Roland Schimmelpennig: Halva Månen
Teater på Intiman i Malmö. Teater är alltid inspirerande och Halva Månen inget undantag. Ensemblen ska ha stort beröm för engagemanget. Pjäsen lite absurdistisk med ett triangeldrama som tema och lek med tid och rum. Mera rum än tid. Tidvis var rummet en cirkus. Upprepningarna var många och varierade som en illustration till tidens ständiga återkomst och upplösande i rummet. Nästan som en sorts estetik. Etiken torde vara Schopenhauers om man får vara lite filosofisk. Kioskbiträdet Olga förälskar sig först i ”Kinesen” och sedan i ”Libanesen” och tar också över kiosken. När vilket sker är vi osäkra på. ”Kinesen” är inte kines och ”Libanesen” inte libanes och kanske är Olga inte heller Olga. Fram till att hon söker arbete så har hon varit osynlig i området för frukthandlaren Kinesen som tror sig känna alla. Han fångar henne med sina fruktinspirerade historier och Libanesen lockar med äventyret. Olgas scenkostym är röd och svart medan Libanesen sitter fast i en orange overall och frukthandlaren helt vanligt klädd. Där är en cirkusdirektör och en lindanserska som Olgas känslor kanske och det brister bland alla brister för Kinesen och Libanesen som byter identitet och går upp i varandra och som en faller från höghuset på vars tak Olga byggde sina drömmar. När pjäsen är färdig är man kanske inte klar över vad man sett men bra var det.
På idrottsscenerna kör man nu i coronatider med fejkade publikreaktioner meddelst applådmaskiner och det kanske inte hade varit helt fel här heller. Teater som teater.
Kommentera