Anekdotisk bevisföring

Få kan som som Kalle i Sydsvenskan behärska det ackademiska kåseriet i den sortens folklighet som är så speciell i det skånska Bonnierbladet. Jag menar – anekdotisk bevisföring – vem andra än lundensiska akademiker kan ha hört om en sådan i argumentationen. Nej, man behöver inte vara arg för att argumentera. Jag skriver detta för att förhäva mig lite. Visserligen har jag passerat det där ha-barn-stadiet och kommit till ha-barnbarn-i-stället-stadiet men i alla fall. I går passerade jag in genom östra ingången till Kronprinsenkomplexet hållandes äldsta barnbarnet i handen. Barnbarnet bor nämligen därstädes och jag skulle precis berätta om matautomatväggen där då på tiden när affärerna minsann inte var öppna hursomhelst och inga fotbollsmatcher spelades när det var högmässa i kyrkan och då … då jag lät bli. Jag har lärt mig läxan. Barndomen är inte längre var den har varit. Som informationgivare har jag fått konkurrens, informationssamhället är här på alla nivåer, och till skillnad från Kalle så sträcker jag vapen. Jag ger upp spelet, ger tappt, ger mig på nåd och onåd, faller till föga, dukar under, stryker flagg, dagtingar, kapitulerar eller vad som helst. Häromveckan cyklade vi förbi Möllevångstorget. Vadå cyklade förbi?, vi stannade och köpte ett kilo bananer för tio kronor, den fyraårige grabben var ju på väg till kraftsportträning på Enighet (kast med gammal gubbe). Så jag berättade metaforen med Axel Ebbes Arbetets ära som är kunskapen om att tillsammans kan många göra det inte en enda ensam kan. ”Wonderwoman kan”, kom snabbt och tvärsäkert det lakoniska svaret. Som en blixt från klar himmel förstod jag att hela Marvelgänget förespråkar den liberala individualismen ”kan själv”. Seriehjältar är politik! Seriealisering som Sartre sa. När vi så en dag passerar ABF på Spånehusvägen och ser Lyftet där, en liten pojke som lyfter kunskapens stora sten, och jag säger ”Har du sett Wonderboy?, kommer svaret ”Den var väl inte så stor.””Lappri”, skulle hjältekungen sagt.

Så länge det är jag som lyfter upp den nye kunskapsbäraren i den säkerställda cykelbarnsitsen så får jag vara nöjd med det övertaget. För övrigt så sträckte jag mig lite i ryggen så barnbarnet får nog gå själv fjorton dagar framåt. Då hinner jag förresten berätta om när Arenan brann och jag tittade på. Precis så omständligt som bara en farfar kan. Sa någon att jag är glömsk?

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: