Språkets sjunde funktion

Kul, kul, kul. Hela Nietzsches epigoniska poste moderne är här och några till. Deckargåtan som ska lösas upplöser sig som vilken teori som helst i ett ingenting och läsaren får egentligen aldrig veta. Först ut med svart humor och det folkliga tilltalet var Ferdinand Celine på sin tid och inte oväntat så droppas också läromästarens namn bland alla andra. Teorikändisarna är många och överst tronar Eco semiotikern vars idéer det hela bygger på. Den semiotiska förmågan att dekonstruera språket i alla sina delar kan leda till förmågan att konstruera maktens meningar och ge ägaren makten i sin mun. Barthes körs över av en tvättbil för den analoga algoritmen till maktens mening, språkets sjunde funktion, han förvarar i innerfickan och så är jakten efter gärningsmännen/kvinnan på gång. Mycket mer är väl inte att säga. Läsaren bjuds ett pärlband av ”scener jag skulle vilja se” a la tidningen MAD och en filosofisk diskursklubb med fascistisk anstrykning där en del av detektivakternas uppgörelser serveras och inte minst receptet till en napolitansk och italiensk patentpizza. För att sammanfatta: en lätt absurdistisk surrealistisk satir över spridda tankar som flytt. Ett utförligt personregister och litteraturförteckning kunde gott förlaget ha bjudit på. Bara på kul alltså.