Guds logik

Originalets titel: Discerning the signs of the times (1946)

.

Ulf Lundell: Vardagar (2018)

.

Två böcker som kanske handlar om samma sak

Visst är det kul att himlastegen på Lilla Stenshuvud lyder under svensk byggnorm där varje trappsteg inte får vara högre än 17 centimeter. Kanske. Det stod så i Expressen i en ganska så mot Ulf Lundell elak artikel av Kleen, och då behöver det ju inte vara sant. Fråga Virtanen. ”Skrattet är ett slags ingenmansland mellan hopp och förtvivlan.” Säger Reinhold Niebuhr i ett känt citat. Björn af Kleens artikel om Lundells tillkortakommanden berör inte huvudfrågan om det är rätt att göra en unik allmänning till en särskild grupps upplagsplats och identifikationsmarkör. På Stenshuvud har man trots naturskyddet byggt ett Naturhus i ett ytterligare vurmande för identitetspolitik. Det senare påpekar inte Ulf Lundell i Vardagar men tar sig gärna en käppatur där om dagen när lusten faller på. Helst gör han det varje dag. Det skulle jag också vilja. Bilen jag ska skrota denna månad bär syn för sägen med säsongsparkeringslappar på framrutan från åren innan Naturrummet fick evig parkeringsstatus i backen. Det är med andra ord en gammal bil. Till skillnad från Ulfs betydligt dyrare schabrak besöker den sällan verkstaden men kickaccelererar fortfarande som en hel Austin Martin anno 25 år nyare. Det finns något hos Ulf Lundell som jag tycker om. Kalla det natur. Naturen är ärlig och vårdar sina äpplen där den kan. Det gör Ulf. Undra på att han är förbannad ibland. Det finns ingen Justitia som Naturen kan vända sig till men nog är den också förbannad. Hett förbannad. (Inom parentes sagt så brinner det mera nuförtiden inte bara för att det är varmare utan också för den högre syreinblandningen i luften som kickar in brandrisken. Varje decimal är förödande.) Ulf tror jag ligger närmare Gud än sina belackare. I alla fall naturen.

Gud sparkade ut Adam, som var ett barn av naturen, från paradiset när han smakade på kunskapen. ”Passar inte reglerna i Guds Hus så får du klara dig själv.” Ja, och på den vägen är det. Mänskligheten försöker fortfarande att klara sig själv. Vägen tillbaka till paradiset men nu utan Herre heter samarbete och ännu har inte alla förstått det. Kristna tror på förlåtelse på det att människorna inte förstått bättre. Naturen och kulturen; de två kulturerna som delar mänskligheten också i Simrishamn. Lösningen är ändå, nu som då, här som där, förståelse.