Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.

Om Klas

Författare in Sight Visa alla inlägg av Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.

%d bloggare gillar detta: