Kategoriarkiv: Bloggen själv

Vadå Pension?

You´re  welcome!

Ärligt talat, om jag ljuger lite, så har jag inte tid att blogga längre. Den här bloggen skulle ju handla om mig och mina försök, eller essays som polare Montaigne säger, att skriva mera och bättre och som synes och extrapolerat så har det inte blivit så mycket av den varan. Minst på senare tid. Nåja, väl är väl det skulle Peter Engdahl ha skrivit om han fortvarande var littaraturombudsman i svenska ackademin. En dag när Ågren hälsade på skrev han ju så om fordomlige linjespringaren Ranelid. Högerytter som han var. (Obs! dubblerad syftning.) Det minns jag fortfarande även om jag är pensionär, är och hurdå. Nåja som sagt, jag står ut. Jag joggar inte heller längre men nyligen så köpte jag ett par joggingskor.

Nyligen så köpte jag också en bok. ”The Triple-Post Offense” av Fred ”Tex” Winter. Boken handlar om Basketball när tankarna är som bäst. Boken har länge varit en antikvarisk raritet med för mig för högt pris men nu finns den på printondemand. Den är för konnässören även som omtryckt en raritet. Med tillägg av modern konditions- och styrketräning håller innehållet definitivt för ett framgångsrikt basketprogram var som helst. Just nu är systemet uppe i tretton NBA-titlar och fler torde det bli. Chicago Bulls, Los Angeles Lakers och nu Golden Gate Warriors. På frågan om hur Warriors spelar säger coachen Steve Kerr att det är en blend av Coacher som han själv spelat under men mig lurar han inte. ”Note: the term ”initially” (om set-offense ; öa) is used because once the offense is under way the positions may change” (6 s. nn.) (Vilken fantastisk mening, för att nu inte säga magisk undermening! ; oöversättarens anmärkning) ”Triangeln” innehåller oändliga möjligheter och skiftar också beroende på spelartyper men kanske vill Coach Kerr styra undan intresset. Triple-Post-katekesen innehåller också hur man försvarar sig mot kreationerna. En trianguleringspoäng i sammanhanget är att Los Angeles Lakers en gång hette Minneapolis Lakers  och då erövrade fem titlar med femmanaweaven som gärna låter sig infogas i triplen då man vill dra ut på anfallet. Chicago Bulls och Minneapolis Lakers var experter på det. För övrigt är femmannaweaven med avslutning i set offense och upprättning av ”line of deployment” den Tex Winters första lagdrill för implementeringen av teorierna och tanken. Nåja.

Familjen har köpt en valp också. Det ligger just nu vid mina fötter och sover. Drar jag undan fötterna så vaknar Iskar och går upp och kissar. Nio veckor gammal kan han kom!, hit! och sitt! och lystrar till sitt namn. För övrigt så är han kreativ på egen fason och tripplar bort vem som helst när han ska fram till den många år äldre hundkompisens matskål.

Tre, som i triangel, är ett kreativt tal. Skriva, som just nu är läsa, spela basket, som just nu är skriva, och valp, som just nu är att ägna sig åt inget annat. Eller som vi säger i Malmö: Po Triangelen, där man bara kan stå och stå och glo. !

 


Underrättelsetjänst

Det finns folk som lever på och för ordet kanske. eller ”Som Red Top skulle ha sagt: Vladimir Putin är underrättad.

Och (man skall aldrig inleda en mening med och för då är det nämligen en annan mening) det händer att man travesterar in en signal ”Det förefaller som om professor Agrell (läs:Eriksson) har haft svårt att fylla sin bok (Läs:blog) med något som verkligen intresserar honom

Det kan vara dags att göra uppehåll.

Jag ska genast beställa boken och lovar att kanske återkomma.

Meningenheten är underrättad.

Välkommen kanske åter.


Gamla Tankar

På sena hundrundan kommer R. cyklandes och stannar för att prata. Vi pratar om vad som händer, schackmöten, koloni etc. och kommer som vanligt in på gamla böcker. Sådana som vi läser nu. Om eller för första gången. Hunden sätter sig snällt att vänta. R. har genom livet burit med sig en samlingsutgåva av Kierkegaard och ska strax när som han kommer hem börja på rad ett i första delen. Ångest är inne. Det lutar åt att Hegel blir nästa men det är långt dit. R. berättar om jungianen Jordan Petersens anpassningsproblem till den nya språktrenden med könsneutrala pronomen som pågår också i Canada. R. är en av de få exemplar av mänskligheten som kommit igenom Jungs samlade. Osökt pratar vi om autodidakten och de existentialistiska kursiveringarna i Äcklet. Sartre och Kierkegaard liksom hänger ihop. Jag berättar om Millar som var skotte och reparatör på Solidarbageriet. Över en fika på nattskiftet travesterade han Enten eller … och så travesterade vi på i det alternativa tänkandet som då var vänster och något andligare. New Age ni vet och fiskens övergång till vattumannen. Millar åkte till Indien och besökte Jesu grav och Aldous Huxley med entourage tillhörde hans favoriter och strax är vi inne på det tekniska och Nörretranders Märk Världen som på något vis hamnade där. Magen är snabbare än tanken. Den finns inte längre på Stadsbiblioteket men det ältar vi inte den här gången. Det som var viktigt då kanske inte är viktigt nu. Bättre då klassikerna vars kännemärke ju är att de alltid är viktiga.


Lost in Diskussion

Emellanåt så funderar man på en sådan här blogg. Hur det hela började, fortsättningen, ambitionen och hur det hela kommer att sluta. Slutet är viktigt! Skrivandet var poängen; att öva upp skrivandet. De flesta bloggar har en inriktning. Så inte denna. Här handlar det om ditten och datten. Stundligen och jämnt över. Politik, sport och litteratur och kanske lite historia. Memorabilia. Anti-memoarer om man som Malraux överdrivit en del av livet. Personligen så är det praktiskt med ett litet arkiv, i alla fall över läsandet. Som regel skriver jag bara om det som varit bra eller om det är något jag hängt upp mig på. Kritik synes mig ofta lite övermaga om än också den kan ha sin poäng även som negativ.

Läste dessa rader idag:

En bidragande orsak till magplasket är dessvärre översättningen. MB, som är en ytterst kompetent översättare i vanliga fall, kan omöjligt ha fått tillräckligt med tid på sig, för detta borde ha tröskats igenom minst ett varv till.  Meningar som ”Det var nödvändigt att jag bet ihop”, ”när vi beställde våra första lokala glas”, ”han insisterade, jag samtyckte”, ”jag fann inte något nöje i det, utan en vantrivsel och ett obehag”, vacklar betänkligt även om jag inte haft originalet tillhanda för en jämförelse. Egentligen tar sig romanen först en aning när framställningen övergår till presens, och vår protagonist träffar en femton år yngre man. Men i det stora hela är detta en B-roman man gör bäst i att hoppa över. ” Några bokstavsbortfall och understrykningen är min(a)

Alltså: Recensenten har inte läst originalet och kritiserar översättningen och tycker dessutom att man ska hoppa över boken. ? Hur kan det komma sig att recensenten inte följde sitt eget råd?

Jag saknar det tekniska intresset för att lyssna på poddar men har försökt. Häromdagen. Några skånska gökar fnissade sig igenom ett program om Ricky Bruch. Det var direkt sorgligt. Inte ett ord om idrottsmannen. Själv bollspelande på grusplanerna bredvid minns jag honom från kastplanen vid gamla TV-tornet där han alltid befann sig då lämpliga rekordvindar blåste. Men jag minns honom också från Slottsstadens  Realskola. Man kan önska  Ricky en relevantare och mindre lost pod.


DYS i DIMMAN

En dysfunktion i den borgerliga distorsionen blir till ett klargörande. Eller hur? Visheten är inte uniformerad och passar bara i sagodräkt.

Kalilah  (1938-1942) – Öfversatt från persiskan af Eric Hermelin.

Kalilah och Damnah  (1938) – Öfversättning från persiskan af Eric Axels-son Hermelin.

Den första boken – Den första sagan

Sagor för Små Barn

”Advocans Jesus parvulum, statuit eum in medio discipulorum et dixit: `Amen dico vobis, nisi vos conversi fueritis, et efficiamini sicut parvuli, non intrabitis in Regnum Coelorum´”

”Tillkallande en parfvel, ställde honom Jesus midt ibland lärjungarne (de blivande uppsynings-männen – episcopi – ), och sade: `Amen säger jag Eder, med mindre I skolen hafva blifvit omvände, och blifvit som små parflar, skolen I icke inträda i Himlarnes Rike ´.”

eller som Jacques Werup så distinkt formulerade det: ‘ Amen vadå. Gå po match i en sån rockajävel!’

Tänk att vi andra, i alla fall från Malmö, så direkt förstod vad JW menade.

Med ovan sagda så tror jag att bloggen nya MELLERTID  på grund av nya intellektuella uppgifter framöver återkommer allt mera sällan.


