Författararkiv: Klas

Om Klas

Författare in Sight

Småskurna Aftonlöf

Gårdagens kria var tänkt att handla om Aftonbladets svar på kritiken från Pressens opinionsnämnd. Inte särskilt medgörligt om man säger så. Jag letar efter snutten där Aftonbladet bjuder PO till etikkurs på Aftonbladet men kan inte hitta den i dag så det får vara. Helt klart i alla fall att pressterna på tidningarna tycker sig ha fog för lite mindre hederlighet ibland. Men dagens Scherman säger det så mycket bättre. Bara en liten invändning till honom: ”I fallet Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ledde skriverierna till ett självmord.” Vad som egentligen leder till ett självmord kan man aldrig så noga veta. Men det är ju klart att upprepas något tillräckligt ofta så tror tillräckligt många det. Vi är ju som DN så vackert skriver bara människor. Upprepande och tillräckliga. Något ditåt skrev också Selimovic men bytte människor mot teaterchefer och bekräftade således Aftonbladets bild.

Nu kom den att handla om en massa annat i stället och så blir det väl lätt när inte hjärtat riktigt är med. För vad bryr jag mig om Aftonbladet egentligen. Eller någon annan med för den delen. Fungerar inte Pressens Opinionsnämnd snarare som legitimerare i sammanhanget än som seriös granskare. I min ungdom tillhörde Aftonbladet tillsammans med Expressen, Kvällsposten och Göteborgstidningen boulevardpressen och ansågs väl inte helt pålitliga. Mer försäljare av skandalrubriker än pålitligt nyhetliga. Fortfarande skiljer man i seriositet på morgon- och kvällstidning men det är väl mera tveksamt. Nu har jag ingen större bredd i min tidningsläsning men nog verkar i alla fall både Dagens Nyheter och Sydsvenskan som jag läser, dock allt mindre, allt oftare tangera och gå över gränsen till kvällspresslandet.


Småskuret är bäst!

Det var ett tag sedan. Jag kan se att mina ovänner lämnat bevakningen. Det är väl bara att skaffa sig nya.

Aftonblaskan som alltid är först med sanningarna om än också på det omedvetna planet ska tilldelas beröm för kvittningsgranskningarna av maktens representanter som också kan vara tanter. Fullträffen med C. Löfdahl är intressant, inte för att hon över måttan girig, utan för att tycker att det är hennes självklara rätt att utnyttja befintliga regler. Det kan hon ju ha rätt i. Juridik går före moral. Robot före människa, höll jag på att skriva men det är ju en annan debatt. Nu är hon vilde. Kanske skulle hon ha valt ett annat parti? Vem minns inte Aftonblaskans miljonärsgranskning där Göran Skytte lärde sig hur man drog av byxorna och lurade skjortan av skattesystemet. Justitieminister Rainer fick då dra men fick ett annat höjdarjobb av partikollegan Palme i stället.

Särskilt beröm denna dag tilldelas Robert Aschbergs telefon. Han visar hur mobbiga journalister också kan vara. Om inte förr så lärde oss Norrmalmtorgsdramat det när bankrånare Olsson efter gripandet förevisades av maskerade poliser för en skränande mobb som helt bestod av journalister på plats. Nu som då. Här som där.

i Aftonblaskan chefar Åsa Linderborg på kulturen och vad kan vara lämpligare denna dag än att hänvisa till Freuds vantrivslakultur. Redaktören skriver nämligen om skam som vi andra bara känner på ett omedvetet plan. Skam är en flockkänsla och skulden tillhör individen. Bara så. Med undermedveten skam älskar mitt fattiga men medvetna barndomsjag proteinberikad formfranska*. Odygdigt gott. Också vill jag påminna Åsa om att stolthet är en underkastelsedygd och att det är faktiskt inget att vara stolt över. Rent identitetspolitiskt alltså. Marcuse skrev om det. Det slumpade sig så att den gode Kalle i Sydsvenskan skrev om den också gode Eriks stolthet då han påbörjade bortgrävningen av gamla Malmö. Underkastad var han då. Erik alltså. Kalle förresten!: Gå upp på över backen och kolla runt på Calles Plats och du ser kvarter, snarlika Lugnets, som också var planerade att rivas om inte Kirsebergs byalag gått emot genom att köpa husen, bilda opinionen och renovera husen. Som ett ödets nyck bor Malmös nuvarande borgmästare i ett sådant. Engelbrektsleden är ett annat exempel på att ska man vrida klockan tillbaka så är det läge att göra det innan den slår till.

I Sydsvenskan kan man också läsa om en annan äreräddning och nu gäller det Heidenstam. Låt mig som är gammal nog påminna om att Krigsmanns erinran inledde morgonreveljen för alla beväringar på 1930-talet och i alla fall till 1934 uttryckte de rasvärderingar som på sidan åläggs Heidenstam; stolt och underkastad den dåvarande svenska nationens credo.

