Knausgården

Knausgårdsdebatten har något Orwelliskt över sig. Därför rubriken. När det överklassfostrade (Eton) fattigbarnet (Scholarship) på sin sönderskjutna men omskolade kropp erfarit vänsterns järnhandske i de Barceloniska revolutionskvarterens stridigheter och hemkommen ville skriva av sig erfarenheten upptäckte han sig stå utan förlag och en hel del gamla vänner också. Una persona no grata, direkt från Spanien men hemmavid i kretsen han uppenbarat för sig själv tillhörde utan att tydligen också dela dess huvudsakligaste sanning. Ty det fanns i grunden bara en sanning då. Det är i skyttegravarna vid fronten de politiska sanningarna skrivs, skrev Lukacs, som också visst en hel del om reifikation, men politiken eller i det här fallet litteraturen har ju också sina skyttegravar. Det måste man förstå. För att förstå måste man läsa. Jag gjorde lumpen i flottan för snart ett halvt sekel sedan och ännu inte fyllda tjugo läste jag då Orwells samlade journalistik, brev och essäer. Det ger vissa perspektiv. Både på då och nu. Den Chomsky t. ex. som man läste då benämnde Orwells stalinister för vänsterfascister medan i dag är det samma krets som förlägger honom. Då upptäckte, lite till min förskräckelse,  och gjorde jag upp med det som man i dag kallar ”den manliga blicken” eller då ”objektifieringen av det åtrådda könet”. En tidig morgon nyss, ombordkommen efter permission i främmande hamn och alldeles ensam la jag märke till att det gemensamma tvättrummet helt saknade könsdofter. Det var en apokalypsis som hette duga. I alla fall för mig som inte ont anande levde det liv som alla pojkarna pratade om, på Jagaren Öland som då var flottans flaggskepp och fick besöka England och Tyskland och ett par gånger representerade med salut i Stockholmska vatten för att inte tala om flottbesöken i svenska hamnar. Många tillfällen till att förverkliga vad Barthes kallar ”mötet med Fantasibilden” men allt var alltså en skröna och jag visste inget om vilka av landgångsberättelserna som pojkarna delgav egentligen gällde eller vilket liv de överhuvudtaget levde. Apropås Knausgårds manliga blick som emellanåt också kan vara kvinnlig. Kontrareproduktiv! Det är blicken som här är i blickpunkten, inte könet. (det skulle i så fall vara det andra) . Det behövs med andra ord en intersektionell analys av denna både blick och diskussion. För att förstå debatten måste man förstå att EWB; Ebba Witt-Brattsröm, sitter på flera stolar medan KOK; Karl Ove Knausgård inte vill sitta på någon. Det besynnerliga är att all denna klokskap som infunnit sig på kultursidor och -bloggar uttrycks så dunkelt, närmast i den fosforistiska traditionen. Men som några kommentatorer emellanåt återkommer till: Man behöver verkligen inte läsa allt. Varför då ge sken av att det är möjligt. Plötsligt så får Kritikerblicken del av den Manliga blicken och vi är inte långt från ovanstående nämnda Fantasibild. Una realia no grata. Försöket att främliggöra litteraturen utifrån den egna rädslan. Meningen ”De beror på att Knausgårds artikel behandlar många separata frågor och att han på ett förvirrat sig glider mellan dem.”* vill jag inte undanhålla er och kanske är det så att kultursidorna har blivit intressantare sedan korrekturläsarna PCades bort.

Sammanfattning: Chinua Achebe skrev om Joseph Conrads rasistiska och koloniala blick som han fann i den gamle sjömannens formuleringar. Hic Rhodos, hic salta. Se problemet, lös det. Personernas befrielse är deras egen värk.

*Meningen finns någon stans där ute.

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: