Revolutionens identitet

Visst kan man hålla med Diana Mulinari. eller som Che Guevara ungefär sa en gång: ”där det finns en revolutionär där pågår också revolutionen” och den ser olika ut beroende på omständigheten. Lokaliteterna är alltid olika. Vänsterns kommissarier kan aldrig förstå det då de alltid i första hand följer påbuden uppifrån om de så ska hitta på dem själva. Det är liksom en av politikens lagar. Många talar om 1968 men sanningen är att vänstern aldrig var där. Inte där det hände. Vänstern kom efter med alla förklaringarna och tyvärr så är det mest dem det går att forska i. I alla fall när vänstern forskar. Makteliten kan inte förstå att periferin också befinner sig i centrum; också på Aftonbladet finns det någon som städar och har sin identitet där förrän i bladet. Men visst; det är okej att diskutera bland taknockarna men räkna inte med att någon på golvet bryr sig. Men jo, kanske; kom ner så snackar vi. Solidaritet står inte mot identitet; också solidaritet är en identitet. Det går att vara solidarisk mot identiteten, förstå istället för att missförstå. Fötter är inte det samma som kropp men de hör ihop. Identiteten är i alla fall solidarisk medan somliga presumtiva centralgestalter borde inse att de är mera solodariska; och att de därmed gestaltar det borgerligt liberala hur många marxistiska glosor de än svänger sig med. Identitetsarbete är grundforskning! Utveckla istället för att ifrågasätt!

Bara inte snacka bara.

Grejen är att alla har rätt. Tillsammans. Tillsammans är vi rätt visa. Det är vetenskapligt bevisat.