Per-Olov Enquist

”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens frånfälle. Det var han naturligtvis inte, men han hoppade högst. 1 och 97. Saxstil. Svenska saxstilsrekordet höll ”Svängsta” på 202, satt 1952. När andra dök (Benkeskolan) så höll PO på den gamla stilen. En duktig författare, naturligtvis, men inte riktigt min stil.

Själv hoppade jag 1 och 77. En enda gång. Dykstil. På det placerade jag mig norska sjöjuniormästarskapen 1968. Jag seglade på T/T Valentinian om 93081 dödviktston som lättmatros. Tävlingen som hölls i sjögång på lätten i sydatlanten var en del av norska sjöfolksmästerskapet avverkades på däck på tolvfyravakten annars hade jag nog inte varit med. Som alla sjöfartsinitierade vet så är det lättmatroserna som tillsammans med andrestyrman håller ställningarna på tolvfyravakten.

1968. Samma år som Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien. Samma år som Enquists Legionärerna kom. Tyska legosoldater repatrierades till Sovjet efter andra världskriget. Händelsen kallades Baltutlämningen. Inget konstigt med det men det blev ett himla liv. Enquist rapporterade. Boken blev för mig en ögonöppnare. Modigt att skriva och avslöjande. Enquist avslöjade att motståndet till Baltutlämningen byggde på fake news. Det som var självklart fel för mig var inte fel längre. Inte fel i varje mening. 1968 var också Sara Lidman, Ove Allansson, Ivar Lo, Birgitta Trotzig.

Över Enquists skrivande vilar ett stråk av gammelkommunism och gammelkyrklighet som jag alltid har haft lite svårt att förlika mig med men som tydligen omfattas av många, av alla storslagna hyllningar att döma.