Workday

work·day \’wərk-”dā\ n (13c)
1 : a day on which work is performed as distinguished from a day off

2 : the period of time in a day during which work is performed

— workday adj

Tillbaka vid Datorn. Sommaren blev mycket Michel Montaigne på engelska i Kindle i en liten backe på Österlen. Det skriver jag för att ni ska förstå ljuset. Min Kindle har ett eget ljus. Det är praktiskt på natten. Naturligtvis badade jag också. Allt utifrån ett rödmålat Torp med vitmenad insida. Golv som innertak. Vinden helt öppen och isolerad till ett sovrum. Enkelt och vackert med konstnärligt utformade utensilier. Sparsmakat. Precis som namnen där Montaigne hämtar sina förebilder utgående från Diogenes i Tunnan. Montaignes Essays är ett företal för en särskild Ordning och kampen mot Chaos, ett kaos som också finns inom MM själv såväl som inom Ordningen. Allt utgående från tendensen till njutning och lättja. Sådan som man kan finna den på en österlenskt välvårdad gräsmattebacke läsandes The Complete Essays i gammalengelsk översättning med ett klick eller pekfingertapp borta från Ordboken med den närmaste Etymologiska förklaringen också om etymologin kan stanna vid sjuttonhundratalet många år senare än då Michel Montaigne skrev ner sina tankeövningar. Etymologi är ingen exakt vetenskap och tanken finns också i handen. Likt Ivar Lo-Johanssons av skrivandet som hantverk i sina franska resor i Vagabondliv i Frankrike skriver Montaigne om hur att skriva också är att tänka. Det är handen som formar orden och ibland också tanken. Inte sällan finns det minst två sidor av samma sak där bara en skrivs ner.

Tillbaka till Tidningarna. Jodå, jag betalar för några stycken men kan omöjligt inskränka mig till dem. Som Expressen till exempel. På nyhetssidan rapporteras om anti-pride i realtid från höger medan kultursidorna ägnar sig åt strukturkritik av strukturkritiken från vänster. Det som alltså inte händer!  Vilket för övrigt också Sydsvenskan gör. Det gäller att gripa tillfället! I DN kan man kanske förstå sammanhanget.

Ute i världen och kanske just nu i USA pågår upproret mot PK. Michel Montaigne har en hel del att säga om PK-eliten och kan tänka sig; det var samtidigt med Gustaf Eriksson Vasa. Det stora problemet med PK-eliten är att den försöker framstå som bildad men är bara halvbildad. I alla fall på Expressen där man kan läsa: ”Problemet med de så kallade demokratiska idealen – att tänka fritt och kritiskt, vara självständig – är att de saknar egen substans”. Man liksom sätter morgonkaffet i halsen och får läsa meningen en gång till. Det är i Expressen man ska läsa det. Enligt artikeln är det Vänstern och Kapitalets fel, det här med ett allt dummare universitet som likt religionen inte kan förstå sina postmoderna studenter. Författaren har nog aldrig hört talas om ABF eller ”Motståndets Estetik” eller för den delen Malmö Stadsteater som till stor del är Sveriges första kooperativa tjänsteman Emil Ohlssons förtjänst. I Gramscis mening förste svenske intellektuell. ”Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal”, skriver Joel Halldorf och tycker man borde veta att så är det inte alls. En någorlunda korrekt korrekturläsare hade aldrig släppt igenom det. Bildningsbegreppet är romantiskt och kommer från Herder och Goethe och ordet Bild yxade germanerna själva till. (Elof Hellquist:Svensk Etymologisk Ordbok. s. 70) Den kritiska negativa dialektiken, som för övrigt enligt JH är synonymt med vänsterkritik, kommer från Sokrates, och det är inte precis vad man förväntat sig skulle härbärgeras under den långa marschen genom institutionerna. Bilden av Bildningen är likt Bilan tveeggad, om man nu får vara lite postmodernt ironisk. Av JH kan bara täljas en halv figur, om ens det, spåga ligger väl närmare till hands, vilket också enligt Ruskin i Venedigs Stenar kommer att leda till hela Västerlandets försvagande förfall. Det är för en gångs skull inte en annan fråga.

Ps: Tanken vandrar under medvetandets radar före handen hinner skriva ner; Det finns en koppling mellan Peter Weiss och Emil Ohlsson men den ska jag berätta om en annan gång. Kanske?


Kulvertering

Alla vet vi ju vad en konvertering är. Man byter religion. Paris är värt en mässa som han Henrik inte sa. Ena dagen protestant och andra dagen katolik. I den svenska intellektualiteten finns flera exempel på den sortens överlöpningar, nu senast omvittnad i böcker och artiklar om flera av 1968-vänsterns staffagefigurer som numera, och kanske sedan länge, mera ser till sitt eget förseende. Stuffar till sig, så att säga. Ombytlig ja, men intellektuell? Det är något som inte stämmer här.

Nåja. Kulvertering var ordet. Per Svensson skriver om det i Sydsvenskan. (och för övrigt har han skrivit om en svensk intellektuell också!) I hans mening en inkapslad åsiktskorridor. Jag har min egen kulvertmening som tar ordet ett varv till (Det är nostalgiska veckan här (sportlov!)). Det var på ackordens tid i främre delen av nittonhundrasjuttiotalet och jag svetsade ihop till timlönen. Utomhus i Kockums stora docka där supertankerna monterades och jag befann mig som regel i akterbygget som vette mot Köpenhamn eller Barsebäck lite beroende om man tog kafferasten på popdäck om styrbord eller babord. Av förmannen fick man ett ackord om till exempel 100 timmar. Det klarade jag av på 80 timmar men stämplade ut först efter 90 för att ligga på den ackordsnivån som jag tyckte att jag hörde till. Då hade jag alltså redan börjat arbeta på nästa ackord utan att stämpla in. Då hade jag tio timmar till godo och på nästa ackord kunde jag kanske svetsa ihop tio timmar till. I praktiken låg jag alltid minst en vecka i förväg på ackorden. Det betydde att jag kunde gå en hel vecka och göra ingenting utan att det påverkade min lön som var ackordsbaserad. Nu gjorde jag inte det. Jag gick ner i kulverten som löpte runt dockan och satte mig att läsa. Särskilt om det regnade. Blöta buldankläder är tunga. Sex timmar om dagen. (jag upprätthöll kafferasterna med arbetskamraterna) Det finns böcker som är särskilt ägnade att sträckläsa. Claude Simon skrev sådana. C.G. Bjurström som översatte var min ingång till den då i mitt tycke fantastiska delen av litteraturen. Celine, Malraux, Foucault med många flera. Till och med Balzac fick plats. Samuel Becket passade perfekt i kulverten. Mina smarta arbetskamrater upptäckte att jag ofta var på dåligt humör när jag avslutat en bok och tyckte att jag skulle ta ledigt en dag eller två. Och så gjorde jag det. Annars är att smälta järn och läsning en utmärkt kombination. Koncentrationen på den vita smältan som styrs avslappat inuti svetsvisirets mörker trots många gånger fysiskt krävande arbetsställning gör att tankarna kan/vill sväva fritt. Så kulvertering för mig blir att dra sig från den verkliga världen och det är väl kanske just det som ett främlingsbetingat samlingstänkandet i den politiska bristen på debatt gör.


Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


den småländska nationen i Lund

”RÖD LYSER STUGAN” Berättelser från Smålands Nation (1990)

 

 

För sisådär 40 år sedan gästspelade jag på universitetsscenen i Lund. Kärleken drog mig dit. Det var ekonomihistoriska scenen som var en professorsvilla, sociologiska kabarén i ett jättestort schabrak i en uppförsbacke, idéhistoria i Kungshuset och Datakunskap någonstans i det tekniska. Basketbollaget jag motionerade i har jag glömt namnet på men jag minns att jag med mina 28 år var yngst i laget som annars innehöll äldre och anställda akademiker med amerikanskt påbrå och att vi vann alla matcherna vi spelade och naturligtvis också den ackademiska turneringen. Vi värmde upp visslandes Sweet Georgia Brown. Det var en go stund. När man vann så fick man en tröja som det stod seriesegrare på och eftersom jag hade två antar jag att vi vann två terminer. En annan tröja jag hade på den tiden stod det arbete-studier-solidaritet på. Det var Smålands. Jag arbetade halvtid där som studieombudsman. En sorts scen på sitt sätt det också. Man hade väl läst Skådespelssamhället och nu har jag på förekommen anledning läst Röd lyser stugan som ska föreställa rödifieringen av den småländska nationen i Lund. En föreställning i sig den också. Underrubriken Berättelser från Smålands Nation får väl gälla här och visst har var och en rätt till sin berättelse. Man kommer ihåg vad man vill komma ihåg och historien kan någon annan stå för. Jag känner att jag redan glömt mycket av trivian jag nyssen läst. Det är liksom inte min verklighet runt 1976 och -77. Vad jag kommer ihåg så pågick genomförandet av en universitetsreform för fullt och studenter skulle väljas in i institutionernas styrelser. Det var stort och nytt och mängder av möten kring det på Smålands Nation men inget som nämns i berättelserna. Vi samlade till seminarium om Kapitalets Teknologi med deltagande av aderton organisationer, alla bokstavskombinationer inklusive SAP,  i Lund vilket för den som kommer ihåg animositeterna på den tiden var stort och i Sverige unikt. Från VPK deltog Joachim Lentz som ju bodde i Åkarp. De Lundensiska vpkiga smålänningarna lyste i sin frånvaro. Förmodligen för mycket verklighet för de overksamma. Tvärtemot vad representanterna berättar så var det fagkritikken som växt fram på Smålands som var problemet.  Den kom naturligtvis att drabba första vänstervågens studenter som nu var lärare, althusserianer och alla med i vpk. I alla fall på Sociologen. Fagkritiken var kanske smålands men inte vpk:s. Linje Lenin, Till frågan om kapitallogiken, dammades av och genom att sprida ut ett rykte om att utbildningsgruppen ville stänga slabben så samlades en majoritet för förslaget att avskeda den teoretiska personalen. Ja, man delade faktiskt ut ett flygblad med det innehållet och de flesta som var där vid omröstningen var inte där när det debatterades utan i en annan lokal och kom i samlad flock när det var dags att rösta. ”En stor stark för VPK!” vann, och politiken på nationen liksom bara försvann. Nåja. CC skriver ju faktiskt på sidan 68: ”Under hösten 77 uppstod inom administrationen en konflikt som till en början var nästan helt präglad av personliga motsättningar. Denna fick emellertid en mycket kraftig politisk överbyggnad.”  Om det ska jag berätta en annan gång.

Jag läste sociologi och var då också med i institutionsgruppen där. Uppslutningen var stor och bred när det gäller åsikter och det hölls stormöten i Sociologens aula inför valen av styrelserepresentanter med närvaro av både rektor, lärare, doktorander och studenter. Formalian det stormades om handlade om de 110 doktoranderna också var studenter och skulle besätta posterna; att många av dem också var lärare framgick av att de faktiskt var det. Klurigt, eller hur? Professor Israel hade många prominenta kolleger som gästade forskarkurserna och institutionsgruppen lyckades få ut en del till öppna föreläsningar. Bäst minns jag tillställningen med Ivan Illichs kritik av institutionerna. Den lyckades inte vpk stoppa men jag misstänker att institutionsgruppen i medicin hade velat det. Där var duktigt med läkarstudenter som försökte i alla fall.

 


OVE ALLANSSON

Jag läser i Nydahls blogg att Ove Allansson seglat vidare. Segla väl! Ove Allansson är/var min favoritförfattare. Förmodligen är det hans förtjänst att jag skriver denna blogg och kanske får ihop det med en bok eller flera någon gång. OA:s första böcker är nästan samtida med mina första år till sjöss och jag kunde identifiera mig med hans burleska och dråpliga skrönor, alltid skrivna med varm omtanke och rika på erfarenhet; att vara befaren, som termen är till sjöss, är också att ha erfarit. Allansson var en erfaren sjöman. När första boken kom, Resan till Honduras, så seglade jag motorman, hade passerat genom både Panama- och Suezkanal och stundligen upplevt tidens heta politiska klimat i jordens olika hörn men också några stormar på havet Vintramp befäste att sjöhavets speciella gemenskap också gick att i skruvad sanning förmedla. Saltstänkt skulle Jesus ha sagt. Oståkaren minns jag speciellt för till den så skänkte bokhandlerskan i Falkmans Bokhandel på Södergatan i Malmö en papperskniv. Hon tyckte att det var så speciellt att en värnpliktig flottist i full sjömansmundering köpte en alldeles nyutkommen bok. Eller så var det mina vackra ögon.  Jag skulle åka tåg till Stockholm och Årstaviken och behövde något att läsa på tåget. Oståkaren själv var, liksom OA, anarkist, och som jag då samtidigt läste Orwells samlade journalistik i penguinpocket under den lediga tiden ombord föll det sig helt naturligt att identifiera sig också med honom. Ombordarna utspelar sig på en bakladdad supertanker och i en sådan hade jag också skakat fram. Så kan jag hålla på. Jag tror att i varje bok som Ove Allansson har skrivit så har jag hittat beröringspunkter och berörts. Som sagt Far väl!

o-o

 I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN av Ove Allansson  (repris)

Mp3-version med Claes Sköld som läsare.

I ÖVERROCKENS SKUGGA är inte en kongenial titel på en berättelse om punkmusikens baksida men kanske något en sorts preludium till en sådan omöjlighet. Ove Allanssons beskrivande stil har uppfattat som lätt situationistisk, en sorts MANNEN SOM SKRIVER VAD SOM FALLER HONOM IN och som har mycket roligt medan han gör det. Om OA skriver  politiskt så är det på narraktivt vis en clownisk realism i traderingen på Sydamerika.  Dock i allt det verkligt roliga så undgås inte det inställda upprorets uppgivna dissonans främst då hos Mejeristen, likt Harry Martinson ett av sockenstyret utauktionerad och slavgjord barnarbetare, så som det begav sig på landet i landet med den rika medelklassen, och som sedan likt den tragiske Nobelpristagaren gick till sjöss.  Kombinationen från de slutligen goda styvföräldrarnas sociala arv av Schartuansk självtukt och ensamgörelse och bysmedens välmenande praktiska klurighet gör Mejeristens liv till en ekonomisk framgångssaga i klassisk kolonialstil (Achebe skulle sagt det) med romanens andra två huvudfigurer Överrocken och Vargen som böjarna kring Mejeristens parantetiska ångest. Inkapslade ångest går också bra med tanke på den drogade utlevelsen hos de båda andra. En mer psykologiskt inriktad läsande kanske skulle se dem alla tre som författarens alter egon.  Tre misslyckanden är det i alla fall och något mer misslyckat än den rådande ordningen i Rio enligt Allanssons beskrivning får man leta efter. Han har säkert rätt i det.

Det tar ett tag innan jag förstår att det är en däckare jag lyssnar på (ursekta dubbelvitsen men min mor är från Göteborg, för övrigt också schartuan, fast på söndagsskolevis) och onekligen en spännande sådan. Överrocken är en skeppare av den socialliberala skolan, charmtroll och suput i samma överrock, förskingrar skeppskassan och en natt försvinner han överbord (vilket i ett djupare sammanhang, läs: Conradianskt, kan betyda att lämna den goda gemenskapen för det onda utanför) men lyckas flyta vidare på sin överrock, blir upplockad av en tysk ubåt och ilandsatt med en större emigrationkassa som han obeskrivligt kommer över och försvinner på nytt som egentligen redan gjorde då han överlämnade sig till Hades. Mejeristen karriärar till prudentlig förstemaskinist och berättar avslöjande blåögt om Överrocken för en tysk spion som han dessutom på Vargens bekostnad befordrar till tredjemaskinist. Vargen super ju! Stadd i egen kassa etablerar sig Mejeristen som husägare och omger sig med en kvinna som tycker om att läsa men ruvar ständigt över vart den frånvarande Överrocken kan ha tagit vägen för likt Ayesha kan han inte dö. Även Vargens sanningar hemsöker honom för vad han inte är och det hela verkar sluta med att Mejeristen blir av misstag skjuten medan Överrocken får leva vidare som en lyrikförläggande gest  (läs: Geist).

Lyssningen på I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN försvinner emellanåt när mina egna minnen bryter in och till förunderligheterna med OA:s texture hör samklangen med det egna i sjöbefaret öra. Många har vittnat om det och jag säger detsamma. En gång till. Ove Allansson träffar tonen gång på gång och med ett absolut gehör för dissonanser.

Min första båt, som hette Citadel och var världens största roll-on-and-roll-off fartyg, mönstrade jag på i Landskrona på varvet där och förberdelserna inför Jungfruresan (också fartygets) pågick för fullt. Det var så stökigt att jag sov hemma i Malmö första veckan innan  båten lämnade kajen och fick alltså tågpendla med byte i Eslöv eller Teckomatorp. Ett minne från den pendlingen handlar om en överrock.  En morgon regnade det och när jag skulle gå av i Landskrona så upptäckte jag att jag hade glömt överrocken när jag bytte i Eslöv och eftersom regnet öste ner så gick jag genom tåget för att gå av från vagnen närmast stationen. Vad får jag se? Där hängde min överrock och jag förstod att jag i alla fall den gången hade bytt tåg lite både i blindo och onödan; det vill säga att jag hade inte bytt tåg alls men gått av, gått runt och sedan letat upp tågsättet jag nyss lämnat.

ps: Thomas Nydahl skriver om OA

 

 


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.