Jag råkar läsa två artiklar på ”raken” som berör detsamma. ”Sedan gick jag in till mina femåriga patienter och insåg att min storhetstid inte var 1968 utan 1953, vid Stalins död.” och Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet. Sedan märker jag att mellan STOR och TID ”står” det HETS; och så fanns det fornstora dagar. Längtan tillbaka för människor som ingenting har lärt. Inte så kloka som de kan verka. Fragmentariskt kloka till skillnad från praxiskloka.
Idén med bloggens text är att klicka vidare. Hypertexten. Fragmenteringen. Fragmenteringens tid är n u. Fragmentarikast var Tristram Shandy; också sedd som hypertextens andliga ursprung.
En gång på biblioteket beställde jag fram Tristram Shandy från Stadsbibliotekets Magasin. Den vänliga bibliotekarien på litteraturavdelningen frågade hur jag stavade till det. ”I vems film har jag hamnat?”, tänkte jag och fragmenterade den av mig begärda titeln.
På biblioteket kan man också låna böcker om det fragmenterade begäret efter bekräftelse som kanske bara hör moderniteten till. Tips.
nya © MELLERTID 
Kommentera