Kategoriarkiv: Basket

Semifinal ll

Kroatien – England 2 – 1, efter förlängning. Ja, vad säger man. England sprang orutinerat bort sina krafter i första halvlek och höll i och för sig Kroatien, som var det bättre laget, ifrån sig hela matchen. Till skillnad från engelsmännen så vilade kroaterna ofta i anfallet. Englands mål kommer från en onödigt tagen frispark mitt i planen fast en bit ut. Idealisk sträcka för det välplacerade skottet. Den skymmande muren var alltför kort. Kroatiens mål på inlägg och framspelning i boxen. ”Farligt spel” dömdes det förr när huvud och fot var farligt nära varandra. Lågt huvud eller hög fot. Nu blev det mål så jag antar att domaren avvaktade farligt spel på den presumtive nickaren. Orutin. Den engelske presumtive nickmannen råds aldrig vänta på bollen. Ett ärligt misstag, som man tydligen säger i Sverigedemokraterna i Borlänge.  På vinnarbollen blev målvakten för perplex för att rusa ut. Orutin. Mera basket. För att citera mig själv ”Ett vanligt inkastspel från kortlinjen i basketboll.” så ställde England upp på hörnor, på linje rakt fram, precis som man kan göra i basket. När bollen ska komma så går försten till höger, andre till vänster, tredje rakt fram och siste man säkrar bakåt. Skillnaden mot basketboll är att hörnan måste läggas innan spelarna springer medan basketinkastaren kan välja att kasta till den som är fri. Siste mannen är som regel alltid fri. För att orka hela matchen så tränar ett basketlag alltid två timmar eller mer. Något att tänka på för de engelska spelarna. Även psyket behöver den uthålligheten. För att prata mer regler så är det konstigt att i fotboll så är det den påsprungne som felar. I basketboll så äger man platsen om man är först och i balans och domaren blåser ”charge” på påspringaren. Osökt tänker man på uttrycket ”att söka frispark” och onekligen har vi sett många sökta frisparkar i dessa fotbollssökande dagar. Man får alltså inte ”stänga” i fotboll medan det är en dygd att ”sätta screen” i basket. Att ”ta en charge” är närmast bragdartat.

Nu tar bloggaren här semester och återkommer nästa månad, eller så.

Vi hörs.


Semifinal l

I skrivande stund vet jag att Frankrike vann med 1 mål mot noll. Det är lätt att tycka då. Målet tillkommet på hörna. Frankrike gör en ”följa John” mot första stolpen och hörnan går lätt fram till en omarkerad andreman,  Samuel Umtiti, som nickskarvar in bollen högt i målet. Ett vanligt inkastspel från kortlinjen i basketboll. Fotbollsexperterna i media säger mangrant att Samuel Umtiti besegrar Marouane Fellaini. Ja, det kan man ju tycka. I verkligheten så var MF aldrig där. För sent räknas inte. Belgien var naturligtvis väldigt bra men spelar fotboll från förr, med allt för många individuella aktioner, spelarna blir ledsna, frustrerade och beklagar sig i dagens Expressen. Frankrike körde också vad coach DeVenzio kallade ”The Fling” flera gånger. Passning från sidan i höjd med straffpunkten som klickas vidare i rak linje till nästa spelare och om det behövs en passning till längs samma linje. I basketboll försvarar alla spelarna och nu när man gör så också i fotboll behövs det planerade spel för att överlista motståndaren och det är inte så konstigt att de liknar basketens. Sveriges framgångsrika försvarsspel består i att man kan kombinera zon- och man-man spel vilket ger en stor fördel när man vinner boll och sedan kontrar med intränade snabba uppspel.


When to going get´s tough …

 

 

Som läsare av denna blog kunnat konstatera så gillar jag särskilt basketboll och när det gäller basketboll så gillar jag särskilt basketbollens fundamentals. De är många från att alltid passa bollen med båda fötterna i golvet till att veta vad man ska göra när bara sekunder återstår av en match som står lika. Så var läget mellan Cleveland och Golden State i förra finalmatchen. Det visste JR Smith när han just missat ett straffskott som kunde avgjort matchen. Han erövrade och säkrade bollen för att lagkaptenen på banan skulle kunna ta timeout. Det missade LeBron och skäller i stället JR Smith för att inte ha fortsatt spela och skapa ett skottförsök. Eller gör han det? Jag tror att LeBron mest är besviken över sig själv. Passivt aggressivt besviken för att han inte tog time out när tillfället gavs. Då hade Kavaljererna kunnat bjuda upp med ett slutsekundspel och vinna matchen. Analysen och svaret är skillnaden på att vara sportjournalist och att själv ha spelat på samma fundamentala nivå. Matchen gick till en förlängning som Warriors vann.

Croneman tangerar ämnet i en artikel om bisittare i teve och Fredrik Ljungberg. Fredrik Ljungberg spelade i ett mycket intelligent drivet Arsenal som faktiskt till vissa delar påminner om Golden State Warriors. Fredrik Ljungberg passade bättre i Arsenal än i svenska landslaget. Tyvärr har jag inte Viasat och kan ta del av klokskapen.

 

Update: I artikeln här lägger LeBron James till ytterligare en dimension: att han faktiskt försökte få till en tafflig timeout men att det inget är han vill snacka vidare om. Han är professionell och spelar vidare med sin brutna hand, precis som Nicklas Bäckström i årets Stanleycupfinal, precis som Stefan Schwartz 1997.

Tillägg till Uppdatte: Det sista var en pik till Isobel om den brutna sanningen i den länkade artikeln. ”Jesper Högström medarbetar i DN Kultur och hans bok recenseras därför av Isobel Hadley-Kamptz, författare och kritiker i Expressen.” står det sist men i artikeln kan man med skribentens egna ord läsa: ”Jag får vara ärlig här, jag och Jesper skrev samtidigt för Expressen och en kort period i en fotbollsblogg med det skolgårdsdoftande namnet ”Tre hörnor straff”. Jag var i alla fall bara med i början och det är presskriberat nu, sen fick jag barn och skrev böcker” Så mycket för den neutralitetsobjektiviteten. Varför hyckla? Varför inte vända recensionsuppdragen till någon utanför det kritiska etablissemanget om man nu ens ska ljuga om att ett kompisgäng inte finns? Okej, dum fråga. Men visst är det lite syskongängande över det hela. Tacka internet för att man ännu kan kuska runt världen efter information som produceras i olika hus. Också det en sport för sig själv.


Lost i Memory

Nog hade jag tänkte att skriva en tredje och utförligare notering om Triple-Post Offense. Varför? Tja. Om inte annat så för att det är det basketsystem som vunnit flest NBA-titlar. ?. Kanske, men nog. Minneapolis Lakers vann sex titlar med en femmanaweave och den använder jag ibland på uppvärmningen. Mest på skoj och för att visa att det fungerar alldeles utmärkt. Nästan alla basketlag kör tremannaweave och det går ju också bra. Det är övningar från basketsportens barndom då bollförande lag fick hålla i bollen så länge man ville. Där fotbollen är nu. Det får man inte längre i basket så nu är det lite rakare spel till anfallskorgen när bollen erövras. Två passningar får räcka också till weaven. Träningen måste lite fungera som match. Bollen ska alltid gå i korgen. Weaven är en bra början till Triple-Post då dess förflyttningar kan påminna om ”triangelen”. Nåja. Jag håller där. Jag förlorar mig bara i gamla minnen. Kanske kan det bli en bok i stället. På engelska. Jag lär väl återkomma till ämnet. Hvornor? Det är alltid kul att slänga en boll i korgen. Vergang!

 

 

 

 


Lost in Zon

Minnena mina är många när det gäller basketboll. Funderade på dem då jag nyssen gick med hunden. Det var det där med Triangelen som Phil Jackson och Tex Winter begåvade Chicago Bulls med och som Chirseberg Bulls & Cherries anammade. Hur kan det komma sig att vi i basketbollkulturens yttersta avkrok i en gymnastiksal av allra minsta sorten faktiskt klarade av att lära Triple-Post Offense, TPO, och sedan spela det, lätt som ett självspelande piano? och upprepat vinna över lag som var övertygade om att de var mycket bättre men bara råkat göra sin sämsta match? Nåja.

När Phil Jackson skulle sportchefa i Knicks skrev jag: ”Den speciella Zendansen ringen runt pågår i New York Madison Square Garden. Det gamla gardet avskedades i god stil: aggressive and cool! Jag tror, till skillnad från alla övriga förståsigpåare, att Phil Jackson förkärlek mera handlar om personalen än taktiken, men så har jag också läst hans böcker.” Slutsats. Tja. Den gode Phil fick aldrig tag på de spelare som TPOn behöver eller förutsätter.

Zonminne: Det är Göteborgsfestival och vi; Chirseberg Cherries B-flickor ska spela B-final. Eftersom Chirsebergslagen brukar gå till A-kvart ungefär så var det väl inte så övertygande men vi hade haft två Elitseriemotståndare Luleå och Solna, dessutom ettan och tvåan, i gruppspelet och förlorat båda med en poäng efter inte så lite domargruff och tufft fysikt spel från de bra mycket större norrlagen. Nu heter motsåndarna Asker och är norska mästare och också de ganska så stora och stöddiga. Coacherna också. De har en egen klack med äldre Askerspelare som skränar oupphörligt under uppvärmningen. De tar hela banan i besittning när de värmer upp och det är i basketetikens rike verkligen inte snyggt. Vi får säga till domarna för att få tillgång till en korg. Askerspelarna fortsätter att värma upp genom att nu springa runt hela planen. Men egentligen bryr vi oss inte för vi är ganska trötta och bara åtta spelare. Gårdagen innebar att lämna förläggningen klockan sex för spel i Askim och komma hem klockan tjugoett då den snälla serveringspersonalen höll maten varm till oss. I sista lördagsmatchen, alltså semifinalen, mötte vi Djursholm och var mycket trötta och försvarades oss lågt, vilket innebär man-man-försvar med alla spelarna bakom bollen, där översta spelaren är i höjd med straffpunkten utom då spelaren som markerar bollhållaren. Alla anfallen var långa vilket innebär att man håller igång passningsspelet till fem sekunder kvar på skottklockan innan spelet avslutas. Det var så länge sedan vi hade spelat så att Dzenita som var alldeles ny i laget inte fick komma in på planen. Då hade hon fått spela lika mycket som de andra i sex matcher men hon grät i alla fall. Efteråt skrev Djursholmscoachen att de förlorat därför att det var första gången de mött ett lag som spelade zon. I Sverige var det förbjudet att spela zon men i internationella turneringar, som Göteborgsfestivalen, var det tillåtet. Nåja. Strax före matchen brukar coachen alltid säga något inspirerande och nu mot Asker behövde jag komma med något som piggade upp. Cherries spelare var korta och vår längsta nu inte längre än deras kortaste. ”Dom verkar vara bra på att springa men korta spelare är alltid snabbare så … fullt ös!” Fem disciplinerade tjejer i körsbärsfärgade dresser och svartröda knästrumpor sätter högsta fart och efter två minuter leder vi med 12-0. Helplans man-man press, dubbling och avslut direkt. Körsbären svärmade kring bollen och skar av alla passningsvägar. Asker fick bollen knappt över mittlinjen. Allt gick i och norskorna blev rundningsmärken. Time-out och ett himla liv på den norska bänken medan publiken var alldeles tyst. Matcherna är korta i Göteborg och bara att ligga under med några få kan bli till problem. Norskorna som övermodigt startat i man-man går nu över till zon och matchen är hemma. Dzenita kommer in och får spela resten av matchen, mest av alla. Avsiktligt saktar vi in och spelar långa anfall och Asker är glada för att spela jämnt och fortsätter i sin zon så att vi slutligen vinner med tio poäng. Py sätter fem treor och det är hög nivå i flickor B. Det blev till vårt roligaste avslut någonsin. Man kan säga att då var det vi som var i zonen. Förutom medalj och pokal så fick alla varsin grön godisgroda för att Luleåcoachen högt och obehärskat ropat till domaren: ”Dom hoppar ju som grodor”. (Det ser ut så när man tar emot och skjuter i samma rörelse. TPO) Den traditionella avslutningsmiddagen då alla bjöds att äta hur mycket dom ville byttes mot fisk och ris på en kinarestaurang av kostmedvetna trettonåringar. Så trots några fler B-finaler och A-kvartsfinal i Lund och Göteborg, trots att spela jämnt med alla Skandinaviens bästa f-85:or i en inbjudningsturnering i AArhus och dessutom slå Högsbo som var bäst bland 86-orna, trots att komma tvåa i Skåneserien utan träningsplan, och att året efter vinna Skåneserien så var nog de gröna grodornas dag den bästa dagen med F-86.

(Det hemskaste minnet är från Lundaspelen ett år då samma lag spelar B-final både i F-85 och F-86.  Det var inte särskilt Basketsmart av coachen som skyllde på olyckliga omständigheter. (Tanken var att gå till A-slutspel i F-85 och bli utslagna tidigt. Nu blev det så att sekretariatet – EOS/Malbas gotländska stjärna –  i en match hade bokfört poängen tvärtom så att vi förlorat när vi egentligen vunnit. Det var ett solklart fall men det danska laget ville inte gå med på annat än omspel och då fyllde man på med bättre spelar från sitt utslagna förstalag och omspelsmatchen fick klämmas i i ett redan digert spelschema. Likväl förlorades den bara med en poäng.)   Efter sjutton matcher på fyra dagar så grät flickorna sig igenom sista dagen. När någon behövde byta så fick jag vackert och övertalande fråga om någon ville gå in på banan. De vanliga uppgifterna fick omfördelas och minnet som fastnat är när Karin får uppdraget att sköta alla inkast. Det bara brister och storgråtande på planen säger Karin, ”Ska jag göra allt?!” och menade varenda stavelse.)


LOST IN TRIANGLE

Om det nu undgått någon så kan jag berätta att Phil Jackson, NBA-basketens framgångsrikaste coach ever med elva titlar, nyss fick sparken som sportchef från New York Knicks. Om hans tid där kan man läsa i New York Post. Han fick inte till det. Om systemet som var en del av den tidigare framgången, Triple-Post Offense, kan man läsa i New York Times. Där kallas systemet The Triangle Offense men det är faktiskt något helt annat. Liknande, men ändå något helt annat. Dock duger Triangeln eller Triangelen som vi säger i Malmö, som smeknamn; Knickname i New York. New York-borna förstod aldrig Triple-Post, och inte spelarna heller. Läs artikeln The Obtuse Triangle så förstår du kanske varför och på köpet lägger märke till vad bra sportjournalistik kan vara. I artikeln förklarar Jay Williams vad som inte går att förstå:

That even Amaker, considered one of basketball’s most intelligent coaches, could not say much about the triangle seemed remarkable until I spoke with Jay Williams, an ESPN analyst. Williams played in the triangle in his one season with the Bulls before a career-ending motorcycle crash, yet he, too, was challenged to explain it.

“Me, I study the game every day,” Williams said. “I have an N.B.A. League Pass. I watch so many college games. I’m breaking down games every night.

“You hand me a piece of paper and say, ‘Jay, define the triangle for me,’ it’s kind of like a kid with Magic Markers drawing a cartoon. It’s all over the page. So many series of actions, I get lost trying to explain it. Now, give me four guys who know how to run it on the court, I can get out there and do it.”

Triple-Post Offense är magi, eller zen, eller det grekiska praxis. Eller var, om det nu är så att ingen spelar det längre. Det kan inte tänkas, det kan bara göras. Det borde Phil Jackson ha förstått tycker man men ändå: det var värt ett försök! Du kan spela det utan att förstå, men inte förstå utan att spela det. Jag tror jag kort försökte att förklara det en gång för Magnus Sjöholm till en artikel i en nu avsomnade, tror jag?, baskettidningen 305. Typ tjugo år sedan. Flicklaget, Chirseberg Cherries F-85-86, han då skulle skriva om spelade nämligen Triple-Post Offense. Eller efter Tex Winters principer kanske är bättre att säga. Basketsystemet innehåller förstadium med Fast Break och Second Break före Set Offense och det var bara när vi valde långa anfall som laget kom fram till att ställa upp och avslutade då som regel med en enkel trea. Laget fick med andra ord mycket lite matchträning i systemets fulla potential. Nåja, det var kul ändå och lite magi skapades allt. Kvarterslaget från Kirseberg vann Skåneserien, till övriga mer seriösa lags stora förtret, spelade Ungdoms SM och gick vidare till andra omgången, vann B-finalen i Göteborgsfestivalen mot norska NM-vinnarna Asker och avslutade säsongen med en inbjudningsturnering i Aarhus där övriga inbjudna skulle utgöra gräddan i Norden. Det gick sådär men Göteborgsfestivalens F-86 vinnare det året, Högsbo, fick i alla fall se sig slagna av ”körsbären” från Skåne. Övriga årgångar i Chirseberg Bulls & Cherries spelade också ”Triangelen” med liknande framgång. Nämner det för Chirseberg  var nog ensamma i Sverige om att praxisera den speciella magin Chicago Bulls lärde ut. Precis som förebilderna körde vi ”The Firebrigade”  varje träning. Nästan. Hur det kan komma sig att tjejerna klarade det så bra när till och med NBA-lagen avstår? Kanske för att de började som sexåringar och att Triple-Offense höll dem i handen hela vägen. Sista matchen blev en träningsmatch inför första tänkta Div 3-säsongen som gymnasister och ett med två Malbasspelare förstärkt Chirseberg mötte Lobas som avslutat våren med att vinna div 1 men nu fick se sig slagna med över trettio poäng.

Varför inte Chirseberg fortsatte?: Tja anledningarna är naturligtvis flera men då Chirsebergs nya DamDiv 3-lag bytte namn till Malbas för att vara snälla och ge Malbas ett andra-lag så straffade Skånes Baskebollförbund klubben med dryga böter. Jag har aldrig förstått varför. Malbas, som inte anmält något lag, fick med några Chirsebergsspelare i laget spela på Cherriesarnas lottning. Böterna var för stora för ett bidragslöst kvarterslag utanför systemet. Antar att det var det Skånes Basketbollförbund visste. Och inte kunde förstå. ”Triangelen” går igen. Och då var det ändå jag som konstruerade ”nivåträdet” som man är så stolta för. Nåja. Läs allt vad Phil Jackson skrivit och praktisera det så blir du en bättre människa!

 


Hundarna i ringen

Ishockey kan visst ge lite filosofiska vinklar.

Ottawa Senators har överraskande just vunnit en slutspelsomgång mot New York Rangers. Hunden raskar över isen. Men inte överraskande för alla.

På frågan om fortsatt underdogattityd svarar coachen Guy Boucher:

”I don’t think I need to answer that one. As long as we’re dogs and we’re fighting in the ring there, at least we’re there. Over- or underdog, let’s leave it at dogs. How’s that?”

Hundar kämpar bäst i flock ”I think John Wooden said it best, probably: ‘I don’t think there’s any limit to what our team can do when no one cares who gets the credit” säger samma coach och visar att också en hockeycoach verkar i en kultur.

John Wooden, född 14 oktober 1910 i Hall, Indiana, död 4 juni 2010 i Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk före detta basketcoach men tydligen så lever hans tankar fortfarande. Just fortfarande – högt tempo – var hans huvuddrag och på det vann hans lag UCLA  collegemästerskapet NCAA tio gånger. Ungefär samtidigt som jag själv spelade basket i BBK Herkules och också lekte baskettränare. När jag tjugo år senare, runt milleniumskiftet, skaffade mig en basketfilosofi blev Woodens baskettankar en viktig del för mig. ”PRACTICAL MODERN BASKETBALL” hette boken. ”BE QUICK – BUT DON´T HURRY” och ”COACHING FOR PEOPLE, NOT POINTS” är andra titlar man kan låna och lära sig av på fjärrbiblioteket.  Coach Woodens tankar går hem i alla lagidrotter.   Dessutom: – Jag tror aldrig att han kallade sina spelare för hundar.