SITTA, SATT, UTSATT

o-o

”According to Allen, his first published joke read: ”Woody Allen says he ate at a restaurant that had O.P.S. prices – over people’s salaries.” (Time, july 3 1972), råkade jag på i dag.

Jag var på Spegeln häromdagen och såg Rashomon av Kurosawa. Lite för att förstå på vilket sätt den figurerar i Ghost Dog. Jag har sett Rashomon förut, i en filmcirkel på Sparta i Lund då det begav sig – vilket var mitten på nittonhundrasjuttiotalet då tiden vände. Filmen grep mig mera då men visst håller den. Handlingen fortgår som en Alexandriakvartett, som ju skrevs senare, eller för all del som ”Nattsagor för barn som dricker” som skrev alldeles nyligen, högt över alla priskommittéers nivå. Platserna skiftar men det konstfulla greppet är detsamma om än konstfullt varierat. Heller läser man aldrig samma roman två gånger. Tidens skiften pågår också i läsaren.

1982 var jag med och startade en läsecirkel med Motståndets estetik som första titel. Cirkeln finns fortfarande med några av desamma kvar och andra som kommer och går. Själv gick jag efter cirka tio år förebärande att jag hade svårt att få tiden att räcka till och så var det. Ett annat skäl var att oavsett bok så visste jag på ett ungefär vad respektive skulle komma att säga om det lästa. Ett tredje skäl var att jag tänkte börja skriva själv och inte ville vara för mycket influerad av vad andra tyckte, jag ville gå på egna idéer. 1982 umgicks jag också i en mycket liten krets med samma idé att utveckla det konstnärliga skrivandet. Närmast Herr S. och Herr T., för att nämna dem i bokstavsordning, osså jag, herr C då. Vi träffades någon gång för att diskutera våra alster. Lite som Hann, Horst och Harro i Motståndets estetik. En gång åt vi på restaurang Möllan, alla tre Entrecote med tillbehör, stans bästa, och osvikligt kommenterade HS. … ”att här gick väl hela månadslönen” och menade min; proletärens. Helt ”out of line”, i otakt, taktlöst Jag tror att det var sista gången vi träffades som grupp. Tre kulturradikaler med olika perspektiv. En fjärde, Herr R, spelade piano och roligaste minnet var nog när vi körde upp klaveret till Snapphaneland på släp genom hela Skåne på diagonalen. Det roliga bestod i att lagom klantigt bära ner pianot för en rundad trappa, lasta det på ett alldeles för lite släp och framföra ekipaget alldeles för fort. Framkomna och installerade drog den nyvordne och lätt lycklige ägaren en ragtime över tangenterna. Sedan skyndsamt hem till Malmö igen. En dag med piano. Nåja. Den Bröderna Marxessens manus återstår att skriva.

I dag trillade alltså pengen ned och tror jag visst blev det en hel myntsamling. Jacks (läs: bondens) pott. Det var inte bara en dum och verklighetsfrämmande; orealistisk; helt ur sammanhanget, gjord; tillverkad; tillgjord och serverad kommentar, det var dessutom en travesti, citerad på sämsta manér; manieristiskt  avslöjande servilitet till klassamhällets bestånd och filmvetenskapens obestånd. Något jag kände på mig då och förstod nu. Tiden lider.

0-0

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: