MORS GRIS

Livet är hårt, sa Ebba

Grymt, sa Horace

Här är det naturligtvis läge att skriva om Den sista grisen  men eftersom jag varken vet vad det står för eller har läst boken (65 för i den digitala kön på biblioteket) står jag nog över tills vidare.

Det där med grisen kan ju lätt förleda tanken till Animal Farm och vissa grisar som är mer jämlika än andra men min hjärna synapsade till senaste nytt från Sanningsministeriet Svenska Dagbladet: här.  Nyskriven Orwelliska. Eller ska det vara Orwellska för att rimma på rotvälska. Artikeln jag hänvisar till är skriven av Lars Åberg som jag recenserat tidigare här på bloggen och i mina ögon mest intressant för hur en bakvänd historieskrivning kan bli till. Nya ord som statsindividualism, som ju inte kan betyda annat än: av staten försörjd individualism ska förklara historiska förlopp men ingenstans om Statens Enskilda Bank. Nej, just det, den var ju Wallenbergs. ”För äldre socialdemokrater var arbetslinjen självklar”, skriver han och tycker man borde veta att arbetslinjen är ett borgerligt begrepp i kategorin corporate bullshit. Uppriktigt sagt så tror jag att LÅ har en egen del i sin låga pension. Ja inte ensam förstås, men tillsammans med hela sitt individualistiska kollektiv. Skrattet åt den språkligt och intellektuellt otympliga devisen Ökad Jämlikhet som återkommer i en något stelnad version många år senare i Ohlssons hörna ”Löfvens brist på språklig precision” innehåller förmodligen hela den fördolda förklaringen. Fördöljningen. Men visst är det komplicerat. Eller ska jag skriva kompiserat? Det dunkelt framförda Mera Orättvisa låter sämre än Göra Skillnad men är lika osympatiskt och knappast intellektuellt tympligt. Kanhända återkommer jag också till detta. Kanske är detta egentligen den grekiska legenden om Augias. Trojas fall var ju också murar som föll. Alltså mera Homeros i stället!