Författararkiv: Klas

Om Klas

Författare in Sight

Semiotiken och de andra hundarna

Nu är det val igen och nog för att man kan plocka många dumma citat ur tidningarna men här kommer det klargöraste: ”Vår vision är alltid att vara tydliga med vad vi vill.” Tydligare kan det inte sägas. Semiotiken har talat. Politik är att vilja och ha visioner därtill så varför inte klämma ihop det i samma mening även om det är bort från varje sammanhang. Politik, så som den framställs i dessa dagar, handlar bara om politikern själv. Det är bara att skälva. Löpsedel upp och löpsedel ned kan vi läsa om politiska fifflare som som lurar till sig så mycket som det går. Tidsanda? Ja, kanske?. Eller så är det det det hela går ut på, typ tjäna varje peng, gärna två gånger, och tids nog så har också politiker i periferin lärt sig.

I New York Times skriver en insider från Trumps kansli om att alla inte är glada för sittande president. Det är presidenten inte glad för och någon semiotiker antyder att ordet ledstjärna leder något ologiskt till bredvidprataren såvida inte fake news nisse har varit framme. Också har det kommit en bok som säger att Trump har kunskaper som en sjätteklassare och det är nog mer än vad man tidigare trott. Däremot så tror inte Trump på det heller.

I svenska ackademin flaggas det för nya möten och kanske kan avhoppare möjligen vara med. ”Så att vi återvänder är egentligen fel ord” Återvinner, sa Bill. Omgör, sa Bull. Fake News, sa Måns. Ett tips om nästa ledamot är semiotiker, om det nu går att hitta en svensk.

Vems valfläsk äter du? Påpassligt nog kan man köpa en bok av Simone Weil om partipolitikens avskaffande. Om man inte läst något av författaren så kan man börja där. Finns nu möjligen också på svenska.

 


TORGET

Fredrik Ekelund: Torget (2001)

Från sin skrivarkvart kan Fredrik Ekelund betrakta Triangelen och fantisera om människorna som drar förbi därnere. Det har han gjort i ”Torget”. En sida personteckning och tankar får var och en och några är återkommande. Det är är en bra plot och tycks passa FE bra. Beskrivningarna glider i och över varandra och alla är i grunden lyckliga, även den som bestämt att ta livet av sig. Bestämmandet återkommer. Punkter som förändrar. Som första homosexuella erfarenheten. Som puristiske sexualtänkaren som av plötslig lössläppthet ådrar sig klåda i skrevet. Figurerna i persongalleriet känns igen från andra Ekelundare och malmöitiska diftonger får vara med. Lättläst och roande.

 


BLUES FÖR MARIA

Ove Allansson: Blues för Maria (2008)

Läser man en bok av Ove Allansson får man alltid vara med om något. Verkligheten finns med som bakgrund. I ”Blues för Maria” är det mycket jazz och jazzens verklighet bland stenkakelyssnarna i Göteborg, de så där lagom lyckade i nedre arbetarklassen. Mycket fylla och skrönor. Sture och Maria tovar ihop sina liv efter misslyckade äktenskap på var sitt håll. Sture kör taxi och Maria är sektionschef på en forskningsavdelning på ett läkemedelsföretag. De träffas första gången över en hemlagad fiskpudding hos Maria efter att fiskaffären till Stures besvikelse slutat göra den. Det är en iakttagelse så god som någon. Maträtter och traditioner försvinner. Båda gillar jazz och att läsa böcker så det uppstår ljuv musik mellan dem, handfast beskrivet. Människor behöver varandra. Protagenisternas släkter, familjer och vänner får stor plats och kanske tecknas hur en individ kommer till och kan leva sitt liv mitt i all bedrövelse som ett samhälle kan vara. Politiken är viktig för både men ändå oengagerat. Allansson tycks tänka tillbaka på en socialdemokrati som svikit men kan inte skilja på Lenin och arbetarråd så det blir också till en del av bedrövelsen.


TYST KRIG

Margareta Munklinde: Tyst krig  (2017)

Absolut bra; för att säga det kort. Boken faller lite isär som en lätt pekoralistisk kärleksroman med äktenskapsbekymmer i medelklassen, en kvinna som tar sig friheter inom medelklasssiga ramar men blir indragen i andra världskrigets periferi på Fersens väg i Malmö och en spänningsroman a la John le Carré kryddad med historiska detaljer från Malmö, Köpenhamn och annorstädes och hur det kunde gå till i dåtidens underrättelsevärld. Det är mycket se mellan fingrarna hos olika bundenheter som klass och organisation med olika privata initiativ, så många att det kan verka som ett tema, medan kriget fortskrider i all sin obönhörlighet och läsaren får vara med om både början och slut i ett malmöperspektiv. Ett annat tema kan vara Sveriges skifte från Tysklands- till Englandssympati. Margareta Munklinde har för mig mycket nytt att berätta och en del kände jag redan till i en i allt trovärdig och bra berättad skildring.


MAKTEN

Naomi Alderman: Makten (2018)(2016)

översättning av Helena Ridelberg; illustrationer: Marsh Davies

”Varför gör människor dumma saker?” ”Därför att de kan!” Ungefär så. Dumma, ska här betyda onda. Boken får på omslaget lysande omdömen från välkända romanvetare så jag antar att den är bra. Uppriktigt sagt så har jag lite svårt att ta den till mig. Science fiction är inte riktigt min grej. Underlaget med påhittad och något osannolik vetenskap tillsammans med dystopisk samhällsanalys, religiöst mörker och inte alltför djupa karaktärer antar jag kan bli en bra teveserie men som roman engagerar den inte. Men kanske är det det som är grejen: avkopplande oengagerad läsning.


RASTERisterna

Ivar Arpi, Adam Cwejman: Så blev vi alla rasister (2018)

”Läs en bok och bli klok”, sa envarsmannen från Lund, men det här är faktiskt en bok som jag inte blir riktigt klok på. Jag kan hålla med bokens huvudsyfte, om det nu är det?, att det är dumt att blanda in hudfärg, etnicitet, uppväxtförhållanden och liknade i meritokratiska sammanhang. Kvotering är inte bra. Punkt. Men författarna blandar in så mycket annat att man stillsamt anar motsatsen. Problemet är ju att kvotering redan förekommer i många till synes meritokratiska sammanhang. Kompisföreträde eller likhetsföreträde eller kalla vad du vill. Se problemet! Lös det! Men författarna vill inte se problemet utan ger sig på de kanske dåliga lösningarna istället. Inte så svårt för en liberal verkar det. I grunden menar man att resonemanget att alla är rasister är ett övertagande av den kristna arvsynden. Det är bara det att svenskar inte är katoliker även om den politiska högern ofta går på samma linje. Alltså faller hela resonemanget. Exemplet med Juridicum i Uppsala som borde kvoterat åt andra hållet är roligt, exemplifieringen från Brasilien besynnerligt och att främja anekdotisk bevisföring med tjejen som bytte namn eller att dra in sin egen härkomst i boken är lågt och för övrigt också anekdotiskt. Lite koka soppa på en spik. SR:s mångfaldspolitik är inte bra. Själv tycker jag att förändringen, läs: försämringen, av OBS kulturkvarten var dålig mångfaldspolitik men så uppskattar jag också gärna stora delar av den traditionella intellektuella kulturen och Fredrik Pålsson som blev av med jobbet. Vilket inte hindrar att jag var i Watts 1966 och sedan dess uppskattar Hiphop och Monterey året efter och fortfarande tycker om att lyssna på Janis Joplin och Ravi Shankar. Vi (läs:jag) är som Gunnar Ekelöf diktar inte en utan många. Förmodligen är de flesta många fler. SR:s licensbetalande publik är mångfaldig och det borde återspeglas i programutbudet. Se problemet! Lös det! Medan jag arbetade på Kockums Varv i Malmö så förolyckades fem arbetare. Inte någon gång frågade de tillkomna journalisterna någon arbetare om orsakerna. Det hade inte varit fel med arbetarerfarenhet i den skånska tidningsbranschen då. Det sättet att se problemen har inte författarna utan upprepar att det är det goda som står i vägen för det riktiga (bästa) och tycks inte förstå varför det är så (och behöver aldrig berätta om sitt eget bästa recept). Författarna skriver om tankeraster som socialism, marxism, marxism-leninism, liberalism och kristendom men ser inte sitt eget moraliserande raster. Kanske en falsifiering så god som någon. Som sagt; den här boken blev jag inte riktigt klok på. Däremot så tipsar de om Steven Pinker och Lynn Hunt i slutkapitlet liksom för att lyfta sig i håret men helt kan de inte släppa sin förvirring: ”I den nya maktpyramiden motsvarar den vita majoriteten den ägande klassen inom marxismen” och visar att de inget kan om marxism och vet förmodligen inte vad ”vänster” är heller.


Valhänt

Det är ju val till riksdagen snart och det är väl lika bra att skriva om det också. Få det gjort. Stora frågan? SD hamnar mellan 20 och 21 procent medan KD åker ut och Fi kommer in. Stor risk att borgerligheten marginaliseras. Läge att återvinna Sverige till lika skatt och skolvillkor.