Författararkiv: Klas

Om Klas

Författare in Sight

Guds logik

Reinhold Niebuhr: Tidernas tecken (1947)
Originalets titel: Discerning the signs of the times (1946)
övers. från engelskan av Ingalill Mossberg-Andersson
.
Ulf Lundell: Vardagar (2018)
.
Två böcker som kanske handlar om samma sak
Visst är det kul att himlastegen på Lilla Stenshuvud lyder under svensk byggnorm där varje trappsteg inte får vara högre än 17 centimeter. Kanske. Det stod så i Expressen i en ganska så mot Ulf Lundell elak artikel av Kleen, och då behöver det ju inte vara sant. Fråga Virtanen. ”Skrattet är ett slags ingenmansland mellan hopp och förtvivlan.” Säger Reinhold Niebuhr i ett känt citat. Björn af Kleens artikel om Lundells tillkortakommanden berör inte huvudfrågan om det är rätt att göra en unik allmänning till en särskild grupps upplagsplats och identifikationsmarkör. På Stenshuvud har man trots naturskyddet byggt ett Naturhus i ett ytterligare vurmande för identitetspolitik. Det senare påpekar inte Ulf Lundell i Vardagar men tar sig gärna en käppatur där om dagen när lusten faller på. Helst gör han det varje dag. Det skulle jag också vilja. Bilen jag ska skrota denna månad bär syn för sägen med säsongsparkeringslappar på framrutan från åren innan Naturrummet fick evig parkeringsstatus i backen. Det är med andra ord en gammal bil. Till skillnad från Ulfs betydligt dyrare schabrak besöker den sällan verkstaden men kickaccelererar fortfarande som en hel Austin Martin anno 25 år nyare. Det finns något hos Ulf Lundell som jag tycker om. Kalla det natur. Naturen är ärlig och vårdar sina äpplen där den kan. Det gör Ulf. Undra på att han är förbannad ibland. Det finns ingen Justitia som Naturen kan vända sig till men nog är den också förbannad. Hett förbannad. (Inom parentes sagt så brinner det mera nuförtiden inte bara för att det är varmare utan också för den högre syreinblandningen i luften som kickar in brandrisken. Varje decimal är förödande.) Ulf tror jag ligger närmare Gud än sina belackare. I alla fall naturen.
Gud sparkade ut Adam, som var ett barn av naturen, från paradiset när han smakade på kunskapen. ”Passar inte reglerna i Guds Hus så får du klara dig själv.” Ja, och på den vägen är det. Mänskligheten försöker fortfarande att klara sig själv. Vägen tillbaka till paradiset men nu utan Herre heter samarbete och ännu har inte alla förstått det. Kristna tror på förlåtelse på det att människorna inte förstått bättre. Naturen och kulturen; de två kulturerna som delar mänskligheten också i Simrishamn. Lösningen är ändå, nu som då, här som där, förståelse.

Gamla Mellertid

Gammalt kan bli nytt; eller så är det tvärtom. I alla fall så ska jag ge mig på ett nytt företag. Inte äventyret, inte skrivande, inte alternativt leverne, inte politiskt leverne, inte basketboll, inte PA-karriär, Inte något annat idealistiskt heller för den delen men bara ett företag. Mellertids Antikvariat är här. Nåja. Lite idealism är inget Antikvariat förutan. Kanske kan jag skriva om det? I den mån jag bedrivit litteraturkritik så lämnar jag nyheterna till kulturplebsen och tar till att skåda det Mellertidska lagret. I första hand kommer Mellertids böcker att hittas på Bokborsen.se från och med första juli men sedan blir det en egen hemsida och bokmotor. Ni ser; det kommer att behövas mycket personal.


Småskurna Aftonlöf

Gårdagens kria var tänkt att handla om Aftonbladets svar på kritiken från Pressens opinionsnämnd. Inte särskilt medgörligt om man säger så. Jag letar efter snutten där Aftonbladet bjuder PO till etikkurs på Aftonbladet men kan inte hitta den i dag så det får vara. Helt klart i alla fall att pressterna på tidningarna tycker sig ha fog för lite mindre hederlighet ibland. Men dagens Scherman säger det så mycket bättre. Bara en liten invändning till honom: ”I fallet Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ledde skriverierna till ett självmord.” Vad som egentligen leder till ett självmord kan man aldrig så noga veta. Men det är ju klart att upprepas något tillräckligt ofta så tror tillräckligt många det. Vi är ju som DN så vackert skriver bara människor. Upprepande och tillräckliga. Något ditåt skrev också Selimovic men bytte människor mot teaterchefer och bekräftade således Aftonbladets bild.

Nu kom den att handla om en massa annat i stället och så blir det väl lätt när inte hjärtat riktigt är med. För vad bryr jag mig om Aftonbladet egentligen. Eller någon annan med för den delen. Fungerar inte Pressens Opinionsnämnd snarare som legitimerare i sammanhanget än som seriös granskare. I min ungdom tillhörde Aftonbladet tillsammans med Expressen, Kvällsposten och Göteborgstidningen boulevardpressen och ansågs väl inte helt pålitliga. Mer försäljare av skandalrubriker än pålitligt nyhetliga. Fortfarande skiljer man i seriositet på morgon- och kvällstidning men det är väl mera tveksamt. Nu har jag ingen större bredd i min tidningsläsning men nog verkar i alla fall både Dagens Nyheter och Sydsvenskan som jag läser, dock allt mindre, allt oftare tangera och gå över gränsen till kvällspresslandet.


Småskuret är bäst!

Det var ett tag sedan. Jag kan se att mina ovänner lämnat bevakningen. Det är väl bara att skaffa sig nya.

Aftonblaskan som alltid är först med sanningarna om än också på det omedvetna planet ska tilldelas beröm för kvittningsgranskningarna av maktens representanter som också kan vara tanter. Fullträffen med C. Löfdahl är intressant, inte för att hon över måttan girig, utan för att tycker att det är hennes självklara rätt att utnyttja befintliga regler. Det kan hon ju ha rätt i. Juridik går före moral. Robot före människa, höll jag på att skriva men det är ju en annan debatt. Nu är hon vilde. Kanske skulle hon ha valt ett annat parti? Vem minns inte Aftonblaskans miljonärsgranskning där Göran Skytte lärde sig hur man drog av byxorna och lurade skjortan av skattesystemet. Justitieminister Rainer fick då dra men fick ett annat höjdarjobb av partikollegan Palme i stället.

Särskilt beröm denna dag tilldelas Robert Aschbergs telefon. Han visar hur mobbiga journalister också kan vara. Om inte förr så lärde oss Norrmalmtorgsdramat det när bankrånare Olsson efter gripandet förevisades av maskerade poliser för en skränande mobb som helt bestod av journalister på plats. Nu som då. Här som där.

i Aftonblaskan chefar Åsa Linderborg på kulturen och vad kan vara lämpligare denna dag än att hänvisa till Freuds vantrivslakultur. Redaktören skriver nämligen om skam som vi andra bara känner på ett omedvetet plan. Skam är en flockkänsla och skulden tillhör individen. Bara så. Med undermedveten skam älskar mitt fattiga men medvetna barndomsjag proteinberikad formfranska*. Odygdigt gott. Också vill jag påminna Åsa om att stolthet är en underkastelsedygd och att det är faktiskt inget att vara stolt över. Rent identitetspolitiskt alltså. Marcuse skrev om det. Det slumpade sig så att den gode Kalle i Sydsvenskan skrev om den också gode Eriks stolthet då han påbörjade bortgrävningen av gamla Malmö. Underkastad var han då. Erik alltså. Kalle förresten!: Gå upp på över backen och kolla runt på Calles Plats och du ser kvarter, snarlika Lugnets, som också var planerade att rivas om inte Kirsebergs byalag gått emot genom att köpa husen, bilda opinionen och renovera husen. Som ett ödets nyck bor Malmös nuvarande borgmästare i ett sådant. Engelbrektsleden är ett annat exempel på att ska man vrida klockan tillbaka så är det läge att göra det innan den slår till.

I Sydsvenskan kan man också läsa om en annan äreräddning och nu gäller det Heidenstam. Låt mig som är gammal nog påminna om att Krigsmanns erinran inledde morgonreveljen för alla beväringar på 1930-talet och i alla fall till 1934 uttryckte de rasvärderingar som på sidan åläggs Heidenstam; stolt och underkastad den dåvarande svenska nationens credo.

Andreas Ekströms kärleksfulla kritik och äreräddning av kärnfulla formuleringar i TEXT_TV är gripande, begripande och värda att texta på!; och fick dessutom mig att fatta tangenterna och plocka fram några skivor fryst formfranska.

Gatorna begriper inte varför hamnarbetarna vann?! Det är för att när det kommer till kritan så är också de, likt fordom Heidenstam, underkastade den svenska nationens credo. Det var inte arbetsköparna!

o-o

*Det där med Diwongs proteinberikade formfranska som jag, nyss hemkommen, från en avmönstring i Angel Bay, Wales, via London, köpte på Tempo vid Värhemstorget är nog bland det djupaste jag kommit på. Eller var det jag? Eller var det då? ”Konsumtionskulturen är ett fattigdomsbevis” skulle min schartuanskt påverkade gamla mamma säga. Nåja. Även madeleinekakan började som en vanlig skorpa.

 


Ett fall framåt för Warriors

Jonas Jerebko som är basketfostrad i Borås spelar i Golden State Warriors, Oaklandlaget som snart ska flytta till San Francisco. Det är kul och visar att det visst går att lära sig det kluriga basketbollspelet i Sverige. Jonas styrka är att han kan spelets alla delar och sliter hårt. Likt en svensk Larry Bird som för övrigt inte tyckte att man kunde spela basket i Sverige. Därför kollar jag numera på NBA ibland. Warriors förlorade i går till Raptors. 20 poäng. Det räknas som en stabil förlust. Eller vinst. 20 poängs övertag är komfortabelt och laget kan pröva bänken och koppla av i spelet. Vilket gör laget bättre. Nu gjorde inte Torontolaget det men ändå. Optimalt för att en spelare ska prestera sitt bästa är sjuttiofem procents speltid. Speltiden för Jerebko har ökat efterhand. I går tjugotreochtrettiofem. Femte bäst och bara minuten mindre än fyran. Det är nog mer än han förväntade sig när säsongen startade. Av det lilla jag sett tycker jag att skottet blivit bättre. Jonas tar oftare emot bollen i skottfärdig, det vill säga med böjda knän och fötterna mot korgen, position, även när han väljer att passa. Det gör honom också till en bättre passare som vinner tid till mottagaren. Likt Warriors så lägger Rapters gärna till en extra passning vilket ger en fördel både för skottet och returtagningen. Så Warriors måste bli bättre defensivt och uppmärksamma den extra passningen om det ska bli en ring till Jonas när det beger sig till finalspelet. Även offensivt då uppenbart Rapters läser Warriors bra. En sådan situation måste genomspelas för att förstås. Dåså: Buck Up!


OM BOB DYLAN

Sara Danius: Om Bob Dylan (2018)

Sara Danius har skrivit och låtit trycka en alldeles utmärkt liten bok om Bob Dylan. En sorts prata – man pratar om någon och skriver ner texten – det kan bli en ramsa, en låt, poesi och varför inte – en bok, i, antar jag, en Bob Dylans anda. A bag of tell. (Ja, jag vet. Prator är också något journalister fyller tidningen med när de inte kan åstadkomma något bättre.) Men Bob Dylan är ständigt i en annan anda, vilket Sara Danius också påpekar. Det tycks finnas en hunger efter Bob Dylan, Bob Dylans ande och rykte och alla vill ha en del. eller som han sjunger någonstans: ”A lot of people don’t have much food on their table/But they got a lot of forks n’ knives/And they gotta cut somethin’” Sara Danius´utskurna bit blir naturligtvis nobelpristagarens upptagande i övre kulturkretsen. Så fint är det i akademikretsen som Bob Dylan här får hälsa på att ingen vill ha en autograf eller ens en selfie. Robert Allen Zimmerman kan för en gångs skull vara sig själv. Nej, just det. Då skulle han nog inte vara där. Nåja. Plattan jag tänkte på heter BOB DYLAN och kom 1962. I sin första egna sång på platta handlar om när han kommer till New York och vill tjäna pengar på sin musik. Musikförläggaren säger att han bara vill ha folksingers så hillbillyn Bob drar. Den andra egna låten på samma platta; BOB DYLAN, handlar om Woody Guthrie, som Bob Dylan var mycket just då. Det är en tråd som inte Sara drar i, alternativt väver in. Traditionslojalisten utvecklandes en motståndets estetik. En folklig elitist. Motindoktrinering. Göran Palm kan ligga lugnt i graven. det är nog det närmaste man kan komma Bob Dylan. Dessutom försynt. Den klassiska litteraturen visar oftast en påfallande tröghet i att anpassa sig till den fortskridande samtiden. Men man anar vilken Bob som Sara tycker om. Det trollbindande geniet Dylan som också är bra på att rimma. Ja, vem vill inte vara som Bob Dylan. Rimsmidare eller ej. Kanske har de lite gemensamt. När Sara skriver om den blå tvålen hos Flaubert är det som hur Bob beskriver detaljerna i Buddy Hollys framträdande. Varje detalj är en viktig del av helhetens atmosfär. Som sagt, en bra liten bok, en pocketbok med styva pärmar.

Update: Dylan Blue finns.

: Allt du behöver veta om Bob.

 

 


Buffalo Sabres pendling to the top

Buffalo Sabres rör på sig. I National Hockey Leagues tabell. Från botten i många säsonger till toppen av tabellen. Det är remarkabelt. Den i hög grad kommersiella ishockeyn i Nordamerika med en franchiseorganisering med ekonomiska restriktioner för respektive lag gör denna rörlighet möjlig. Rookielotteriet, där bottenlaget får paxa för den bästa nybörjaren är nyckeln till rörligheten.

En annan som rör på sig i Buffalo är Foucaults pendel, bevisandes att hela Jorden rör på sig. Det finns en sådan replik i Malmö också. Hos gamla Sydkraft på Nobelvägen. En tredje som rörde sig i Buffalo var Michel Foucault. Hans gamla föreläsningar rör fortfarande på sig. MF pekade ju på att Institutioner är en form som tämligen oantastat kan byta innehåll , som pestsjuka till delinkventer, utan att tappa positionen, säg makten, eller kapitalet, men också att förändra innehållet i den bestående formen, som att låta friska samhällskritiker ta de kriminellas plats. Michel Foucault visste att röra om. Det hör till saken att man kan förstå honom bara genom att inte förstå. Motsägelsefullt och spetsfyndigt. I Buffalos hockeyform har man rört till det genom att det tidigare ängsliga försvaret begåvats med ett par spelskickliga backar och allt är som förändrat. Hockeyorganisationen består men publiken förstår, blir fler och inget är längre sig likt. I alla fall den här säsongen.


Efter lördag kommer söndag

 

Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt  vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.

 


Problemet fenomenet

Alla är vi fenomenalister i den meningen att vi bara känner till det som vi kan tänka om och vi kan bara tänka om det vi har ord för. I alla fall enligt Wittgenstein. Vi är i språket sa Heidegger. Eller ärat kanske det ska varat. Ändå så händer det. Figuren Trump fanns inte då ingen kunde tänka sig honom. Nu finns han och det finns inga ord för fenomenet. En politiker där så att säga sinnet rinner över. Väldigt mycket nu. Det kan man tänka på om författare som säger sig vilja skriva nuet. En genväg till nuet kan vara att läsa gamla böcker. ”Alla kungens män” till exempel. Eller se filmen. Också en genväg. Den handlar om Willie Stark men nog går Trump att känna igen. Boken fick Pulitzerpriset då det utgav sig. Fenomenalt! Eller hur?

Alla vi gamla malmöbor som gick på fotboll, kanske till och med så gamla att vi låg på gräset bakom Gripens kortlinje efter att ha plankat in eller ha följt med en gubbe, gratis för medföljande barn under tio, minns den Werupska rocken. Eller var det Tore Svensson som stod i målet. I alla fall så vill jag komma i håg att malmöspelarna hade röda strumpor. Det är vad men mest la märke till i det perspektivet. Och så den stigande kören vid inspark då det uppnådda vrålet klipptes av tvärt då målvaktsdojan träffade läderbollen med blära. Men vet kanske inte att den av gode Jacques berättade historien har Runebergska konnotationer. ”Den gamla rocken” bar Bataljonschefen Loden i ”Fänrik Ståls sägner” när det var övning men nu var det ju match. Till strid och match gick man i finaste uniformen och söndagsstassen. Utan den kunskapen blir det bara ett innehållslöst tomt flatskratt. Detta om klass och skratt. På ”gården” där jag bodde bodde också farbröderna Börje och Helge som spelade i iff iff och Jörgens pappa som spelade i den iffiffska blåsorkesterns blå uniform, som lät marschmusiken stämma tvekampen pirruettad på innerplan. Minnet föll på när jag i går skrev min första insändare. Någonsin. Kanske för att min mamma föddes för jämnt hundra år sedan häromdagen. Hon skrev nämligen många insändare och kunde recitera Fänrik Ståls sägner utantill. Men också att hon gärna gick på match. Senast när iififf mötte GAIS på Swedbank för några år sedan. Som Göteborgare i Malmö höll hon på alla göteborgslag som vågade sig hit.

Minnet, skrattet, sparken, dået och nuet.

Inte är Trump något som katten dragit in men nog kan man i alla fall härbärgera tanken som en folklig insändare.

Redan tänker jag på nästa insändare.

 


Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.