Skriva i världen

I går hade jag semester. Idag ska jag arbeta. På semestern gick jag bara ut med hundarna, lagade mat och läste en bok. Jag så att säga kopplade av. Kopplade av från världen. Hundrundorna jag gick var de vardagliga, maten restigt bufféaktig och boken aktuellt inaktuell. EGENMÄKTIGT FÖRFÖRANDE – en roman om kärlek, som fick det skönlitterära Augustpriset. Den läste jag. En rätt så inkrökt läsning. Kammarspel för en röst med lite namedrops som Camus och Sartre. Hovsamt i hyllningens tid för Camus. Sådana populistiska tilltag är alltid lite prövande att läsa men varmt rekommenderade av bl.a. Garcia Marques. Men en röst kan tillåta sig det. Det är det som är fördelen med att skriva romaner. Man ger en karaktär en röst som gäller bara för den karaktären. Strukturell analys är inte den här karaktärens styrka och någonstans så är det här det brister. Ester skapar med sina ord en fantasibild av Hugo Rask och förälskar sig så i denna. För Hugo är Ester ett byte att lägga till idolbilden av sig själv men utbytet, symbiosagenten för Ester är omöjligt att klura ut. Hon har de facto inget här att hämta eller få. Han är symbol för något hon aldrig nämner eller gestaltar. Utom möjligen då förstås ordens omöjliga förhållande i det sanna och det verkliga. Kärleken är irrationell. Varat varar. Nåja. Envar sin egen läsare. Texten kan också läsas som en allegori över Esters omöjligt möjliga förhållande till Folkpartiet. Då blir Eva-Stina, vars namn ju betyder ”ge kristet liv”, en lösning. Ester betyder stjärna och Hugo förstånd. Det Raska förståndet är som vi numera vet ytligt och stjärnan, alltid mera hög än djup, tillhör rymden.