Alfons Åberg den dumme

”Herregud”, tänker jag, ”liberaler i fullmäktige, det är inte möjligt.” Men så läser jag vidare och förstår att det inte alls rör sig om några liberaler. De bara kallar sig så. Några förresten?. Är man flera för att man leder en grupp? Är det liberalt att tala för hela gruppen? Däremot så levererar kommunala förskolenämndens socialdemokratiska ordförande ett liberalt svar. Varför inte socialdemokrater heter socilalliberaldemokrater numera kan jag inte förstå. Den här debatten tycks handla om vem som ska bestämma i vuxenheten. Inte ovanligt. Men låt oss ägna Alfons Åberg några minuter. Jag har läst alla Alfons Åberg-böckerna och tycker att det är en i största allmänhet pysmysig och högst trovärdig inte helt i genom perfekt figur och det gäller också pappan och deras relation. Den ständiga ”jag ska bara” kommentaren reflekterar den familjemässiga urskulden att inte tillräckligt bry sig om ”den andre” men det reder alltid upp sig på slutet och alla bryr sig om varandra lite mera. Alfons Åberg är lite av varje men han är alltid snäll. Utom då i ”Alfons och odjuret”. Alfons Åberg den snälle är plötsligt Alfons Åberg den dumme. Får man göra så? Den lille Alfons har intagit den snälla platsen i socialiseringsprocessens identitetsbygge och så är han plötsligt dum. Det är inte alls så självklart. Det är så klart en mara. Det borde fler ha tagit till sig. Vilken sensibel personlighet som helst kan handla i kris här. Det här är egentligen en fråga för kulturkonsumentombudsmannen. Naturligtvis är konsten fri och det må också gälla seriekonsten men man behöver faktiskt inte köpa allt. Här ligger problemet. Föräldrarna läser inte barnböcker nog uppmärksamt. ”Jag ska bara tänka på något annat medan jag läser högt. Det kan jag som är vuxen och duktigare än ett barn” ”Är Alfons dum?, jaja alla kan vi vara lite dumma ibland men det reder upp sig på slutet” Grejen var att det gjorde det inte här.

Tankarna drager åt Dragos, Mr Walker, Fantomen. Den förste hjälten att bära mask . Han är på sitt sätt en tragisk hjälte, en tragöd som nogsamt noterar alla sina äventyr till berättelser, likt en polis som alltid skriver rapport. Kit Walker står för en universiell moral som han tillämpar över hela världen och bor i ett obestämt landområde som klimatiskt finns i Afrika men kulturellt någon annan stans. Den vandrande vålnaden kunde kallats ”Stämplaren” för han stämplar människorna som kommer i hans väg efter behag. De goda får det goda märket och de onda en dödskalle. Han gör bara goda saker och dödar aldrig. Vid den stripen han dödar skulle större delen av kundkretsen lämna. Grejen är att han aldrig gör det. Inget trauma där inte.

Helt klart spelar serietidningar, den grafiska berättelsen, graffen, en allt större roll i den samhälleliga kulturen.

Inte för att det hör hit men i den Lagercrantzka boken om Lisbet Salander så berövas hon sitt ursprungliga trauma om nu någon la märke till det.  En biblisk syskonkonflikt läggs in. Salander Disneyfieras. Som när Djungelbokens Mowgli får elden från himlen i stället för från människorna. Dessutom dödar Lisbet uppsåtligt. Det har hon inte gjort i Stieg Larssons böcker. Nu kommer Gud att ta sin hand ifrån henne. (Lisbet=Gud är mitt löfte) För nästa bok kommer vi att kunna notera en fallande tendens i konsumentkvoten.

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: