Kategoriarkiv: Aktuellt

Sim sa Labim

Hvornor blir du forvirred nor du leser avisen!

Hvergang.

Nåja, men i alla fall så får man sina fördomar bekräftade. Ja, betydligt fler fördomar än jag själv kan åstadkomma.

Det är fullt möjligt att ha olika namn i etern och politiken och olika åsikter också. Särskilt till höger får man väl också säga. Särskilt roligt är det när Mikael Hakim uttalar sig på Darknet framgår det i Brightnet, alltså DN. ”Hamid Zafar säger att det han skrivit om judar och sionister är ett exempel på hur han tidigare befann sig i vänsterkretsar som ville förklara vad som hände i Sverige och världen med den amerikanska och israeliska utrikespolitiken”.

Nyvarande Moderaten låter dåvarande vänster kretsa sina kastanjer.

Ha!

SVT som inte har några egna åsikter, eller chefer för den delen låter meddela ”Programmen är inspelade och planerade för sändning inom kort. Vi behöver ytterligare tid på oss för att besluta hur vi ska gå vidare”, först måste det mötas och blötas innan man låter bli att tvätta sin byk.

Ha,ha!

Tidningen Fokus som utsåg honom till årets svensk 2019 tar sig för hjärtat ”Vi visste inte att han var vänster”. Allmänheten varnas: Bli inte årets svensk.

Ha,ha,ha

Eller som man säger i Aftonbladet: ”Löss i den röda fanan saknas nämligen inte.”, Lidforssare som man är.

Ha,ha,ha,ha!


Halva Månen

Roland Schimmelpennig: Halva Månen

Teater på Intiman i Malmö. Teater är alltid inspirerande och Halva Månen inget undantag. Ensemblen ska ha stort beröm för engagemanget. Pjäsen lite absurdistisk med ett triangeldrama som tema och lek med tid och rum. Mera rum än tid. Tidvis var rummet en cirkus. Upprepningarna var många och varierade som en illustration till tidens ständiga återkomst och upplösande i rummet. Nästan som en sorts estetik. Etiken torde vara Schopenhauers om man får vara lite filosofisk. Kioskbiträdet Olga förälskar sig först i ”Kinesen” och sedan i ”Libanesen” och tar också över kiosken. När vilket sker är vi osäkra på. ”Kinesen” är inte kines och ”Libanesen” inte libanes och kanske är Olga inte heller Olga. Fram till att hon söker arbete så har hon varit osynlig i området för frukthandlaren Kinesen som tror sig känna alla. Han fångar henne med sina fruktinspirerade historier och Libanesen lockar med äventyret. Olgas scenkostym är röd och svart medan Libanesen sitter fast i en orange overall och frukthandlaren helt vanligt klädd. Där är en cirkusdirektör och en lindanserska som Olgas känslor kanske och det brister bland alla brister för Kinesen och Libanesen som byter identitet och går upp i varandra och som en faller från höghuset på vars tak Olga byggde sina drömmar. När pjäsen är färdig är man kanske inte klar över vad man sett men bra var det.

På idrottsscenerna kör man nu i coronatider med fejkade publikreaktioner meddelst applådmaskiner och det kanske inte hade varit helt fel här heller. Teater som teater.


Michael Jordan vs Jerry Krause

 

På Netflix och säkert annorstädes kan man just nu se sista resan, eller THE LAST DANCE,  med The Chicago Bulls, alltså sista säsongen med basketdynastin som hade fem och skulle komma att ta hem sex titlar i NBA. Jag såg första avsnittet i går som handlade mycket om Jordans collegeår, rookiesäsongen i NBA och konflikten med Jerry Krause. Konflikten tycks ha emanerat ur ett konstaterande av Krause att ”Organisationen är viktigare än spelaren” senare rättat till ”Alla är viktiga i hela organisationen” och riktat i viss mån till Michael Jordan. Kanske handlade det inte så mycket om x och y:s i det basketstrategiska tänkandets operationsanalys utan mera om basketgigantens ego och bristande ödmjukhet. Kanske handlade det om vem som ska vara närmast ägaren i rang. Bara Jordan vet. Nu kom det att handla om att GM, General Manager, tyckte att det var läge för att bygga om laget, och alltså läge för en ny coach och att skola in nya spelare medan Michael Jordan ville att ett vinnande Bulls skulle få försvara sin titel. Dessutom kunde inte MJ se sig spela under en annan coach än hippien och ”zenmastern” Phil Jackson. Det blev som Jordan ville, laget vann en titel till. Det blev också som Krause inte ville. Spelarna och coachen lämnade efter säsongen och laget har inte återhämtat sig sedan dess. Ägaren intervenerade mellan General Manager och Stjärnan till stjärnans förmån. I programmet se Michael Jordan mobba Jerry Krause så ofta han kommer åt.

Tre, kanske fyra saker att ta till sig som spelare och om man som jag tycker om att leka tränare och coach.

Michael Jordan tillbringar första året på college på North Carolina med coachen Dean Smith och till honom säger han att han ska bli bäst i världen, alltså NBA. Coach Smith svarar att han har talang för det men då duger det inte att träna lika bra eller lite bättre än de andra i laget. Han måste träna bäst i världen. Det tar MJ till sig. Det finns ett samband mellan hur mycket och bra du tränar och hur bra du kan bli. Jordans tillgång till Dean Smith som läromästare är ett kapitel för sig som man kanske kan läsa om någonstans.

1982 vinner North Carolina National Championships och MJ sätter det avgörande skottet med en ”groda”. Ett direktskott där mottagning och skott är samma rörelse och ingen försvarare hinner fram för att täcka och med tanke på matchsituationen så långt avstånd att heller ingen riktigt bryr sig. Teknik och list är en bra kombination och båda ingår som fundamentals i ett framgångsrikt basketbollprogram.

Michael Jordan går som nummer tre i draften och det är först när han börjar träna med NBA-laget Chicago Bulls som tränarkåren där förstår hur bra han är och vida bättre kan bli. Det är det vi kallar competitive och tränas i scrimmage – match på träning.

Eftersom jag kollade klippet på avgörandet ovan kan först se att North Carolina sätter upp spelet på Jordan, man ser att Georgetown har 15 sekunder på sig och inte tar time-out för att organisera sig, och inget sistasekundenspel, guarden får tunnelseende och passar till en fristående motståndare som som snabbt går mot kortlinjen för att bli foulad. James Worthy missar avsiktligt sista straffen för att inte stoppa matchklockan när det är två sekunder kvar. En bra basketmatch avgörs alltid de sista två minuterna. Georgetown förefaller oorganiserat och North Carolina gör allt rätt. Dean Smith torde ha varit mycket nöjd.

 


Per-Olov Enquist

”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens frånfälle. Det var han naturligtvis inte, men han hoppade högst. 1 och 97. Saxstil. Svenska saxstilsrekordet höll ”Svängsta” på 202, satt 1952. När andra dök (Benkeskolan) så höll PO på den gamla stilen. En duktig författare, naturligtvis, men inte riktigt min stil.

Själv hoppade jag 1 och 77. En enda gång. Dykstil. På det placerade jag mig norska sjöjuniormästarskapen 1968. Jag seglade på T/T Valentinian om 93081 dödviktston som lättmatros. Tävlingen som hölls i sjögång på lätten i sydatlanten var en del av norska sjöfolksmästerskapet avverkades på däck på tolvfyravakten annars hade jag nog inte varit med. Som alla sjöfartsinitierade vet så är det lättmatroserna som tillsammans med andrestyrman håller ställningarna på tolvfyravakten.

1968. Samma år som Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien. Samma år som Enquists Legionärerna kom. Tyska legosoldater repatrierades till Sovjet efter andra världskriget. Händelsen kallades Baltutlämningen. Inget konstigt med det men det blev ett himla liv. Enquist rapporterade. Boken blev för mig en ögonöppnare. Modigt att skriva och avslöjande. Enquist avslöjade att motståndet till Baltutlämningen byggde på fake news. Det som var självklart fel för mig var inte fel längre. Inte fel i varje mening. 1968 var också Sara Lidman, Ove Allansson, Ivar Lo, Birgitta Trotzig.

Över Enquists skrivande vilar ett stråk av gammelkommunism och gammelkyrklighet som jag alltid har haft lite svårt att förlika mig med men som tydligen omfattas av många, av alla storslagna hyllningar att döma.


När Coronan kommer!

EU stänger Sveriges gränser. I tidningarna kan man läsa att det är den svenska regeringen som stänger gränsen. Så är det inte. Det är EU som bestämmer. Det är därför EU finns. Om länderna själva får bestämma så blir det fis, som man säger på danska. Krig alltså. Det är det som är tanken med EU. Det finns de som säger att allt är skit med EU utom tanken på att det inte ska bli krig. Nu blev det krig i alla fall. Danskarna till exempel tog sig en rätt de inte har, att stänga sina gränser. Minns att de öppnade sina gränser och blev ett okontrollerat transitland till Sverige för vem som ville för inte så länge sedan. Det var olagligt då också. Nu får svenskar är det inte längre fritt att flyga från Kastrup. Var tog den fria rörligheten som EU bygger på vägen? Bara nu EU prövar juridiken och inte ser mellan fingrarna. Man måste kunna lita på juridikken. Måtte de överlevande skåningarna komma ihåg det och låta bli att flyga från Sturup i stället. Till Köpenhamn kan man åka för att jobba. Men inte mer! (Nu går det i praktiken bra att resa igen)

Tidningarna i Sverige har nu uppdaterat sina rubriker och låter EU vara den som bestämmer. Min poäng är att man inte längre kan lita på vad som står i tidningen. Inte ens i Dagens Nyheter. DN har alldeles uppenbart en alldeles egen borgerlig agenda som leder evigt ond regeringskritisk cirkel. Från demokratiskt funtad tidning till propagandacirkulär. Peter Volodarskis ledarstick är falska och fulla av svek. DN tappade just sin trovärdighet, men inte bara här. En stor artikel om att Sverige avrustat mobiliseringsförsvaret inklusive uppföljning i ledare utan att med ett ord nämna att det var med borgerlig regering och på borgerligt initiativ som Sverige skrotade femtio fältsjukhus och 630 respiratorer, fler än vad som finns tillgängliga i dag. Kåsören Swartz svartmålar svenskheten men skriver i hastigheten ”Vi är landet som aldrig haft en sprinter eller en stor filosof” och glömmer Owe Jonsson som Europamästare på 200 meter och Lennart Strandbergs deltagande i en OS-final på 100 meter och till sist och kanske mindst Henrik Schartau vars skrifter fortfarande penetreras på amerikanska universitet. Dessutom så tycks Swartz ha glömt att det var den Parmediska tanken om sköldpaddan som vann. Dum, dummare, DN. Dummast är nog fyrtiotalisten som vill gå ut när alla andra sitter inne. Med mindre än 600 respiratorer i landet borde också en ledarskribent på DN förstå att varje litet bidrag kan betyda ett liv.

Beware, Fake News are in production, för att nu uttrycka sig som han i den röda basebollkepsen. Serialiserat skulle Sartre ha sagt.

För övrigt är numera basebollkepsen en borgerlig markör. Undras bara av vilken valör?

 


Småskurna Aftonlöf

Gårdagens kria var tänkt att handla om Aftonbladets svar på kritiken från Pressens opinionsnämnd. Inte särskilt medgörligt om man säger så. Jag letar efter snutten där Aftonbladet bjuder PO till etikkurs på Aftonbladet men kan inte hitta den i dag så det får vara. Helt klart i alla fall att pressterna på tidningarna tycker sig ha fog för lite mindre hederlighet ibland. Men dagens Scherman säger det så mycket bättre. Bara en liten invändning till honom: ”I fallet Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ledde skriverierna till ett självmord.” Vad som egentligen leder till ett självmord kan man aldrig så noga veta. Men det är ju klart att upprepas något tillräckligt ofta så tror tillräckligt många det. Vi är ju som DN så vackert skriver bara människor. Upprepande och tillräckliga. Något ditåt skrev också Selimovic men bytte människor mot teaterchefer och bekräftade således Aftonbladets bild.

Nu kom den att handla om en massa annat i stället och så blir det väl lätt när inte hjärtat riktigt är med. För vad bryr jag mig om Aftonbladet egentligen. Eller någon annan med för den delen. Fungerar inte Pressens Opinionsnämnd snarare som legitimerare i sammanhanget än som seriös granskare. I min ungdom tillhörde Aftonbladet tillsammans med Expressen, Kvällsposten och Göteborgstidningen boulevardpressen och ansågs väl inte helt pålitliga. Mer försäljare av skandalrubriker än pålitligt nyhetliga. Fortfarande skiljer man i seriositet på morgon- och kvällstidning men det är väl mera tveksamt. Nu har jag ingen större bredd i min tidningsläsning men nog verkar i alla fall både Dagens Nyheter och Sydsvenskan som jag läser, dock allt mindre, allt oftare tangera och gå över gränsen till kvällspresslandet.


Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


Kon-geni-alt

Kan man säga så om ett bokomslag. Kongenial; själsbesläktad. Naturligtvis. Ragni Svenssons avhandling om Bo Cavefors är omslagen närmast identiskt med omslaget till Peter Weiss´”Mordet på Marat”. Det kan inte bli bättre. Bokförläggare  ellerström vårdar arvet efter Bo Cavefors. BOC:s affärsidé var att lägga nya och gamla klassiker på hög och sälja av till fullpris efterhand. En udda kombination av kvalité-förlag och kvalité-antikvariat som borde fungera tycker man, men staten kom emellan och beslagtog hela boklagret som kunde värderas långt över bokföretagets skulder.  Eller var det bara vad fascistiska ministrar kunde åstadkomma i våran tid. Om än liberala. Ihop med kyrkans pengar. Ja, tänka sig. Den som läser får veta. Kanske? Jag ligger i kökssoffan och känner tiden vibrera ty också jag befann mig några år i det småborgerliga Lund, där Caveforsböckerna låg och slängde i kollektivlägenhetshörnen blandade med vänsterbyråkratins teoretiska internorgan vars upphovsmän annars hade svårt att umgås. Boken, böckernas och de självcensurerade stencilerade matrisernas materialitet i parti och sekunda. Annars? Ja, man läste Hans Magnus Enzensbergers artikel om småborgarens historieångest i rekordsålda numret av Kursbuch. Nr 45 tror jag det var. Bara som en lätt men också kongenial parantes denna hettans rötmånad. Pressröster om boken som Thentes i DN visar att minnet kan vara sämre än kort men okk omskriver han som jag att utgivningen av Per Engdahls självbiografi ärat och varat av en särskild betydelse. Också Sydsvenskan skriver om hur Caveforsförlagets klienter protesterade men när det alltså kom till krediten stod den undersökande jesuiten själv. Fascinerande!, eller hur. Hur det faktiskt kan gå till i en liberalt regerad, men inte reglerad stat. Ola Ullsten, statsminister tror jag visst att han var. Övergreppet på Bo Cavefors var inget annat än ren och skär fascism. Implikationstabellen hopar sig. Nåja, jag får kanske åter komma när jag läst några rader innanför bokomslaget. I sin egen blogg får man alltid återkomma.


Hot & mindre cool

All time hot denna dag och hundarna kan förbereda sig på en pälsrotblöta inför utegångsbestyren

Ska det vara så här?

En del säger si:

”Enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker och klimatforskare vid Stockholms universitet, är vi nu inne i en period av betydligt varmare klimat. Det är inte första gången i jordens historia, men skillnaden är att tidigare cykler av högre temperaturer har haft andra orsaker än människans utsläpp av växthusgaser och slagit mer regionalt.
På riktigt lång sikt – om spann på tusentals år – påverkas klimatet av jordaxelns lutning och bana, förklarar klimatforskaren. Detta gjorde till exempel att Skandinavien hamnade under is för hundratusen år sedan.
– Sedan kom norra Europa in en varmare period, och för nio- till femtusen år sedan var det till och med ännu varmare än nu, något som förmodligen också förstärktes av att havsisen i Arktis då smälte. Då var det grönt i Sahara, säger han.
– Faktum är att majoriteten av tiden har varit istider, mellanistider har varit korta. På lång sikt, om tusentals år, går vi mot en ny istid.
På kortare sikt – om spann på decennier – har förändringen av jordens klimat haft andra orsaker som är mer omdiskuterade och tvetydiga.
De senaste tvåtusen åren har delar av jorden haft flera fall av perioder med relativt höga temperaturer. De varmaste inträffade under romartiden och tidig medeltid då Nordamerika och Europa också drabbades av långvarig torka. Det är något som forskare har kunnat lista ut genom studier av bland annat data om trädens ringar.
– Vad man vet är att det då var en rätt hög solaktivitet som värmde upp klimatet och att man hade få vulkanutbrott som vanligtvis har en avkylande effekt, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Skillnaden nu är att uppvärmningen sker på global nivå. Detta är också första gången som växthusgaser och människan är den bakomliggande drivkraften.
Att växthusgaser har fysikaliska och kemiska effekter på klimatet visste man redan under slutet av 1800-talet innan industrialiseringen slog igenom.”

 

andra säger så:

”Klimamodellerne, som bygger på CO2-hypotesen, er enige om, at fremtidens klima bliver varmere og vådere, hvilket er i modstrid med det, som alle kan observere. Den nuværende varmebølge (et regionalt nordeuropæisk fænomen; ikke globalt) er karakteriseret ved tørke, dvs bestemt ikke våde forhold. Dermed er klimamodellernes hypotese om varmt og fugtigt vejr modbevist ifølge reglerne for klassisk videnskab. Moderne politisk videnskab (og journalister) ser derimod bort fra dette og fokuserer kun på varmen, mens den ikke forudsagte tørke ignoreres som del af en naturlig videnskabelig test. Det, som i dag desværre dominerer nyhedsbilledet, er disse politisk styrede forskere, som bedst karakteriseres som pseudoforskere, da de ikke følger reglerne for klassisk videnskab. Vor tørre og varme sommer skyldes en klassisk blockingsituation, hvor jetstrømmen på den nordlige halvkugle kun viser meget lille mobilitet og dynamik. I år ligger vi på den varme og tørre side, mens vi sidste sommer tilsvarende længe lå på den kølige og våde side. Hvorfor jetstrømmen for tiden opfører sig på denne måde ved ingen. Min egen formodning er, at det skyldes et stort område med koldt vand, som de sidste få år er begyndt at dominere Nordatlanten. Havoverfladens temperaturforhold har ofte stor indflydelse på jetstrømmens konfiguration – helt naturligt.”
Så vidt Ole Humlum

 

Svaret kommer kanske med regnen inkommande månad eller två. Eller så är det som utrikesministern svarade på frågan om den franska revolutionen år 1789:s påverkan på världshistorien: -Det är för tidigt att svara på.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.