Olustigt nog.

Mikael Lustig ådrog sig och laget ett onödigt gult kort och fick inte spela mot England. En väl inspelad fyrbackslinje fick gå på tre cylindrar. Alla spelarna i en spelartrupp är inte lika bra och de elva, i alla fall tolv, tretton, fjorton bästa ska naturligtvis spela. Nu vet Jan Andersson det till nästa gång. Kanske kostade den nyvunna lärdomen segern mot England. Historielöshet kallas det. Den kunskapen i det svenska fotbollsmedvetandet sedan nittonhundrafyrtioåtta då Sverige vann OS-finalen på Wembley med bara en ytter. De bästa elva spelarna ska spela! Det var Putte Kock som tog ut laget. Gunnar Gren och Nils Liedholm var med 1948 och tio år senare spelade de sin andra världsfinal, 1958 VM på Råsunda. När Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna ska koras så står det mellan Gunnar och Nils. De har de bästa resultaten när det gäller. På tredje plats kommer Gunnar Nordahl som var Londonspelens skyttekung och som borde fått vara med -58. Då hade Sverige förmodligen också vunnit. Men det är en annan historia.