Michel Houellebecq: ELEMENTARPARTIKLARNA (2000) Les particules élémentaires – 1998
Översättning: Anders Bodegård
Avslutningsvis: ”Denna bok tillägnas människan.” Människan finns inte längre. I stället en klonad variant med säkrat DNA. Människan är den nya människan. Huvudfiguren Michel Djerzinski har konstruerat formlerna och boken handlar om hans tillkortakommanden i livet tillsammans med sin halvbror Bruno. Michels tänkande har en tankeform som han hittar i illustrationerna till The book of Kells. Inte helt olika Mandalas. Människans formtänkande kan man få veta mer om hos Alfred Sohn-Rethel, på sin tid av mindre nogräknade räknad till kapitallogikerna. Andra sena tänkare i boken är Foucault, Lacan, Derrida, Debord och Deleuze, så vill man veta om det senaste så namedroppas det en hel del och förtjänstfullt ska sägas. Författaren tycks veta vad han pratar om. Till och med lagen om profitkvotens fallande tendens får vara med i romanen om den materiella människans förfall i jakten på lycka utan Gud.
o-o
Michel Houellebecq gör ett återkommande nummer av övergivna tänkares gamla tankar. Behöver man veta lite om Spinoza, Marx, Comte, Freud, Huxley, Sartre, Sohn-Rethel, New Age, Foucault, Lacan, Derrida, Debord och Deleuze för att ha behållning av en modern roman. Inte lite, skulle jag vilja säga, utan mycket. En uppmärksam läsare kan hos Houellebecq dessutom få med formuleringar från många författares kända romaner som ligger inbyggda i meningar eller stycken. Som Stieg Larsson gör med deckare i Salandertrilogin. En roman ska, utom att deltaga i det litterära utvecklingsloppet, skärskåda människan som social varelse. Det gör onekligen Houellebecq. Skärskåda var ordet. Men det är intellektualiteterna i historien som det bestående består av; elementarpartiklarna. Särskilt kanske Comte; ”… det mål för vår tillvaro, som positivismen uppställer, nämligen fulländningen, som ju förutsätter ofullkomlighet. Denna sanning är slående, då vi tänka på vår egen natur; ty verklig moralitet förutsätter ett djupt medvetande om våra naturliga brister.” Auguste Comte i ”Allmän öfversikt af positivismen”, 1898, Stockholm, sidan 25. (min understrykning).
Kommentera