Författararkiv: Klas

Om Klas

Författare in Sight

Hålla sig vid liv

Michel Houellebecq: Hålla sig vid liv – en metod (2020)

Översättning: Mats Leffler

Originalets titel: Rester vivant (1991)

Efterord: Kristoffer Leandoer

Efter förra boken skrev jag att det nog var den den sista eftersom protagonisten togs av daga men nu har jag läst den senast utgivna på svenska som också var MH:s första. Maximer heter den inte men väl Hålla sig vid liv. Alltså maximer för att hålla sig vid liv. En nypa luft är allt man behöver så boken är liten. Ett schopenhauerskt program för en skrivande karaktär och karriär. Undertiteln – en metod, är inte utan anspråk. Som Descartes, Marx, Sartre och surrealisterna eller varför inte Jahve.

Första meningen – ”Först av allt lidandet” rättar J:s ”I begynnelsen var ordet”, första ordet blev ett skrik.  För Cartesius tanken och för Karl Marx är det varan som är det första och för Sartre att hitta sin stil. Jag skriker, alltså skriker världen. Det är förunderligt hur väl Houellebecq lyckas genomföra sitt program i tiden och av världen få förväntade otidigheter tillbaka.

Första stycket: ”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Inte skälver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.” Lite pompöst men så fick Heidegger också komma med.

Nåja; varje mening och stycke i boken är värd att upprepa. En sällsynt pärla är den. Läs! Den kanske inte förändrar läsaren men väl uppfattningen om författaren som i motsättning till det mesta varit sig själv hela tiden.

 

 


TENETs Tecken

I går var skrivaren av dessa då och då återkommande bloggrader på bio. Det händer. Det dundrade duktigt i salongen som var just en salong med servering och fullständiga rättigheter. Salongscineasm. Dock ingen full salong i coronatider. Filmen som jag inte ska recensera var hyfsat bra, (bästa recensionen hitintills, om än kortfattad, läser du på www.maxtio.wordpress.com)  och säkert bäst i sin genre, ungefär som en James Bondfilm eller Nick Carterbok. En bra kioskfilm alltså med många underliggande meningar förutom de vanliga med den enslige manlige hjälten och den hysteriska kvinnan och lösningen i att slå vakt om det bestående. Tanken flög till H.G. Wells: ”Världarnas krig” och Skapelsen av den Nya Människan och nittonhundratrettiotalets problem. I TENETs anda om entropi, en ny BIG BANG, och farfarsparadoxen och därtill hörande Apokalypsen. Men visst var det lite frimureri över det hemliga tecknet av sammanflätade fingrar. Minns då att de första frimurarna var de ”fria resande” som byggde de katolska katedralerna. Det ”svarta hålet” saknades dock.


The Show Must Not Go On

Hockeysolidaritet. Hockeyarbetarna ställer in matcher för att visa sin solidaritet med minoriteterna i USA och om möjligt bidra till att stävja våldsvågen. Strejkar är kanske en sannare beskrivning men nu ställer NHL-organisationen också upp på sina spelare och kanske publikintäkterna. Att plånböckerna också säger ifrån är en stor sak. Basketen var ett dygn snabbare men då var det spelarna som lämnade banan. I hockeyn spelarorganisationen. Det är skillnaden på direkt aktion och centralisation. I världens bästa hockeyblogg ger Per Bjurman aktionens belackare svar på tal. Stort tack för det.


Hockeykonservatism

I idrotten och sporten utspelar sig en ständig kamp mellan fysiken och tekniken. Bäst är att ha båda. Som Zlatan. Regelboken kan också betyda en del men inte alltid. I Hockey som nu är aktuell med NHL-slutspelet om Stanley Cup kan det vara lite si och så.

 

Det är väl känt i hockeyvärlden att nyckeln till Washington Capitals heter Nicklas Bäckström. Så vad med att med en ”blindsided” tackling sätta honom ur spel. Alltså: I hockey får man bara tackla puckhållaren. Att tackla spelare utan puck kallas ”interference” och leder till två minuters utvisning. Att tackla en spelare som är ur balans är särskilt illa. Eller att tackla en spelare som inte kan se tacklingen komma och alltså försvara sig. Fälleben eller ”slew foot” är inte heller bra då den försätter motspelar ur balans. Tacklingen som Anders Lee sätter in mot Nicklas Bäckström i första matchen är både genomtänkt och särskilt illa; läs ful. Bäckström försätts ur spel för flera matcher då den medicinska regelboken säger att en eventuell hjärnskakning måste antas och avvaktas. Påföljden för Anders Lee, som för övrigt är lagkapten, lindrigast möjliga: två minuters utvisning. Den ”smutsiga” tacklingen borde ha gett Lee avstängning från i alla fall lika många matcher som en hjärnskakningsundersökning ger. Men i NHL-hockeyn gäller inte regelboken lika för alla och då menar jag reglerna som inte tillämpas. Det regelbrytande våldet har företräde i en sorts machodyrkan som är gängse i Nordamerika. ”Egentligen” så är man ”överens” om att sporten måste bli justare för att fler ska vilja betala för att titta och inför nya tolkningskriterier i regelboken för att gynna fart och teknik men verkligheten är konservativ. Varje gång som någon våldshändelse ska bedömas så gäller den konservativa kartan före verkligheten. Det är hockeyspelarna som sedan får ta konsekvenserna då det inte längre finns något vettigt liv efter hockeyn för många. Islandercoachen Barry Trotz´ enda kommentar om ”att det finns en ”rent spel”- kommitté för detta och att de kan hockey” är bara hånfull. Sådant fult och ohederligt dubbelspel har jag svårt att överse med även om jag kan medge att hockey inte alls är ”min” cup of sports. Det är mig inte helt främmande att tänka mig Barry Trotz och pengar som de egentliga ”bovarna” i dramat. Som före detta Capitalscoach känner han väl Nicklas Bäckströms kapacitet och Washingtonlagets spelkemi och det är han som lär sitt lag att spela spelet. Gynnandet av New Yorklagen betyder mer pengar till ägarna i National Hockey Leage. Senast exemplifierat i ”draften” då Rangers fick första valet som det bäst plaerade laget någonsin. Kommentarerna till lottningen var många och kontroversiella.

 


Hockeytime

”den gliiider in i mål”

Det är inte många som hinner med att referera och åskådliggöra en pucks, om än långa, färd mot nät under en pågående ishockeymatch av högsta dignitet, men Lennart Hyland, han hann han. Nittonhundrasextiotvå, så det var inte i går. Men det var då det hände! Sveriges Tre Kronor, vilket ju egentligen står för Sverige, Norge och Danmark under Drottning Margareta, vann över nationallagen från Nordamerika; USA och Kanada. En världshändelse. Dock sportsligt sett ett familjedrama.

 

 

Ordning på torpet och i tiden, fast hösten kommer mitt i sommarvärmen. National Hockey League  är på gång, slutspel och Stanley Cup motiverar till en tidig uppståndelse varje morgon. Alltid är det något som händer. Är det inte en förlängning som längdmässigt blir till en match till mellan Tampa Lightning och Columbus Blue Jackets så är det Lehner som tappar skridskoskenan i Las Vegas-målet. Slutspel pågår och omständigheterna talar för just Las Vegas. Det är tärningen som i coronatider är kastad och var om inte i Las Vegas.

Jag höll på att skriva Loose Vegos men det är ju en helt annan historia

Bäst i NHL-hockeyn är naturligtvis Per Bjurman, och får man väl tillägga coronatiderna; bättre än någonsin.  ”Blott Aftonbladet Per Bjurman har” är ju alldeles sant om det nu ska fram medan ”Blott Sverige svenska hockeyspelare har” heter det ju nästan. Här krusas ingen. Skrivkärlek utan översitteri och då blir det också en lätt anarkistisk ton som jag tycker om.

 


Läsningar

Försumligt nog så har jag varit av med en biblioteksbok som dessutom gått över tiden. ”Så for jag hem” ; som för övrigt är en distinkt mening från då Lina är färdig med Lund i Ingeborg Björklunds ”Månen över Lund”. Karin Smirnoffs Jaanakippo har många likheter med Björklunds Lina. Till och med scoutaktigheten. Men det är min läsning. Så jag gick till biblioteket för att betala men fick i lånedisken en gul lapp med adressen till kravavdelningen som jag tillskrev som svarade att ”Vi har sommarstängt från och med den 20 juli till och med den 12  augusti. Fram till den 12/8 skickas inga räkningar hem till låntagare och inga nya ärenden registreras heller hos Svea inkasso” Jaha, tänker man, får man göra så? Och vågar jag låna fler böcker biblioteket när efterlämning går rakt in i inkassoapparaten? Tveksamt. Nåja, det kanske är min läsning. Bäst att leta vidare.

Semiotikern Umberto Eco menar att varje läsning av en bok är en en ny bok. Menar alltså en som läst väldigt många böcker. Han menar också att en i och för sig nödvändig förändring av politiken i samhället inte går via parti utan mera i minut. Genom upplysning, genom ord. Det bästa är att skriva böcker som många läser. Romaner till exempel. Och så gjorde han det. Skrev på olika teman som blev mycket lästa. Bästsellers i bästa meningen. Det började med ”Rosen” som i min läsning betyder kärlek

Därifrån kan steget tyckas långt till Aftonbladets kultursida där följande mening kan citeras: ”Där något intelligent borde existera finner vi proteinpudding” Och se. Jag kom att läsa en helt annan kulturartikel än den som skrevs. Eller så gjorde jag inte det.

Eller Patrik Lundberg i Expressen och pandemiska konsekvenser. ”Främst arbetare och fattiga skulle dö – det visste alla” Nåja, pandemin är inte över. Fortsättningsvis dör arbetare och fattiga. Fortsättningsvis skriver Patrik i artikeln att rika i Djursholm inte dör så mycket. De gör inte så mycket heller. Men det får man läsa mellan raderna. Det blir så i en borgerlig tidning. Det skulle ha stått att de rika som inte gör så mycket borde bo i Rinkeby och vara fattiga. Dock inte att de borde dö lite oftare. Det kan ingen mena. Det är inte sanningen som sådan som har högsta prioritet.

För övrigt kan det vara intressant att jämföra Karin Smirnoffs trilogi om Jaanakippo med Inger Björklunds trilogi om Lina. Den ena skriven nyss och den andra på nittonhundratrettiotalet. Likheter och skillnader. Samhällen förändras men människorna är desamma. Eller?

Apropås läsningar.


Teoretiskt sammanhängande verklighet

Ulf Lundell: Vardagar 3  (2020)

Lydia Sandgren: Samlade verk  (2020)

Albert Camus: Pesten (1947)

översatt av Jan Stolpe (2020)

Laurence Sterne: En sentimental resa genom Frankrike och Italien av Mr. Yorick / (1768)

översatt av Majken Johansson (1958)

Lars Sjögren: Sigmund Freud: mannen och verket (2013)

Frantz Fanon: Jordens fördömda (1961)

översatt av Per-Olov Zenström (1962)

 

En semestrande vecka i tid av epidemi blir gärna en vecka med läsning och distanserade hundpromenader och på något lustigt sätt så hängde det hela i hop. Tillfälligtvis tillbringades veckoläsningen i närheten av Österrike på Österlen där författaren Ulf Lundell bor. Hans skriftställning Vardagar 3 handlar mycket om skriveri, måleri, musik, hem och vardagliga strapatser med myndigheter och inspirationen som han får mycket av sin musa i det eget ägandes galleriet i Simrishamn, men inte en enda gång nämner han att det heter Rockhead art. Av och till levererar författaren ”kroppsliga sanningar” för att tala med Fanon, om både det ena och det andra och onekligen är han en man av arbetarrörelsen om än inte organiserad. Arbetar tycks han göra ständigt som den pensionär han är. Prosaiskt och bra, för att inte säga mycket bra. Diskbänksrealism utan diskbänk. När alter egot och medborgaren Ulf Lundell vandrar på Stenshuvud, musicerar eller bor på hotell så är man där och likt en dörr som kan behöva lite olja så gnäller han berättigat över det inte alltid välsmorda, över andra som inte gör sin del eller rent av saboterar som alla nyliberaler gör. Medborgaren blir en motborgare.

”Det är nog bra med teori, men det hindrar inte att verkligheten existerar” lyder Freuds personliga valspråk som han anammade från Jean Martin Charcot och Lydia Sandgren torde ha tillämpat det i sin fantastiska ”Samlade verk” om drifterna och för all del överdrifterna i verklighetens Göteborg och annorstädes. Yttringar av  den förströdda libidons spridda värksamhet. Det är mycket Göteborg och också fantastiska Slottsberget nämns även om hon missar den skabrösa ”barnvisan” om Drottning Blanka som mamma Cecilia som försvann kan ha vissa konnotationer med. Nog är Slottsberget gentrifierat men värt att minnas att Evert Taube engagerade sig mot kalhyggeplanerna mot den unika skärgårdsbyggnationen. Det var nära ögat som man kan säga om ögonfägnaden sett från ”Amirkakajen” på andra sidan. Ytterligare på andra sidan Atlanten hittar man hockeylaget Amerks i svenskbygden Buffalo. Göteborgskan lever! Om allt mindre i Göteborg så kvar i Amerka. Också det en sorts gentrifiering av betydelse som kanske undgått Lydia.

Laurence Sterne skriver om känslan vissa människor utvecklat och därmed skiljer sig från andra, sentimentaliteten som kanske betyder något annat idag på postmodern bildsvenska, och Albert Camus skriver om uttrycken för den allmänna pestkänslans olika stadier, Frantz Fanon om undertryckta medborgares varierade känsla för hur uppror kan formas. Medborgarna blir motborgare. Och Freud? Ja, Freud upptäcker hur det yttre, det omgivande samhället, påverkar det inre, den enskilda själen. Inte först men han vetenskaplifierar. Eller gör han det?

 


Tillbaka från Uffe-land

En bra vecka lite ovanför Vik i en äpplalandet där fåglarna kvittrade och en hel familj hackspettar punkterade i tystnaden. Sol varje dag och färre människor i omloppet. Invånarna i Vik, Vikvånarna, är vänliga och hälsar alla och särskilt hälsar de på skyltar att man ska parkera bilen på parkeringsplatserna. Vid parkeringen till Prästens badkar bebor några en husbil trots att det inte finns någon parkering för den. Är det kriminellt eller bara olydigt? Själva bor vi på promenadavstånd i en u-formad sommarstuga inredd med möbler och porslin i femtiotalsdesign. Inne.  Promenader längs stranden i Vik, Stenshuvud, Kivik och Bäckhalladalen. Inköp på  ICA i Kivik och Systemet och Nya Coop i Simrishamn. Apoteket därstädes vaccinationsfäst avstod vi från. Anders Wine håller glashyttan Coronastängd i Baskemölla så vi fick dricka midsommar i stugans fabriksglas. Förr, då barnen var mindre åts alltid hamburgare från kiosken i Kivik. De var särskilt goda då. Stektes med omsorg. Nu blev det sill och potatismos med lingon och sillapilsner på Buhres. Ulf Lundell rekommenderar. Glest med matgäster bland utglesade bord. Midsommarens varmrökta lax inhandlades också på Buhres, ensam kund i splendid isolation, faktiskt billigare än Hoddornas vid Tekniska muséet i Malmö och väl så god.

Ulf Lundells vardagliga trea lästes ut. Nästan på plats. Helt okej som vanligt men bokanmälan i Expressen är inte okej. Skribenten stöter sig på Lundells politiska åsikter. Kapitalismens skrivande lakej skäms inte för sig. Någon gång. Särskilt ordet eliminera i kontexten av arbetarhat stöter. Ulf Lundells litterära kvalité förstår hon sig inte alls på och jag inser att jag redan skrivit alldeles för mycket.

Sommarstugan bjöd på flera hyllor underhållnings- och reselitteratur där Laurence Sternes, hypertextens andlige fader, ”Sentimentala resa i Frankrike och Italien” från sjuttonhundratalet förvillats sig och överglänste all modern fucklitteratur som jag för övrigt inte läste.


Ulf Lundell minns.

Jag läser Vardagar 3, som är lite av Ulf Lundells tankar och eskapader 1919. Som han minns dem. Förmodligen nedskrivna samma kväll ibland. Eller afton för att vara litterär som också duger emellanåt för en proletär. Ulf Lundell håller på klassen, arbetarklassen, bejakar sin identitet. Bob Dylan vill inte heller gå VIP-vägen men är inte arbetarklass för det. Mänskliga värderingar behöver inte vara arbetarklass, men arbetarklassens värderingar är de mänskliga värderingarna. ”Det ligger i sakens natur” skulle Lucretius ha sagt. Den dialektiken kan liberalerna aldrig förstå. ”Ett borgerligt dilemma” skulle Myrdal ha sagt. Gunnar alltså. Vi är ungefär lika gamla Ulf och jag, och strävar mot samma storlek i byxor, 32-32, även om jag numera lutar åt 32-34. Modet föreskriver längre byxben. Eller är det feget. I alla fall så hade vi båda 32-32 när han och jag var tjugo. Stuprörsjeans förmodligen. Jag hade dessutom ett par åtsittande svarta byxor med vida ben. Mina permissionsbyxor i flottan. Jag har dem kvar fortfarande. Ulf vägrade och satt inlåst för det. Kanske likt en Thoreau som han tycks tycka om. Schopenhauer tycker han också om. ”Bara den som står ut med sig själv kan vara fri” Mycket av ens identitet ligger i tiden, föräldrarna, kompisar, gäng, skola, arbete, fritid. Det mesta vilket bemötande ens personlighet får. Hur man uppfattas och uppfattar. Uffe har tappat sin identitet och redovisar besvären av att också mista körkortet i fyllan och villan, alltså böket att minimera skadeverket hos trafikverket och domstolen för att inte tala om skatteverket som upprätthåller passkontrollen. Ulf Lundell lägger ut sig i Vardagar. 1,2 och nu 3. Eller skriver av sig. I alla fall så tycker jag att han gör det bra. Ulf läser mycket och har nog så alltid gjort men verkar ha svårt att hitta bra böcker till sig sig själv. Skulle nog hyra en läscoach om det fanns. Turnécoachen som bandet färdas i på sommaren tycker han inte om. Det finns en massa annat också som han inte tycker om och somt tycker han faktiskt om. Stekt sill med mos och lingon på Buhres serveringsdäck i Kivik. Nåja, det gör jag också. Kan faktiskt rekommendera. Parkering är gratis i Kivik. Ska dit i morgon.


