Henry, Harry Hanssons halta höna hostade hela hösten.

Måste man ha en åsikt om allt bara för att man råkar driva med en blogg (läs: avsnittet i ”Motståndets estetik” om Medusas flotte) frågar jag mig och så är det naturligtvis. Särskilt som jag fortfarande kan minnas doften från gymnastikmattorna som hade pallats upp när vi tränade saltos och frivolter i korridoren till gymnastiksalen på S.t Johannes. Klubben hette Vargarna och huvudtränaren Harry Hansson. Vi tränade lite mer än vi fick och den extra träningsviljan blev grunden till att Salto sedermedmera strax fick bildas. Jag var alltså med i den extra duktiga träningsgruppen som startade Salto. Det är jag forfarande lite stolt över.

Själv bröt jag armen  i ett annat sammanhang  och slutade med gymnastiken och för att inte träningsabstinensen skulle bli för svår spelade jag mera Basketboll i den då också helt nybildade Basketbollklubben Herkules samt fotboll i också helt nybildade Stella (av Kvällsposten på mittuppslaget en gång utnämnd till Sveriges sämsta). Stella bildades på ett pojklag från trakterna kring Själlands torg som hade vunnit allt som gick att vinna på Dekanens stora grusplan och tilldelades Bulltofta Grusplan som ny Hemmaarena av Malmö Fritid.  Att vi inte bildade en cykelklubb på vägen till och från träningarna är bara konstigt. Det skulle man i dagens bidragsfiskande verklighet förmodligen gjort. Herkules bildades på Kronborgsskolans sista realklasser och han som lärt pojkarna spela Basketboll var Gymnastikdirektören Lennart Willemo som annars också samtidigt var ordförande i Gymnastikklubben Tigrarna som för övrigt inte heller kunde servera någon högre grad av elitverksamhet. På de första träningspassen studsades det med fotbollar. Också. Herkules spelade från första början man-man försvar  och var ganska unika med det och det hade man lärt sig på Basketbollförbundets kurser av Mike Skogberg, bördig från Hawai och med kunskapen om att träna i sand på Waikiikkii Beach gjorde laget uthålligt och segervisst. Det sprangs rundor runt Pildammsparken till och med och det som nu är en specialeffekt i långdistansträning, fartleken, avslutades alltid sista rundan, som för den mindrevetande omalmöbon är på tre kilometer. Under hela min korta basketkarriär i skollag, A-lag, Juniorlag och Apojklag som innefattade Kuli3, DM, seriespel i Div 4,3, 2 och JSM var jag bara med om att förlora tre matcher. Efter en första säsongs trevande inledning så vandrade Herkules rakt igenom seriesystemet till div 1, eller Allsvenskan som det då också hette. I Herkules första A-lag spelade Åke som också representerade IFK Malmö i fotboll och div 2, som jag tror att det hette då och Per-Ivan som spelade handboll i IFK Malmö. Leif Svensson, säker center, var senare Ordförande i Malmö Kappsimningsklubb. Storverket att bygga upp klubben utfördes av Anders Hall och jag hoppas verkligen att Malmö Stad gett honom den förnämsta medaljen för det. Sista åren med Herkules gav jag tillbaka lite för de fantastiska ungdomsåren och tränade ungdomslag, både pojkar och flickor. Pojklaget gick till det som idag kallas Final Four i Stockholm och utan bäste spelaren Tommy, som senare kom att spela några matcher i svenska landslaget förlorade vi semifinalen mot Solna med en poäng. Solna, som senare vann finalen ganska så överlägset. Från flicklaget jag tränade kom tre spelare att göra resan till högsta divisionen.

Med ovanstående rapsodiska lilla berättelse vill jag ha sagt att jag är lite bevandrad i lokaliteterna, som redan då var få och små, att idrotten var gränslös så tillvida att man gjorde allt möjligt samtidigt och tillsammans och för få det att gå ihop så hjälptes man åt. Viktigast ändå var nog den extra tilldelningen av det flogistonliknande medel som Schopenhauer på sin tid kallade vilja.

En ung pojke kunde träna många timmar i veckan på den tiden. Ofta kanske för att han inte hade något annat att göra, det var trångbott hemma och ofta varje dag två sporter. Så var det i mitt fall. Och inte så åt man en massa skräp som satte ner prestationen. Heller.

Så med ytterligare  ovanstående i åtanke återvänder vi till dagens gymnastiska debatt. Naturligtvis är det helt förkastligt att ta för givet att en femåring utan förberedande träning ska platsa i en specialgrupp av vilket slag det vara må. TBG, som man sa förr. Men visst är det bra att Sydsvenskan belyser också denna del av verkligheten. För att förstå problemet så måste man sätta det i sitt sammanhang och i det här fallet, som i så många andra, gäller flera sammanhang.

