska än på engelska och det är bara att gratulera ättlingarna av Svitjod men jag tror att den närmaste sanningen om det är att Hemingways texter helt enkelt passar bättre på svenska. Joseph Conrad valde engelska som sitt författarspråk, det ligger en djupare mening i det, som jag inte ska orda om här, men man kan i alla fall tänka att också språket är en del av sammanhanget. Här menar jag att boken nog är bättre på engelska (säga vad man vill om det svenska språket men imperfektionistiskt är det inte) och kanske helst skulle ha skrivits på italienska men en mindre vacker dag så återkommer jag till det. Tom Rachmans bok DE IMPERFEKTA verkar i första hand handla om människor som på olika sätt är knutna till en internationell dagstidning med liten upplaga, med redaktionen förlagd till Rom och om denna tidnings otidsenlighet och osynkade människor. Framställningen är episodisk med en anekdotisk slutkläm i varje kapitel som knyts till nästa via kopplingen till tidningen. Det finns ingen självklar agenda i boken och frågan är om inte bokens kontext är en allergorisk dystopi. Vad som är påfallande är folk ointresse och brist på inlevelse i tiden och för varandra och det trygga livets förgängliget. Men boken är lättläst, förföriskt lättläst, om också i det lätta handlaget med bokstävernas sammansatta kontext röjer författaren, eller döljer, hur han vill vrida och vända på sammanhanget för att plötsligt hitta rätt. Ruriks kub är med i  tidningens rumsliga konstruktion, och kanske också romanens, dofter och smak är viktiga, men vi får aldrig svaret på frågan som ingen söker. Vem dödade Schopenhauer?. Här gestaltad av en basset.

II

här efter att ha smällt romanen efter en dag eller två så tror jag att sammanhanget; kontexten är konstruerad utifrån en novell om en rik överklassmänniska som för att vara nära en i jämförelse mindre bemedlad älskad skapar sig en arbetsplats – tidning – i samma stad och att denna tidning precis som en outforskad möjlighet får förfalla och tyna bort och vars möjliga personförteckning alla erhållet en möjlighet som evaporeras i respektives kapitel. Vad de beskrivna gemenerna saknar är ”viljan till makt” vilket å andra sidan just är det som den i slutkapitlet mördade Kynos; hunden äger; representerar.

III

Utifrån närmast ovanstående så tycker jag att: De(inte så)duktiga hade varit en mindre imperfekt titel och en hel del fyndigare.

 

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: