Författararkiv: Klas

Om Klas

Författare in Sight

Efter lördag kommer söndag

 

Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt  vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.

 


Problemet fenomenet

Alla är vi fenomenalister i den meningen att vi bara känner till det som vi kan tänka om och vi kan bara tänka om det vi har ord för. I alla fall enligt Wittgenstein. Vi är i språket sa Heidegger. Eller ärat kanske det ska varat. Ändå så händer det. Figuren Trump fanns inte då ingen kunde tänka sig honom. Nu finns han och det finns inga ord för fenomenet. En politiker där så att säga sinnet rinner över. Väldigt mycket nu. Det kan man tänka på om författare som säger sig vilja skriva nuet. En genväg till nuet kan vara att läsa gamla böcker. ”Alla kungens män” till exempel. Eller se filmen. Också en genväg. Den handlar om Willie Stark men nog går Trump att känna igen. Boken fick Pulitzerpriset då det utgav sig. Fenomenalt! Eller hur?

Alla vi gamla malmöbor som gick på fotboll, kanske till och med så gamla att vi låg på gräset bakom Gripens kortlinje efter att ha plankat in eller ha följt med en gubbe, gratis för medföljande barn under tio, minns den Werupska rocken. Eller var det Tore Svensson som stod i målet. I alla fall så vill jag komma i håg att malmöspelarna hade röda strumpor. Det är vad men mest la märke till i det perspektivet. Och så den stigande kören vid inspark då det uppnådda vrålet klipptes av tvärt då målvaktsdojan träffade läderbollen med blära. Men vet kanske inte att den av gode Jacques berättade historien har Runebergska konnotationer. ”Den gamla rocken” bar Bataljonschefen Loden i ”Fänrik Ståls sägner” när det var övning men nu var det ju match. Till strid och match gick man i finaste uniformen och söndagsstassen. Utan den kunskapen blir det bara ett innehållslöst tomt flatskratt. Detta om klass och skratt. På ”gården” där jag bodde bodde också farbröderna Börje och Helge som spelade i iff iff och Jörgens pappa som spelade i den iffiffska blåsorkesterns blå uniform, som lät marschmusiken stämma tvekampen pirruettad på innerplan. Minnet föll på när jag i går skrev min första insändare. Någonsin. Kanske för att min mamma föddes för jämnt hundra år sedan häromdagen. Hon skrev nämligen många insändare och kunde recitera Fänrik Ståls sägner utantill. Men också att hon gärna gick på match. Senast när iififf mötte GAIS på Swedbank för några år sedan. Som Göteborgare i Malmö höll hon på alla göteborgslag som vågade sig hit.

Minnet, skrattet, sparken, dået och nuet.

Inte är Trump något som katten dragit in men nog kan man i alla fall härbärgera tanken som en folklig insändare.

Redan tänker jag på nästa insändare.

 


Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


Sporten, språket och de andra rådbråkarna

Det är inte lätt att ge goda råd om sportläktarnas dåliga ölsinne men man kan läsa dem här och där. I en ”Den onödige mannen” ingriper medelklassaren och anmäler en proletär myntinkastare och slagsmålare till polisen. Det är ett sätt, ett annat är att inte gå på fotboll. Det blir konsekvensen för den onödige mannen när alla läktarvittnena drar tillbaka sina vittnesmål. Så har läktaren också blivit en arena. Vore romanen socialjuridiskt riktig så hade i alla fall ett vittne varit ståndaktig.

I dagens DN kan man läsa om en målbild som inte är någon målbild beroende på vilket lag man håller på. Det är något att rådbråka sin hjärna med. På bilden som man kan se om man klickar på länken är en mållinje, en boll, en ribba och en tafflig målvakt. Den parallaxiska lösningen är enkel. Dra ribban över mållinjen och bollen följer med. Alltså kan inte hela bollen vara över linjen. Det finns inget problem. Matchdomaren friade redan då det hände. Men målkamera då. Ja just det. Anledningen till problemkrönikan är att skribenten vill ha målkameror på fotbollsarenorna. Kanske har han satsat en slant på objektivindustrin, och då har man ju råd att bråka, och det vore ju inte särskilt objektivt. Intressesant. Samma krönikör har för övrigt en tidigare söndagskrönika om supporterväldet också.

I samma tidning rådbråkar man också om språket. Här redigeras de goda råden. Redigeraren regerar med grammatiken.  Där håller supportrarna till i kommentarerna. Rättelserna är många. Som denna: ”Jag har inte sett att DN skriver Dn istället för DN. Borde det inte vara i analogi med Ikea?” Kommentaren, ”Nonsens krönika. AIK, MFF, Djurgården har bevisat hur dålig Allsvenskan är i jämförelse med europeisk klubbfotboll i årets kval till CL och Europa League. Enda laget som har min respekt är Östersund, som med en tydlig spelide avancerade överraskande långt i Europa League i år. Inled en reportage serie om hur Allsvenska lagen tränar och borde träna för att hävda sig i europeisk toppfotboll.”, från supporterkrönikan visar på ett visst ömsesidigt tänkande och behov av redigering.


Semiotiken och de andra hundarna

Nu är det val igen och nog för att man kan plocka många dumma citat ur tidningarna men här kommer det klargöraste: ”Vår vision är alltid att vara tydliga med vad vi vill.” Tydligare kan det inte sägas. Semiotiken har talat. Politik är att vilja och ha visioner därtill så varför inte klämma ihop det i samma mening även om det är bort från varje sammanhang. Politik, så som den framställs i dessa dagar, handlar bara om politikern själv. Det är bara att skälva. Löpsedel upp och löpsedel ned kan vi läsa om politiska fifflare som som lurar till sig så mycket som det går. Tidsanda? Ja, kanske?. Eller så är det det det hela går ut på, typ tjäna varje peng, gärna två gånger, och tids nog så har också politiker i periferin lärt sig.

I New York Times skriver en insider från Trumps kansli om att alla inte är glada för sittande president. Det är presidenten inte glad för och någon semiotiker antyder att ordet ledstjärna leder något ologiskt till bredvidprataren såvida inte fake news nisse har varit framme. Också har det kommit en bok som säger att Trump har kunskaper som en sjätteklassare och det är nog mer än vad man tidigare trott. Däremot så tror inte Trump på det heller.

I svenska ackademin flaggas det för nya möten och kanske kan avhoppare möjligen vara med. ”Så att vi återvänder är egentligen fel ord” Återvinner, sa Bill. Omgör, sa Bull. Fake News, sa Måns. Ett tips om nästa ledamot är semiotiker, om det nu går att hitta en svensk.

Vems valfläsk äter du? Påpassligt nog kan man köpa en bok av Simone Weil om partipolitikens avskaffande. Om man inte läst något av författaren så kan man börja där. Finns nu möjligen också på svenska.

 


TORGET

Fredrik Ekelund: Torget (2001)

Från sin skrivarkvart kan Fredrik Ekelund betrakta Triangelen och fantisera om människorna som drar förbi därnere. Det har han gjort i ”Torget”. En sida personteckning och tankar får var och en och några är återkommande. Det är är en bra plot och tycks passa FE bra. Beskrivningarna glider i och över varandra och alla är i grunden lyckliga, även den som bestämt att ta livet av sig. Bestämmandet återkommer. Punkter som förändrar. Som första homosexuella erfarenheten. Som puristiske sexualtänkaren som av plötslig lössläppthet ådrar sig klåda i skrevet. Figurerna i persongalleriet känns igen från andra Ekelundare och malmöitiska diftonger får vara med. Lättläst och roande.

 


BLUES FÖR MARIA

Ove Allansson: Blues för Maria (2008)

Läser man en bok av Ove Allansson får man alltid vara med om något. Verkligheten finns med som bakgrund. I ”Blues för Maria” är det mycket jazz och jazzens verklighet bland stenkakelyssnarna i Göteborg, de så där lagom lyckade i nedre arbetarklassen. Mycket fylla och skrönor. Sture och Maria tovar ihop sina liv efter misslyckade äktenskap på var sitt håll. Sture kör taxi och Maria är sektionschef på en forskningsavdelning på ett läkemedelsföretag. De träffas första gången över en hemlagad fiskpudding hos Maria efter att fiskaffären till Stures besvikelse slutat göra den. Det är en iakttagelse så god som någon. Maträtter och traditioner försvinner. Båda gillar jazz och att läsa böcker så det uppstår ljuv musik mellan dem, handfast beskrivet. Människor behöver varandra. Protagenisternas släkter, familjer och vänner får stor plats och kanske tecknas hur en individ kommer till och kan leva sitt liv mitt i all bedrövelse som ett samhälle kan vara. Politiken är viktig för både men ändå oengagerat. Allansson tycks tänka tillbaka på en socialdemokrati som svikit men kan inte skilja på Lenin och arbetarråd så det blir också till en del av bedrövelsen.