Det är ju val till riksdagen snart och det är väl lika bra att skriva om det också. Få det gjort. Stora frågan? SD hamnar mellan 20 och 21 procent medan KD åker ut och Fi kommer in. Stor risk att borgerligheten marginaliseras. Läge att återvinna Sverige till lika skatt och skolvillkor.
Kategoriarkiv: Åsikten
Omtänkare i Vita Huset
Apropås den omdanande och ständigt uppdaterande verklighetsuppfattning som tydligen råder på Sr:s tevesport och som jag nämnde igår så förefaller de inte vara ensamma om det. ”Vita huset har också kommenterat att Manigault Newman kan ha brutit mot lagen när hon spelade in privata samtal i Vita huset.”, skriver Sydsvenskan. ”kan ha” är i sammanhanget ganska roligt. Manigault Newman skrev i samma sammanhang aldrig på det tysthetsavtal som uppenbart Vita Husets övriga medarbetare skrivit på: ”‘Everyone signed one’: Trump is aggressive in his use of nondisclosure agreements, even in government.” skriver Washington Post och är det något Vita Huset borde fråga sig så är det om det ens är lagligt. Men, javisst ja, … det kan de ju inte enligt avtalet de skrivit på. Det är att vara om sig och kring sig och ännu en version, uppdatering, av verklighetens tänka om. Snacka om omtankar. I min värld är tevesportens underkastelse under reklam och designad sportunderhållning olaglig då företaget samtidigt är obligatoriskt licensfinansierad gemensamt av alla skatteskrivna svenskar och har en nyhetsförmedlande yttrandefrihetsplikt gentemot dessa. Vad yttrandefriheten i Vita Huset anbelangar så är jag till skillnad från den där stavhopparen bara svensk och avstår att tolka den amerikanska lagen, tydligen ens med det amerikanska regeringskansliet själv – ”kan ha” !
Är det nu man tager sig för pannan?
OM Uppdateringsteve
För den idrottsintesserade ungdomen sänder televisionen friidrott från Berlin. Det är europamästerskap. Det händer sällan att någon svensk vinner. Nu var det bud på det i stavhopp. Men inte blir det någon direktsändning från eventet inte. I stället så visas löpande en nerklippt version med sportkommentatorerna spelat entusiastiska. Man kan fråga sig hur en som kallar sig journalist kan ägna sig åt sådant. Men okej, vad vet jag. Det kanske är det som är uppdragsjournalistik. Man gör som uppdragsgivaren säger och uppdragsgivaren heter inte längre Sanningen, i alla fall inte direktsändning. Bestämmer inte Sveriges Radio längre över sina sändningar? Varför då teve? Varför ska jag betala licens för detta? En ljugande direktsändning? Är Skådespelssamhället redan ett passerat stadium?
Kanske är det TROTS ALT dags att tänka OM.
In your face.
FACE OFF!
Det är dags att lämna nu! Visa lite integritet! Var rädd om din tid! En sockerkick är gott, men ärligt talat, Facebook smakar inte gott.
Komplicerat
Sedan jag uppmärksammades på den allt vanligare förekomsten av ordet komplicerat kan jag inte annat än bekräfta. Den doppingen dyker upp överallt, mest som en ursäkt att inte behöva förklara. Så är det väl. När man inte behöver förklara så blir det komplicerat. Komplicerat låter som om man har en aning om vad som är komplicerat. Det har man naturligtvis inte. Men man kan alltid spela en roll. Det är inte så komplicerat. Visst var det Sartre som lyfte fram och gjorde filosofi av den rollspelande servitören. Det är det som gör ”betjänten” så rolig och komplicerad men det behöver man inte veta. Den är rolig ändå. Vi skrattar gott när underklassen är klumpig. Särskilt underdånigt klumpig.
Ola Larsmo påpekar mycket riktigt att det kan vara riskigt med motvallsalliansen. Men har den egentligen något val. Det är inte så komplicerat faktiskt. En Generaldirektör som inte lyder lagen är i sista hand regeringens ansvar och det är riksdagsledamoters ansvar att påpeka detta. Skarpt läge. Misstroendevotum kan leda till nyval och då har vi kanske inte alliansens alla delar kvar i riksdagen. Det vore ett misstroendevotum som heter duga.
Ursäkta uppdateringen men visst gör den sammanhanget:
Tänkte ni inte när ni blev ett helägt dotterbolag till sjukvårdshuvudmannen Region Skåne att försäkringen kunde sticka i ögonen?
– Jo, men en fusion är ett stort projekt med många komplexa frågor att lösa. Rätt eller fel så lade vi kraften på större saker. Sedan har vi löpande arbetat med det vi inte hann med, och avsikten har hela tiden varit att ta bort de privata sjukvårdsförsäkringarna
(Och för att privatisera åsiktandet så hade jag samma försäkring som åsyftas som diskmaskinskötare före milleniumskiftet)
Åsiktsjournalistik
Dagligen svänger jag inom New York Times och ett antal bloggar på morgonen med för den delen. Emellanåt kan jag tycka att det finns något att skicka vidare. Som artikeln om Steven Kerr härförleden. Den pudlas härmed. Det visade sig att artikeln ingick i en kampanj som inbegrep USA:s indragna veto. New York Times gör så numera och pudlade lite försiktigt om de i höstas rörande den ej så inkommande presidenten Hillary Clinton. Så är det! När man läser en blogg att man får räkna med att den är starkt styrd av skribentens egna åsikter och kanske också lite saltad. Så tänker man inte om en nyhetstidning. Där tycker jag att nya fakta ska utgöra basen i nyhetsrapporteringen. Måhända subjektivt utvalda men ändå; fakta.
Fakta är att Pudeln, som är en hundsort, i det mycket fornt liggande Frankrike tränades i att apportera (hämta) fågel som nyss skjutits ned från skyn. Det gick mycket bra och Pudeln kom att klippas i simrika flytriktiga hårbollar både här och där. En glad gascognare provade så med nyskjuten havsfågel och se, det smakade inte lika bra. Pudeln vände. Fortfarande vägrar varje sann pudel att äta saltat fågelkött. Har du en pudel i närheten så prova!
Här kommer en subjektivt utvald nyhet i sammanhanget, en så kallad Trumpian. Donald Trump som sällan har mer än några minuters framförhållning i sitt tänkande/twittrande har nu återvalskampanjens första slogan klar: Keep America Great! Först att häpna var Donald själv. Vi här på nya@mellertids redaktion tror mera på Keep America Quiet! Det går säkert att slå en vad på detta.
Det görs stor sak i diverse tidningar som alla citerar varandra att Donald Trump och framlidne Andrew Jackson har mycket gemensamt. Då kan man lägga till att alla hjältarna vid Alamo, som förresten också dog, alla var Jacksoniter. Det kan du bara läsa på nya@mellertid. Här (förkortat till n@m) kan du också få reda på var att hitta DT i litteraturen. Han heter Willie Stark och i romanen om honom, All the King´s Men, hittar du både en mycket porträttlik Donald Trump och manualen till presidentkampanjen. Willie Stark blir i romanen aldrig president men så kan verkligheten i bland också överträffa dikten. Läs nu boken och fundera allvarligt på när du senast läste en så bra bok!
Om vehicleparkering
Apropås en aktuell diskussion om relativitet och akribi så har jag bokat mig för abonnerad parkering i kvarteret. Det är en speciell upplevelse. Bokningen går emot mitt akribi och jag tycker inte onödigt mycket om relativitet. Men parkeringsbolaget är trevliga och korrekta. Det tycker jag om.
”Tack för din bokning! Du är nu bokad enligt följande:
| Område: | 850001, Backen 25, |
| Produkt: | RP |
| Antal platser: | 1 |
| Pris: | 280,00 kr |
| Startmånad: | 2017 Januari |
| Slutmånad: | Löpande abonnemang |
Vi kommer att skicka en faktura och eventuellt månadskort/avtal till dig inom kort.
Läs gärna våra allmänna villkor för parkering http://www.pmalmo.se/allmannavilkor
Med vänlig hälsning
Parkering Malmö”
Däremot så tycker jag inte om att de går omkring i svarta uniformer. De är trots allt inte poliser även om de har tagit över en del av polisens uppgifter. Det tycker jag inte heller om. Malmögröna arbetskläder med gula reflexer hade varit finare.
Det var sista tillgängliga platsen. Det är kommunens parkeringsbolag. Det är lite skumt. Egentligen så får inte kommunen äga några parkeringsbolag. Enligt rikets kommunala regelordning så ska den här typen av tjänster och hyranden upphandlas av konkurrerande fristående företag. Ett utslag av den kommunala självrättfärdigheten kan tänka. Men ändå skumt. Jag tycker inte om skumma förbindelser men vad göra?.
Normalt cyklar jag för det mesta (läs: alltid), men så finns det barnbarn som ska hämtas från daghemmet och annat som inte alltid går att få ihop det med en cykel så jag äger en bil. Ja, jag vet; det finns spårvagn, men vem har tid att åka så fint. I kvarteret råder dygnsparkering längs gatorna så jag får flytta bilen i alla fall varannan dag och det är ju som vi alla vet inte bra för miljön. Dessutom är det bara en tidsfråga innan parkeringsbolaget (går det att skilja från gatukontoret?) placerar ut dagautomater som redan är gjort i övriga Malmö. Nästan. Som kommuninvånare ska jag betala för gatan två gånger är det tänkt. En gång när den anläggs och sköts om och en gång till när jag parkerar där. Det är den nya dubbelbetalningsprincipen. Fast den är kanske inte så ny. Som inkomstskatt och moms ungefär; kanske. Snart blir det trängselavgift också. Då får jag betala en tredje gång för att köra på gatorna. Mera som vistelseskatt kanske. Man får betala en slant till den kommun där man för tillfället vistas. Finns inte? Den kommer! Det är bara att bygga ut trängselavgiften. Som sagt det är trångt på gatorna och det kostar på för miljön. Det byggs en del också i stadsdelen. Byggarna lovar att ta i med hyran så att hyresgästerna inte har råd med bil eller så får de vara med i bilpool så i vilket fall så behövs bara några parkeringsplatser till besökarna och så får det bli. Trots regler om nya parkeringsplatser vid nybyggnation så tillkommer det bara hus och boendet befolkas ändå med bilägare som naturligtvis parkerar i andra områden. Så blev det. Sa jag?, att det börjar bli trångt! Men. Som sagt. Det är relativt kul att många är ute och cyklar.
Javisst, ja.
Nobelpris: Lätt den här gången: Joyce Carol Oates eller Michel Houellebecq. Förresten så skickade jag efter ”Underkastelse” av Houellebecq i dag för att inte bli av med en födelsedagsrabatt. Förbeställde också Leonard Cohens nya skiva. Cohen är ett musikgeni, akribist och en människa med sträng känsla för platsens ande. ”I’m ready, my lord” sjunger han, hineni (här är jag). Kanske är det dags för en tidens ande. Kanske är det det som Nobelpriset handlar om. En avsutten världsande där värde går före värld. Nåja, världsandar finns det ju både här som där som medborgare Cornelis sjöng. Bob Dylan är dock en sträng vassare. Läs för övrigt i The NewYorker om the servants bådda.
Åsa Linderborg som jag alls inte har någon anledning att polemisera mot lyckas helt förbigå problemet, den söndervittrande svenska staten, när hon vill att vi ska prata med sverigedemokrater. Själv pratar jag med sverigedemokrater varje dag när jag går ut med hunden. Fast man vet inte. Enligt Etablissemanget, antirasisterna och Åsa Linderborg så är det skillnad på sverigedemokrater som är partiaktiva och sverigedemokrater som bara löper med. Så skulle man aldrig betrakta socialdemokrater. Kanske gör sverigedemokraterna det? Åsa Linderborg förstår inte att hon, antirasisterna och Etablissemanget är en del av problemet medan Sverigedemokraterna är ett symptom.
Jag råkade höra lite absurd riksdagsdebatt i går på bilradion som en bekräftelse på ovanstående. Förre ministern-någonting Skurklund kritiserade Statsminister Lövfden för att minska pengarna till omsorgsapparaten vilket vederbörande dementerade med att det var en ideologisk fråga för honom att inte göra så. Han hade bara minskat byråkratin inte reglerat den. Men det gör den så bra själv, det vet alla, och alla vet också att Alliansarna gräddfilsvägen garanterar vård och omsorg till sig själva. Om verkligheten kan man annars läsa varje dag i tidningen, till exempel om att indragen assistans leder till den omsorgsberoendes död. Mord med andra ord. Här är problemet! Lös det! Säg inte att det inte finns. Och kan ni inte lösa det så frågar folk någon annan. Då handlar det om tro och förtroende och kanske om valet mellan pest och kolera. Vill Åsa prata med nazister så är det hennes grej och så pratar vi inte mer om det.
Ps: På Aftonbladets kulturtipparsida kan jag se att Åsa Linderborg helst ser att Les Murray får Nobelpriset den här gången. Jag kan inte se att det förvånar mig. Ingen vinnare den här gången heller. Greider är inne på mina banor. Övertramp? Till Kristian Lundberg som säger att Adonis är lika intetsägande som ett diabeteskex vill jag säga att Lina Wolff, vars ”Bret Easton Elis och de andra hundarna” jag läser nu, säkert hade kunnat skriva en fantastisk novell om ett diabeteskex. Vad hon hade kunnat göra med en titel som ”Vin, kvinnor och diabeteskex” kan jag bara drömma om.
Ps. Nobelpriset till Bob Dylan är väl också bara att drömma om. Texterna. Om jätten.
PPs. Bob Dylan, som bara representerar sig själv, utom möjligen Robert Allen Zimmerman då, kan mycket väl komma att tacka nej till priset. Som Jean-Paul Sartre gjorde. Av samma skäl. Det vore kul. Lika kul som att han fick det.
PPPs. Ett särskilt tack till Jonas Gardell som tycks förstå värdet av värden.
Kolla – en bra story!
Fredrik Virtanen skriver bra (Bah) i Aftonbladet om kulturkriget där en del tappar bort sina identiteter. Det som skulle vara sant var lögn. Kanske hittade de ingen parkeringsplats för den här hybriden? Följ länken så länge den varar. Jag upptäckt att länkar till en del media efterhand försvinner; ungefär som böckerna på Malmö stadsbibliotek. Undergrävande min Hypertext.
Kommentar: Åsa Linderborg gick bort sig när hon stegade över och öppnade grinden för Olle på bokmässan. Brasklappen, eller är det ägarens självinsikt, ”Bokmässan är en mångmiljonbusiness där vi bygger varumärken, kränger böcker och saluför åsikter som det självgoda majoritetssamhället accepterar. Det har ett värde i sig, men stoltare än så är det inte.” duger för mig. En gång är ingen gång men nu blev det två.
Sartre: ”Man väljer sina steg och nästa steg utgår alltid från det förra.”
Åskådning
Åskådarens lott är att titta på och egentligen inte närmre veta hur nära han eller hon än sitter eller står eller hänger på det berömda staketet. Men fundera kan man ju.
Just nu är det många som funderar på den nyss utflugna ljusblå örnen. Särskilt kanske i Sydsvenskan. Närmast kommer kanske Rosenberg: ”Jag vet inte om det handlar om att vi visar ett minusresultat, …”, som har lärt sig det här med pengar. Kanske ryker någons bonus med röda siffror i bokslutet. Så fungerar ett affärsföretag nuförtiden. Malmö FF är en fotbollsförening bara till formen. Visserligen med medlemmar och allt men inte med mycket till insyn. Till och med pressen håller sig utanför staketet. Hur är det ens möjligt? Förmodligen borde MFF vara ett aktiebolag. Vem har bestämt att MFF inte ska spela i Europa? Ett fotbollslag med 100 miljoner på banken kan omöjligt förlora mot Landskrona Bois från division ett. Så är det bara. … Ps: Kan inte låta bli att så här i efterhand lägga in ett citat som jag nyssen läste: ”Och kanske har han/dom rätt. Hans Håkansson har med sina 341 mål i MFF-tröjan ett rekord som aldrig kommer att slås. Skulle MFF i framtiden få fram en sådan målspottare så skulle han vara såld långt innan han kom upp till 100 mål.”
Malbas med framgångsrika ungdomslag börjar åter om med A-laget. Fast med andra spelare. Det tål att tänka på. Säsongen som gick såg vi inte så ofta de egna ungdomsspelarna där de borde vara. Alltså i representationslaget. Men det gick bra för Malbas och det var ett nöje att åskåda. Kan man hoppas på en fortsättning? Förra gången Malbas spelade i ligan hade sex spelare börjat sin basketbana i Chirseberg Bulls. En riktig förening. Det tål också att tänka på, men det var ett elände att se. Dessvärre var det ingen som funderade på hur det kunde komma sig.
Men med konståskådning är det värre. Samarbetet med Lund visar sig än en gång förödande. (Den sjuka sjukhusorganisationen) Vem har bestämt att Konsthögskolan i Malmö ska bort? Vem har bestämt att regionens resurser ska plottras (kluddas) bort i Lund? ”En konsthögskola i Lund är lika sannolik som om Venedigbiennalen, världens viktigaste konstutställning, skulle flytta till Eslöv.”
Apropos Lund och sjukhusakuten så läste jag ”In a grove” av Ryunosuke Akutagawa, ja, den heter något annat på japanska förstås (Yabo no Naka) och den var alldeles särskilt bekant och som jag slog upp det framgick det att den är en del av Rashomon, filmen ni vet, av Kurosawa. En samuraj blir mördad men åskådaren får inte säkert veta av vem. Det kan vara hustrun, boven eller samurajen själv men i den gamla gaten (Rashomon) tar en avpolleterad samuraj hand om ett litet barn och det får bli filmens hoppfulla slut (fast då är det boven som bär, förstås). Mycket symboliskt om man vill, eller så bara en bra historia som var två. Också med tanke på ovanstående. En historia kommer sällan ensam. Också med tanke på kontexten skulle Delouze ha sagt. Kanske?