Det första sammanhanget är Föreningen. Som klart framgår av Hemsidan så är GK Motus-Salto en mycket välskött förening, med jämställdhetsplan, integrationsplan, drogpolicy, ledarpolicy, huvudpolicy och sunt förnuft. Här kan ingen Bidragsbyråkrat ha något att använda. Dock kan man invända att det verkar lite för kalkerat och att noggrannheten därvidlag inte varit 100%.  Att alkohol är tillåtet på föreningsfester och att pedofil- och psykopatpolicy saknas får val anses förvånande men är alls inte otillåtet. I Sverige. Det finns länder där sådana förhållningsregler är obligatoriska för idrottsorganisationer. För en idrottsungdom som tränar 25-30 timmar i veckan torde föreningfesten också bli introduktionstillfället för alkohol och enligt en högst vetenskaplig dansk undersökning är 10% av ungdomledarna pedofiler. (Jag vet att det är anses otillbörligt att nämna det, men så är det.)

Klubben är mycket tydlig i sin elitinställning och deklarerar i sin huvudpolicy:

”Chefstränarna ansvarar för gymnasternas placering som bygger på gymnastens:

  • Ålder
  • Kunskaper
  • Förutsättningar
  • Vilja
  • Målsättning

Det är ledaren som har kunskapen och erfarenheten att kunna placera gymnasten i en lämplig grupp, där hon eller han kan utvecklas utifrån den egna förmågan på bästa sätt. Allt eftersom gymnasten utvecklas bör han/hon flyttas till annan lämpligare grupp, där gymnasten kan erbjudas träning anpassad efter hans/hennes förutsättningar, motivation och målsättning.
Gymnasten får ett antal testträningar för att ledaren ska kunna avgöra om det är rätt grupp. När gymnasten enligt ledaren bör byta grupp ska detta ske i samförstånd och samråd med gymnast och förälder. Om man inte blir eniga är det chefstränaren som fattar beslut.”

Och vidare i annonsen till gruppen som Sydsvenskan uppmärksammar.

”MANLIG ARTISTISK GYMNASTIK

Hösten 2009 kommer vi att starta en ny pojkgrupp för pojkar födda 2003 och 2004.

Välkomna till oss: Söndagen den 23/8 kl. 14.30

Denna dag kommer vi att testa styrka, smidighet och koordination. Antalet platser i den nya gruppen är begränsat, för övriga erbjuder vi en plats i någon av våra barngrupper.

Är ni intresserad av att veta mer om Manlig Artistisk gymnastik – gå in på hemsidan under GRUPPER och MANLIG AG.”

Inte mycket att orda om egentligen, eller hur. Gymnastikförbundet har publicerat ett uttalande som väl får anses vara officiellt

Det andra sammanhanget är föräldern. Den förfördelade föräldern ville i första kontakten med klubben ändra hela grundordningen. Föräldern tyckte att det är bra med elit men inte med kriterier. Vi pratar här om en ideell medlemsstyrd förening och en förälder till nytillkommen ej ännu medlem.  ??? Jag tror uppriktigt sagt att den anonyma föräldern inte har en aning om hur den här delen av verkligheten fungerar, att barnet har medborgerlig rätt att ta del av något som inte finns.

Ett tredje sammanhang är barnet. I Reggio Emilia säger man att ett barn har hundra språk och jag säger att efter första klass i skolan så har det högst två kvar och håller redan på att förbereda medelålderns ryggproblem genom det krampaktiga sättet att hålla blyertspennan på. Kanske är artistisk gymnastik ett av språket. Om detta vet inte vetenskapen.  Fem år kan låta tidigt men balansekvilibristiken hos barnet utvecklas huvudsakligen vid ungefär två och ett halvt års ålder. Detta vet vetenskapen. Salto är med andra ord sent på det och kan inte mycket mer än välja ut dem som hystats och snurrats mest. En svensk normalårgång är cirka 100.000 barn och 8 av dem ska pröva på Saltos barnelitträning och kanske en fjärdedel av en når till vuxenelit.

Ett fjärde sammanhang är vetenskapen som just har uttalat sig.

-o-

Med ovanstående gamla inlägg som låg väsenslöst i utkastsposten vill jag inte ha så mycket sagt mer än att man inte måste ha en åsikt om allt, att verklighetens flod meandrar sig fram över många sammanhang och att det faktiskt händer nya saker hela tiden. Dumma som ännu dummare. Ja och så att länkarna försvinner med tiden, både i det egna livet och i bloggosfären. Det är många som kämpar på och inte så få som försvinner. Också minnen! Ingenting är, allt blir. Panta rei. Tiden flyter på. Alliterationen i rubriken är från gymnastiken och handlar om att så kunde man roa sig på den tiden. Kanske var det allt snurrande som gjorde att det hakade upp sig i artikulationen helt naturligt . För att jämföra lite mellan nu och då så medan voltträningen kom efter genomförd grundträning några terminer då så lägger man på volterna nästan direkt första terminen nu, som för övrigt vänder sig till mycket yngre disciplar. För att få fartkänslan, säger tränarna och kanske för att sortera tidigt säger jag. Hade vi tränat räck i kortbyxor första terminen så hade jag förmodligen slutat sett mig om efter något annat direkt. Det sved så i knävecken att jag minns det fortfarande. Jag var alltså med i marginalen vid bildandet av tre nya klubbar tidigt 1960-tal och det är ju idrottshistoriskt lite intressant i sig. Elller?

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: