BERUELSE

Thomas Nydahl: ETT BARN ÄR FÖTT PÅ SEVEDSPLAN

Thomas Nydahl har skrivit en självbiografi som också inkluderar Malmö. Nåja, allt som är dåligt med Malmö, och visst kan man hålla med i mycket, men han är ärligt talat ofta inte särskilt konkret. Det är mycket citeringar och det är många utvandrarhistorier som surrar på. Mycket är mera klippt än skrivit. Men det är naturligtvis okej när boken är en egen komposition. TN lever efter måttot: Envar sin egen utgivare. Mera Falstaff än Fakir. Postmodernt så det förslår. Jag delar många av Thomas Nydahls erfarenheter på platsen som våldsamma lärare på Kronborgsskolan, inte bara förre prästen, och kalla torrsimlektioner på kallbadhusets brädor och på Lorensborgs Fritidsgård lärde jag mig en gång som tolvåring att dansa utan att trampa partnern på tårna och i Pildamsparkens buskage konsten att rätt musa en flicka. Nåja. Däremot inte slutsatser. ”Förhållandet” till Eva som författaren beskriver är inte vackert precis, särskilt inte för Eva men illustrerar antar jag oförmågan att komma vidare i livet. Att beskriva mördaren Mangs mera som sjuk än ideologisk förvånar men illustrerar väl viljan att höra till någonstans antar jag mera än att tänka. Ungdomens ylande i stalinflocken försvann inte med uteslutningen. Den positiva synen på sextiotalsinvandringen saknar helt insikten i teknologisänket det innebar och sedan kan man ju inte komma så mycket längre. Eller?

Ett barn är utsatt på Sevedsplan. Kunde boken också hetat och då i alla fall i titeln varit lite dubbeltydig. Eller Ruelse, som han nämner i ett citat. Nydahl känner sig verkligen utsatt på många sätt och det är mycket ruelse, nästan som ett beroende. Det börjar redan med hans mor som kommer i händerna på frimicklare vars svartsyn på tillvaron sänker henne. Pappan håller på med sitt (är konstig på sitt sätt) och morfar som är frälsningssoldat skäms i en scen för sin dotterson som skäms tillbaka. Som småskolepåg skickas författaren på socialvårdens retreat och finner lite frihet, för att inte säga lycka, i fångenskapen som annars nog mera ställer till än ställer till rätta. Kanske kan man i barnens självorganisering och i den omhändertagande äldre flickan finna roten till självorganiseringen i stalinismen och kärleken till kursledaren. Där finns mycket att gräva i men TH skyndar rapsodiskt fram i korta upprepande och inte alltid sammanhängande stycken. Stycken en bloggläsare mycket väl kan ha läst förut och det tycker jag inte är riktigt juste, varken mot läsaren eller sig själv. Man stiger aldrig ned i samma läseflod, eller ens i stillastående bakvatten. Det är mycket skuld och andras fel men också en del om författarens egna tillkortakommanden och kanske överdrivna känslighet. Om alkohol och pillerknaprande och kroppsliga besvär. Men som sagt rapsodiskt. Ingenting om barnen vilket också är talande. Thomas Nydahl skriver bra och på ett sätt som jag tycker om och om ämnen som jag känner känner igen och jag tror att han har något att berätta men då måste han spänna bågen; släppa självunderskattningen.  En roman i gammal självupplevd stil a la Stepniak eller Lo-Johansson betitlad Stalkern eller Stalinisten tror jag många skulle vilja läsa.

 

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: