Kategoriarkiv: Återvinning

Småskuret är bäst!

Det var ett tag sedan. Jag kan se att mina ovänner lämnat bevakningen. Det är väl bara att skaffa sig nya.

Aftonblaskan som alltid är först med sanningarna om än också på det omedvetna planet ska tilldelas beröm för kvittningsgranskningarna av maktens representanter som också kan vara tanter. Fullträffen med C. Löfdahl är intressant, inte för att hon över måttan girig, utan för att tycker att det är hennes självklara rätt att utnyttja befintliga regler. Det kan hon ju ha rätt i. Juridik går före moral. Robot före människa, höll jag på att skriva men det är ju en annan debatt. Nu är hon vilde. Kanske skulle hon ha valt ett annat parti? Vem minns inte Aftonblaskans miljonärsgranskning där Göran Skytte lärde sig hur man drog av byxorna och lurade skjortan av skattesystemet. Justitieminister Rainer fick då dra men fick ett annat höjdarjobb av partikollegan Palme i stället.

Särskilt beröm denna dag tilldelas Robert Aschbergs telefon. Han visar hur mobbiga journalister också kan vara. Om inte förr så lärde oss Norrmalmtorgsdramat det när bankrånare Olsson efter gripandet förevisades av maskerade poliser för en skränande mobb som helt bestod av journalister på plats. Nu som då. Här som där.

i Aftonblaskan chefar Åsa Linderborg på kulturen och vad kan vara lämpligare denna dag än att hänvisa till Freuds vantrivslakultur. Redaktören skriver nämligen om skam som vi andra bara känner på ett omedvetet plan. Skam är en flockkänsla och skulden tillhör individen. Bara så. Med undermedveten skam älskar mitt fattiga men medvetna barndomsjag proteinberikad formfranska*. Odygdigt gott. Också vill jag påminna Åsa om att stolthet är en underkastelsedygd och att det är faktiskt inget att vara stolt över. Rent identitetspolitiskt alltså. Marcuse skrev om det. Det slumpade sig så att den gode Kalle i Sydsvenskan skrev om den också gode Eriks stolthet då han påbörjade bortgrävningen av gamla Malmö. Underkastad var han då. Erik alltså. Kalle förresten!: Gå upp på över backen och kolla runt på Calles Plats och du ser kvarter, snarlika Lugnets, som också var planerade att rivas om inte Kirsebergs byalag gått emot genom att köpa husen, bilda opinionen och renovera husen. Som ett ödets nyck bor Malmös nuvarande borgmästare i ett sådant. Engelbrektsleden är ett annat exempel på att ska man vrida klockan tillbaka så är det läge att göra det innan den slår till.

I Sydsvenskan kan man också läsa om en annan äreräddning och nu gäller det Heidenstam. Låt mig som är gammal nog påminna om att Krigsmanns erinran inledde morgonreveljen för alla beväringar på 1930-talet och i alla fall till 1934 uttryckte de rasvärderingar som på sidan åläggs Heidenstam; stolt och underkastad den dåvarande svenska nationens credo.

Andreas Ekströms kärleksfulla kritik och äreräddning av kärnfulla formuleringar i TEXT_TV är gripande, begripande och värda att texta på!; och fick dessutom mig att fatta tangenterna och plocka fram några skivor fryst formfranska.

Gatorna begriper inte varför hamnarbetarna vann?! Det är för att när det kommer till kritan så är också de, likt fordom Heidenstam, underkastade den svenska nationens credo. Det var inte arbetsköparna!

o-o

*Det där med Diwongs proteinberikade formfranska som jag, nyss hemkommen, från en avmönstring i Angel Bay, Wales, via London, köpte på Tempo vid Värhemstorget är nog bland det djupaste jag kommit på. Eller var det jag? Eller var det då? ”Konsumtionskulturen är ett fattigdomsbevis” skulle min schartuanskt påverkade gamla mamma säga. Nåja. Även madeleinekakan började som en vanlig skorpa.

 


Semiotiken och de andra hundarna

Nu är det val igen och nog för att man kan plocka många dumma citat ur tidningarna men här kommer det klargöraste: ”Vår vision är alltid att vara tydliga med vad vi vill.” Tydligare kan det inte sägas. Semiotiken har talat. Politik är att vilja och ha visioner därtill så varför inte klämma ihop det i samma mening även om det är bort från varje sammanhang. Politik, så som den framställs i dessa dagar, handlar bara om politikern själv. Det är bara att skälva. Löpsedel upp och löpsedel ned kan vi läsa om politiska fifflare som som lurar till sig så mycket som det går. Tidsanda? Ja, kanske?. Eller så är det det det hela går ut på, typ tjäna varje peng, gärna två gånger, och tids nog så har också politiker i periferin lärt sig.

I New York Times skriver en insider från Trumps kansli om att alla inte är glada för sittande president. Det är presidenten inte glad för och någon semiotiker antyder att ordet ledstjärna leder något ologiskt till bredvidprataren såvida inte fake news nisse har varit framme. Också har det kommit en bok som säger att Trump har kunskaper som en sjätteklassare och det är nog mer än vad man tidigare trott. Däremot så tror inte Trump på det heller.

I svenska ackademin flaggas det för nya möten och kanske kan avhoppare möjligen vara med. ”Så att vi återvänder är egentligen fel ord” Återvinner, sa Bill. Omgör, sa Bull. Fake News, sa Måns. Ett tips om nästa ledamot är semiotiker, om det nu går att hitta en svensk.

Vems valfläsk äter du? Påpassligt nog kan man köpa en bok av Simone Weil om partipolitikens avskaffande. Om man inte läst något av författaren så kan man börja där. Finns nu möjligen också på svenska.

 


Valhänt

Det är ju val till riksdagen snart och det är väl lika bra att skriva om det också. Få det gjort. Stora frågan? SD hamnar mellan 20 och 21 procent medan KD åker ut och Fi kommer in. Stor risk att borgerligheten marginaliseras. Läge att återvinna Sverige till lika skatt och skolvillkor.


Tillbaka till batiken

Javisst ja Bloggen. Kan man ta upp tvättråd i en blogg? Ja, varför inte? I går hamnade bredvid en joggare på joggingbandet som var mera svettis än friskis. Det var inte roligt. Sydsvenskans tvättråd är föredömliga. Det viktiga är inte hur utan att man tvättar. Det är kläderna som gör mannen, i alla fall när det gäller svett. Ättikan går utmärkt med några droppar i sista sköljet i stället för sköljmedel. Inte krångla till det med blötläggning. Simplify! Eller simplifiera som vi säger på lite krångelsvenska. Då det begav sig 1968 och jag spelade basketboll varje dag var goda tvättråd dyra och byxorna vi spelade i röda och blanka. Ättika var lösningen. Det tog jag sedan med mig till sjöhavet där jag tillbringade det mesta av min tonårstid fräschare än de flesta. På den tidens sjömän satt vita jeans. Så det var klor också. På arbetsbyxorna som var blå och övriga dongeriet pytsades lite klor i blötläggningspytsen och fläckarna som blev vart högst originala. Inverterad proletär batik, om man så vill. Om jag har några jeans kvar. Nej faktiskt inte. Arbetskläderna till sjöss lämnade man kvar då man mönstrade av, kanske till gagn för någon som mönstrade på utan arbetskläder. De vita landgångsjeansen behöll jag länge tills jag en dag insåg att de aldrig skulle passa mera. Men där kan jag ha fel. Ett halvår i äldrevården och hela ungdomsutstyrseln passar. Kanske. VSB, jag har kvar de tajta råsidenbyxorna och den redan då åtsittande blomstermönstrade och genomskinliga skjortan. Och den svarta sjösäcken. Med lite ättika blir allt det textila som nytt.

(obs återvunnet)