Jag minns

Kaffetermosen – Fanns i plast och passade i en liten väska som man kunde ta till arbetet, också den av plast; eller var det galon. Termosen var gul och plastväskan svart. Jag minns en massa andra termosar också; serveringstermosar, tevetermos, och flera små i olika kulörer. De gick ofta sönder och allt kaffe hamnade i väskan. Det är en gåta att man kunde tycka det var gott. Sedan kom det täta termosar i rostfritt stål. Jag har en sådan med buckla på. Till kaffet blev det oftast limpmacka med prickig korv … eller ost. Svettigt pålägg. Sittandes i tunga buldankläder på en röd verktygslåda, skitig i rök och damm. Ljuset silade ner genom röken. Jag arbetade som svetsare i  en av Kockumsvarvets stora sammansättningshallar. Hall 5, den sista före dockan. Ende svensk förutom förmännen. Tjänade bra. Högsta ackordet och tvåskift. Kunde köpa mig ett gathus i Kirseberg. Kockums gick i god för banklånet. Lånade rubbet. Första femton var ett topplån och resten att alldeles vanligt lån. Utedass, vedeldat och gasspis men vatten inne. Hyran lägre än en nybyggd 3:a på Lindeborg som vi tingat och valt tapeter till. Sju olika kommunalgrå som var bra för betongen att välja bland. Gjorde så för att stoppa rivningarna på Kirseberg.

Byalaget menade det. Folkfestliga allhusgruppen som bodde kollektivt i trevåningshusen en bit bort på samma gata förstod aldrig; att det var så man gjorde. Själv, i stället för bidrag. Handling i stället för opinion. Kanske var vi Kennedyianer. ”Don´t ask what the society can do for you; ask what you can do for the society” eller något sånt. Kommunen är en del av oss, inte att vi är en del av kommunen. Vi; några anarkister, gjorde en tidning: KOMMUNARDEN, och delade ut gratis. typ hundra stycken. Byalaget gjorde också en liten tidning: BACKABLADET som vi, samma redaktion plus en, skrev, redigerade, brände original och stencilerade på samma sätt eftersom vi gjorde båda, slutade på niotusen exemplar, och byalagsorganisationen delade ut. BACKABLADET överlevde många år tills statsdelsbyråkratin kom till byn och tog över tidningen för att genast lägga ner den. De hade ett eget propagandablad på gång och gemensamhetens skattepengar så de behövde inte själva dela ut den.

Tvärt flyttade sambon till en etta på Södermalm och jag till en tvåa på Nydala och tröttnade gjorde jag på tvåskiftet men se, det gick inte att byta till dagskift bara sådär. Man måste ha ett skäl. Min själ vaddå? Det här är väl inte lumpen? Det kändes inte rättvist! Men rättvisan måste man göra något åt så jag gick till BBK Herkules, min gamla basketklubb som huserade på Dammfrigården i hop med scouterna. Anders Hall residerade. Kunde jag få bli tränare? Då jag själv spelade fick alla spelarna gå en grundkurs i tränarskap och domeri. Allt under en överseende Mike Skogberg, lika viktig för svensk basket som James Naismith för amerikansk. James, dr. J., från Kanada och Mike från Shanghai. Tyvärr fullt. Alla ungdomslagsledare är tillsatta. Så jag hittade på ett eget lag och till och med en egen hall, en utrangerad gammal gymnastiksal på Triangelens parkering. Alltså, P-12, pojkar upp till tolv år, det var yngsta gruppen, extraträning onsdagar och lördagar, SM-slutspel i Stockholm, hälsade på hos fjällan och jag kunde återvända till verkmästaren och berätta att jag omöjligt kunde fortsätta tvåskiftet. Det blev dagtid i dockan, ännu bättre betalt och kafferast tjugofem meter upp på någon ofärdig supertankers popdäck. Bästa utsikten i stan som nu medelklassen har snott.

Okk som sagt: Termosen var gul plast, kaffet uselt gott och ”di gule” forfarande bästa europacuplaget i stan. Före 1979 med andra ord.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.