Sundare i hagen

Det riktiga landslaget har hittat sitt riktiga spel.

Sverige går till fotbollsfinal i Riospelen och superlativen haglar och det finns plats för några underlativ också. Analysen av det skedda lyser som vanligt med sin frånvaro.

Sverige har gjort en fantastisk OS-prestation men de är inte ett bättre fotbollslag än för en vecka sedan, kan man läsa på annat håll och det kan jag naturligtvis inte hålla med om … nog ingår strategin och taktiken också i prestationen.

Den stora skillnaden mot tidigare matcher är att yttermittfältarna tar sitt defensiva ansvar på hundraprocentigt allvar och att försvararna ”faller av” istället för att ”stiga fram”, det vill säga befinner sig hela tiden mellan målet och bollhållaren och låter anfallaren ta emot bollen innan man markerar bort henne så tätt att misstag framkallas. Då ger man å ena sidan bort bollinnehavet men å andra sidan tar man också bort alla målfarligheter utom långskott. Det kan vara värt att påpeka att det var inte svenskorna som gjorde brasilianskornas misstag. Att svenskorna klarade defensiven så bra beror naturligtvis att man är bra på det. En viktig ingrediens i ett sådant försvarsspel är att kunna ”läsa” spelet och inte ”gå bort sig”. Med anfallet var det lite sämre beställt då omställningsspelet kräver att man verkligen ”ställer om”. Spelarna måste skifta från långsamt till mycket snabbt och det tar några matcher att vänja sig vid. Tekniken finns där om än inte tanken. Minsta dribbling eller sidopassning och omställningsövertaget (läs: överraskningsmomentet) är borta. Redan i finalen torde målchanserna bli fler.

Varför har inte det riktiga landslaget spelat så här tidigare? Nja, det har man väl då Pia Sundhage själv spelade (läs: då alla spelade så om än med mycket sämre teknik), minns att Sverige var damfotbollpionjärer, men med 1-5 förlusten mot Brasilien kom en tankeställare och motivator för alla att byta tillbaka till den gamla, lätt italienska, taktiken. Den största skillnaden är kanske att alla spelarna måste tänka i första hand defensivt: hellre rensa än leta passningsalternativ.

Det mest fantastiska i sammanhanget är väl att en malmöbo kan gå ner till Gamla Idrottsplatsen där fordom ”49-hjältarna” (Malmö FF:s 49 allsvenska matcher i rad utan förlust) spelade i röda strumpor och numera titta på världsstjärnor som Magda, Lotta och alla andra, trots allt fortfarande rödstrumpor fast nu i samhällelig mening.

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: