Det psykologiska och fotboll

När vi nu ändå stundtals tittade på fotboll i teve kan man prata lite psykologisk implikation. Om hela matcherna kan jag inte uttala mig.

Tyresö hade inte bokat guldfirande, det hade LdB. ”En match i taget”

LdB och PSG hade spelat en extra match i veckan och då är det inte lika roligt. Båda lagen verkade lite trötta, PSG kom igång lite först när Zlatan avgått.

Domaren markerade lite märkligt mot Zlatan sedan denne blivit fälld och dragen i tröjan för femtioelfte gången av sin ”markör”. En Tyresöspelare som redan hade en varning gjorde en ful eftertackling, inklusive slag mot ansikte med handen, utan att få en ny varning. ”Skönt att inte domaren får avgöra matchen sa bortareportern i teve när det förmodligen precis var vad domaren gjorde” Strax efter tog en Tyresöspelare mot bollen och stod minst en meter offside. Domaren grunnade nog fortfarande på sitt eftermäle efter den uteblivna utvisningen, men vad gjorde linjemannen? Till och med bortareportern lade märke till det!

Sista kvarten bytte Tyresö anfallstaktik, eller kanske växlade upp, och ingen markör på varken Martha eller Seger? Däremot, och det måste sägas, så hade LdB en fantastisk targetplayer som gjord varenda målvaktsinspark till ett anfallsvapen. Varför inget väggpassningsspel på henne?

MFF hade bara en taktik och den var inte bra. Till och med Örebro hade två. Hemmapubliken borde buat  🙂

Kan man säga att både PSG, MFF och LdB straffade ut sig själva? Förmodligen. Misstag skapar misstag.