Andreas Ekströms kärleksfulla kritik och äreräddning av kärnfulla formuleringar i TEXT_TV är gripande, begripande och värda att texta på!; och fick dessutom mig att fatta tangenterna och plocka fram några skivor fryst formfranska.

Gatorna begriper inte varför hamnarbetarna vann?! Det är för att när det kommer till kritan så är också de, likt fordom Heidenstam, underkastade den svenska nationens credo. Det var inte arbetsköparna!

o-o

*Det där med Diwongs proteinberikade formfranska som jag, nyss hemkommen, från en avmönstring i Angel Bay, Wales, via London, köpte på Tempo vid Värhemstorget är nog bland det djupaste jag kommit på. Eller var det jag? Eller var det då? ”Konsumtionskulturen är ett fattigdomsbevis” skulle min schartuanskt påverkade gamla mamma säga. Nåja. Även madeleinekakan började som en vanlig skorpa.

 


Ett fall framåt för Warriors

Jonas Jerebko som är basketfostrad i Borås spelar i Golden State Warriors, Oaklandlaget som snart ska flytta till San Francisco. Det är kul och visar att det visst går att lära sig det kluriga basketbollspelet i Sverige. Jonas styrka är att han kan spelets alla delar och sliter hårt. Likt en svensk Larry Bird som för övrigt inte tyckte att man kunde spela basket i Sverige. Därför kollar jag numera på NBA ibland. Warriors förlorade i går till Raptors. 20 poäng. Det räknas som en stabil förlust. Eller vinst. 20 poängs övertag är komfortabelt och laget kan pröva bänken och koppla av i spelet. Vilket gör laget bättre. Nu gjorde inte Torontolaget det men ändå. Optimalt för att en spelare ska prestera sitt bästa är sjuttiofem procents speltid. Speltiden för Jerebko har ökat efterhand. I går tjugotreochtrettiofem. Femte bäst och bara minuten mindre än fyran. Det är nog mer än han förväntade sig när säsongen startade. Av det lilla jag sett tycker jag att skottet blivit bättre. Jonas tar oftare emot bollen i skottfärdig, det vill säga med böjda knän och fötterna mot korgen, position, även när han väljer att passa. Det gör honom också till en bättre passare som vinner tid till mottagaren. Likt Warriors så lägger Rapters gärna till en extra passning vilket ger en fördel både för skottet och returtagningen. Så Warriors måste bli bättre defensivt och uppmärksamma den extra passningen om det ska bli en ring till Jonas när det beger sig till finalspelet. Även offensivt då uppenbart Rapters läser Warriors bra. En sådan situation måste genomspelas för att förstås. Dåså: Buck Up!


OM BOB DYLAN

Sara Danius: Om Bob Dylan (2018)

Sara Danius har skrivit och låtit trycka en alldeles utmärkt liten bok om Bob Dylan. En sorts prata – man pratar om någon och skriver ner texten – det kan bli en ramsa, en låt, poesi och varför inte – en bok, i, antar jag, en Bob Dylans anda. A bag of tell. (Ja, jag vet. Prator är också något journalister fyller tidningen med när de inte kan åstadkomma något bättre.) Men Bob Dylan är ständigt i en annan anda, vilket Sara Danius också påpekar. Det tycks finnas en hunger efter Bob Dylan, Bob Dylans ande och rykte och alla vill ha en del. eller som han sjunger någonstans: ”A lot of people don’t have much food on their table/But they got a lot of forks n’ knives/And they gotta cut somethin’” Sara Danius´utskurna bit blir naturligtvis nobelpristagarens upptagande i övre kulturkretsen. Så fint är det i akademikretsen som Bob Dylan här får hälsa på att ingen vill ha en autograf eller ens en selfie. Robert Allen Zimmerman kan för en gångs skull vara sig själv. Nej, just det. Då skulle han nog inte vara där. Nåja. Plattan jag tänkte på heter BOB DYLAN och kom 1962. I sin första egna sång på platta handlar om när han kommer till New York och vill tjäna pengar på sin musik. Musikförläggaren säger att han bara vill ha folksingers så hillbillyn Bob drar. Den andra egna låten på samma platta; BOB DYLAN, handlar om Woody Guthrie, som Bob Dylan var mycket just då. Det är en tråd som inte Sara drar i, alternativt väver in. Traditionslojalisten utvecklandes en motståndets estetik. En folklig elitist. Motindoktrinering. Göran Palm kan ligga lugnt i graven. det är nog det närmaste man kan komma Bob Dylan. Dessutom försynt. Den klassiska litteraturen visar oftast en påfallande tröghet i att anpassa sig till den fortskridande samtiden. Men man anar vilken Bob som Sara tycker om. Det trollbindande geniet Dylan som också är bra på att rimma. Ja, vem vill inte vara som Bob Dylan. Rimsmidare eller ej. Kanske har de lite gemensamt. När Sara skriver om den blå tvålen hos Flaubert är det som hur Bob beskriver detaljerna i Buddy Hollys framträdande. Varje detalj är en viktig del av helhetens atmosfär. Som sagt, en bra liten bok, en pocketbok med styva pärmar.

Update: Dylan Blue finns.

: Allt du behöver veta om Bob.

 

 


Buffalo Sabres pendling to the top

Buffalo Sabres rör på sig. I National Hockey Leagues tabell. Från botten i många säsonger till toppen av tabellen. Det är remarkabelt. Den i hög grad kommersiella ishockeyn i Nordamerika med en franchiseorganisering med ekonomiska restriktioner för respektive lag gör denna rörlighet möjlig. Rookielotteriet, där bottenlaget får paxa för den bästa nybörjaren är nyckeln till rörligheten.

En annan som rör på sig i Buffalo är Foucaults pendel, bevisandes att hela Jorden rör på sig. Det finns en sådan replik i Malmö också. Hos gamla Sydkraft på Nobelvägen. En tredje som rörde sig i Buffalo var Michel Foucault. Hans gamla föreläsningar rör fortfarande på sig. MF pekade ju på att Institutioner är en form som tämligen oantastat kan byta innehåll , som pestsjuka till delinkventer, utan att tappa positionen, säg makten, eller kapitalet, men också att förändra innehållet i den bestående formen, som att låta friska samhällskritiker ta de kriminellas plats. Michel Foucault visste att röra om. Det hör till saken att man kan förstå honom bara genom att inte förstå. Motsägelsefullt och spetsfyndigt. I Buffalos hockeyform har man rört till det genom att det tidigare ängsliga försvaret begåvats med ett par spelskickliga backar och allt är som förändrat. Hockeyorganisationen består men publiken förstår, blir fler och inget är längre sig likt. I alla fall den här säsongen.


Efter lördag kommer söndag

 

Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt  vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.

 


Problemet fenomenet

Alla är vi fenomenalister i den meningen att vi bara känner till det som vi kan tänka om och vi kan bara tänka om det vi har ord för. I alla fall enligt Wittgenstein. Vi är i språket sa Heidegger. Eller ärat kanske det ska varat. Ändå så händer det. Figuren Trump fanns inte då ingen kunde tänka sig honom. Nu finns han och det finns inga ord för fenomenet. En politiker där så att säga sinnet rinner över. Väldigt mycket nu. Det kan man tänka på om författare som säger sig vilja skriva nuet. En genväg till nuet kan vara att läsa gamla böcker. ”Alla kungens män” till exempel. Eller se filmen. Också en genväg. Den handlar om Willie Stark men nog går Trump att känna igen. Boken fick Pulitzerpriset då det utgav sig. Fenomenalt! Eller hur?

Alla vi gamla malmöbor som gick på fotboll, kanske till och med så gamla att vi låg på gräset bakom Gripens kortlinje efter att ha plankat in eller ha följt med en gubbe, gratis för medföljande barn under tio, minns den Werupska rocken. Eller var det Tore Svensson som stod i målet. I alla fall så vill jag komma i håg att malmöspelarna hade röda strumpor. Det är vad men mest la märke till i det perspektivet. Och så den stigande kören vid inspark då det uppnådda vrålet klipptes av tvärt då målvaktsdojan träffade läderbollen med blära. Men vet kanske inte att den av gode Jacques berättade historien har Runebergska konnotationer. ”Den gamla rocken” bar Bataljonschefen Loden i ”Fänrik Ståls sägner” när det var övning men nu var det ju match. Till strid och match gick man i finaste uniformen och söndagsstassen. Utan den kunskapen blir det bara ett innehållslöst tomt flatskratt. Detta om klass och skratt. På ”gården” där jag bodde bodde också farbröderna Börje och Helge som spelade i iff iff och Jörgens pappa som spelade i den iffiffska blåsorkesterns blå uniform, som lät marschmusiken stämma tvekampen pirruettad på innerplan. Minnet föll på när jag i går skrev min första insändare. Någonsin. Kanske för att min mamma föddes för jämnt hundra år sedan häromdagen. Hon skrev nämligen många insändare och kunde recitera Fänrik Ståls sägner utantill. Men också att hon gärna gick på match. Senast när iififf mötte GAIS på Swedbank för några år sedan. Som Göteborgare i Malmö höll hon på alla göteborgslag som vågade sig hit.

Minnet, skrattet, sparken, dået och nuet.

Inte är Trump något som katten dragit in men nog kan man i alla fall härbärgera tanken som en folklig insändare.

Redan tänker jag på nästa insändare.