Läsningar

Försumligt nog så har jag varit av med en biblioteksbok som dessutom gått över tiden. ”Så for jag hem” ; som för övrigt är en distinkt mening från då Lina är färdig med Lund i Ingeborg Björklunds ”Månen över Lund”. Karin Smirnoffs Jaanakippo har många likheter med Björklunds Lina. Till och med scoutaktigheten. Men det är min läsning. Så jag gick till biblioteket för att betala men fick i lånedisken en gul lapp med adressen till kravavdelningen som jag tillskrev som svarade att ”Vi har sommarstängt från och med den 20 juli till och med den 12  augusti. Fram till den 12/8 skickas inga räkningar hem till låntagare och inga nya ärenden registreras heller hos Svea inkasso” Jaha, tänker man, får man göra så? Och vågar jag låna fler böcker biblioteket när efterlämning går rakt in i inkassoapparaten? Tveksamt. Nåja, det kanske är min läsning. Bäst att leta vidare.

Semiotikern Umberto Eco menar att varje läsning av en bok är en en ny bok. Menar alltså en som läst väldigt många böcker. Han menar också att en i och för sig nödvändig förändring av politiken i samhället inte går via parti utan mera i minut. Genom upplysning, genom ord. Det bästa är att skriva böcker som många läser. Romaner till exempel. Och så gjorde han det. Skrev på olika teman som blev mycket lästa. Bästsellers i bästa meningen. Det började med ”Rosen” som i min läsning betyder kärlek

Därifrån kan steget tyckas långt till Aftonbladets kultursida där följande mening kan citeras: ”Där något intelligent borde existera finner vi proteinpudding” Och se. Jag kom att läsa en helt annan kulturartikel än den som skrevs. Eller så gjorde jag inte det.

Eller Patrik Lundberg i Expressen och pandemiska konsekvenser. ”Främst arbetare och fattiga skulle dö – det visste alla” Nåja, pandemin är inte över. Fortsättningsvis dör arbetare och fattiga. Fortsättningsvis skriver Patrik i artikeln att rika i Djursholm inte dör så mycket. De gör inte så mycket heller. Men det får man läsa mellan raderna. Det blir så i en borgerlig tidning. Det skulle ha stått att de rika som inte gör så mycket borde bo i Rinkeby och vara fattiga. Dock inte att de borde dö lite oftare. Det kan ingen mena. Det är inte sanningen som sådan som har högsta prioritet.

För övrigt kan det vara intressant att jämföra Karin Smirnoffs trilogi om Jaanakippo med Inger Björklunds trilogi om Lina. Den ena skriven nyss och den andra på nittonhundratrettiotalet. Likheter och skillnader. Samhällen förändras men människorna är desamma. Eller?

Apropås läsningar.