Vägskäl

Ibland har man skäl att välja sin väg. Bernur påminner mig i ett inlägg om Duras om ett sådant vägval. Jag gick en tidig morgon genom Gamla stan i Stockholm, i en trång liten gata med backe. Det var någonstans i tiden för sekelskiftet och scenografin från medeltiden.Uppe i backen kommer Birgitta Trotzig gående nedför gatan och jag har en fråga till henne. Jag ska på Ordförandekonferens och är ovant propert klädd. I veckan har jag läst ”Själens dunkla natt” och brottas helt lätt med en frågeställning därifrån. Det är också ovant. Jag brukade ha klart för mig. Birgittas integritet känns viktigare än min fråga så vi passerar varandra i tysthet, troligen med en Malmöitisk huvudknyckning till gemensam hälsning. Den lätta frågeställningen är viktig men genom att inte ta upp den fortfar den att vara lätt för mig; att förvaras i ryggsäckens stora glömskefack. Jag kände och känner fortfarande ingen annan som kan komma med ett tillsvarande resonemang än det som aldrig blev. Situationen var sådan som man egentligen bara kan drömma sig till och kanske ville jag inte skapa verklighet. Ingenting är, Allt bliver; säger Zen, men i den uppförsbacken blev allt inget till. Hur som helst har jag glömt frågan men kommer ihåg komplikationen.

Ps: För övrigt så finns romanen Bernur skriver om på svenska; ”Förgöra, säger hon”; i översättning av Marie Silkeberg; Interculture; 1987. Den är, som Bernur skriver, mycket bra.

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: