Kategoriarkiv: Bloggen själv

Tillbaka från Uffe-land

En bra vecka lite ovanför Vik i en äpplalandet där fåglarna kvittrade och en hel familj hackspettar punkterade i tystnaden. Sol varje dag och färre människor i omloppet. Invånarna i Vik, Vikvånarna, är vänliga och hälsar alla och särskilt hälsar de på skyltar att man ska parkera bilen på parkeringsplatserna. Vid parkeringen till Prästens badkar bebor några en husbil trots att det inte finns någon parkering för den. Är det kriminellt eller bara olydigt? Själva bor vi på promenadavstånd i en u-formad sommarstuga inredd med möbler och porslin i femtiotalsdesign. Inne.  Promenader längs stranden i Vik, Stenshuvud, Kivik och Bäckhalladalen. Inköp på  ICA i Kivik och Systemet och Nya Coop i Simrishamn. Apoteket därstädes vaccinationsfäst avstod vi från. Anders Wine håller glashyttan Coronastängd i Baskemölla så vi fick dricka midsommar i stugans fabriksglas. Förr, då barnen var mindre åts alltid hamburgare från kiosken i Kivik. De var särskilt goda då. Stektes med omsorg. Nu blev det sill och potatismos med lingon och sillapilsner på Buhres. Ulf Lundell rekommenderar. Glest med matgäster bland utglesade bord. Midsommarens varmrökta lax inhandlades också på Buhres, ensam kund i splendid isolation, faktiskt billigare än Hoddornas vid Tekniska muséet i Malmö och väl så god.

Ulf Lundells vardagliga trea lästes ut. Nästan på plats. Helt okej som vanligt men bokanmälan i Expressen är inte okej. Skribenten stöter sig på Lundells politiska åsikter. Kapitalismens skrivande lakej skäms inte för sig. Någon gång. Särskilt ordet eliminera i kontexten av arbetarhat stöter. Ulf Lundells litterära kvalité förstår hon sig inte alls på och jag inser att jag redan skrivit alldeles för mycket.

Sommarstugan bjöd på flera hyllor underhållnings- och reselitteratur där Laurence Sternes, hypertextens andlige fader, ”Sentimentala resa i Frankrike och Italien” från sjuttonhundratalet förvillats sig och överglänste all modern fucklitteratur som jag för övrigt inte läste.


Boomerang … 1maj2020

”Det är första maj i dag men renhållningsarbetaren tömmer gårdens sopkärl i sin sin stora sophämtarbil i alla fall.” ”Det är inte okej”, tänker jag. ”Okej Boomer”, kunde den medelålders sopgubben ha svarat när jag påpekar det men han säger ingenting utom ”Godmorgon” förstås. På Backarna hälsar alla och är fortfarande du med varandra även om det kanske skaver lite i gentrifieringens tecken.

”Jag ska börja arbeta igen”, tänker jag också. Tömma källaren, sälja böckerna och tyda tecken. Också ett sätt att anpassa sig. Bataille har en del att säg om det. Biblioteket har böcker av Bataille. Kanske borde jag läsa dem. Nu när Houellebecq avslutat sin svit. I fortsättningen kan man köpa mina gamla böcker hos antikvariatet mellertid, eller vad jag kommer att kalla det. Mina gamla tankar kan man kanske få läsa/köpa här på antitänkiatet mellertid. Lustig tanke.

Det finns mycket att tänka på: – Kinasyndromets nya form – Marxistiska deckare – Besuttna arbetare – och mycket mera.

I dagens Aftonblad skriver Karin Pettersson om ett leninistiskt dilemma; att vara leninist och ändå inte. Hon drar till med Heisenbergs osäkerhetsprincip. Det gjorde PO Enquist också. Han skrev om problemet i ”Kartritarna” Biblioteket har fem exemplar och alla lånades ut samma dag som han dog. Jag har trettionio böcker av Enquist men inte ”Kartritarna”. Det är många som är leninister. Kanske ska jag karlägga Enquist och skriva en bok om fenomenet. Att Per-Olov Enquist var ett fenomen kan väl alla hålla med om. I alla fall alla Sartreister. Sartres kypare, som alla Sartreister känner till, formulerar förakt i sin form, alltså överkorrekt, nästan kokett, uppförande, för att överkomma underkastelsen, som ju tjänande/serverande är, av de världsligt översittande men värdemässigt lägre stående. Så jublar också nästan hela den läsande publiken när PO med överlägsen stil serverar sitt förakt i ”Gonnarr”. Det allra viktigaste, säger Sartre om författarrollen, är att hitta sin stil. Bara en sådan sak!

Nåja.

Tidigt på morgonen, i bagarväckningens tid skulle Per Bjurman ha skrivit, släpper jag mina hundar lösa på gården och kopplar dem först vi grinden ut i världen som jag måste låsa upp. Det annars gentila boendeskapet är rädd om sina cyklar (eller besväret att köpa en ny) och gården är låst om natten och i Malmö råder kopplingstvång på hundar. Vi har ESP-relation, hundarna och jag, och tvååringen som är svart och vit, klippt och oklippt, illustrerar den Heisenbergska osäkerhetsprincipen genom att ömsom lyfta höger och vänster bakben i känd Friskis&Svettisrörelse. Men han kissar inte. Det är det som är lösningen. När det är antingen det ena eller det andra, så är det eller som gäller.

Välkomna till ellertid.


Vadå Pension?

You´re  welcome!

Ärligt talat, om jag ljuger lite, så har jag inte tid att blogga längre. Den här bloggen skulle ju handla om mig och mina försök, eller essays som polare Montaigne säger, att skriva mera och bättre och som synes och extrapolerat så har det inte blivit så mycket av den varan. Minst på senare tid. Nåja, väl är väl det skulle Peter Engdahl ha skrivit om han fortvarande var littaraturombudsman i svenska ackademin. En dag när Ågren hälsade på skrev han ju så om fordomlige linjespringaren Ranelid. Högerytter som han var. (Obs! dubblerad syftning.) Det minns jag fortfarande även om jag är pensionär, är och hurdå. Nåja som sagt, jag står ut. Jag joggar inte heller längre men nyligen så köpte jag ett par joggingskor.

Nyligen så köpte jag också en bok. ”The Triple-Post Offense” av Fred ”Tex” Winter. Boken handlar om Basketball när tankarna är som bäst. Boken har länge varit en antikvarisk raritet med för mig för högt pris men nu finns den på printondemand. Den är för konnässören även som omtryckt en raritet. Med tillägg av modern konditions- och styrketräning håller innehållet definitivt för ett framgångsrikt basketprogram var som helst. Just nu är systemet uppe i tretton NBA-titlar och fler torde det bli. Chicago Bulls, Los Angeles Lakers och nu Golden Gate Warriors. På frågan om hur Warriors spelar säger coachen Steve Kerr att det är en blend av Coacher som han själv spelat under men mig lurar han inte. ”Note: the term ”initially” (om set-offense ; öa) is used because once the offense is under way the positions may change” (6 s. nn.) (Vilken fantastisk mening, för att nu inte säga magisk undermening! ; oöversättarens anmärkning) ”Triangeln” innehåller oändliga möjligheter och skiftar också beroende på spelartyper men kanske vill Coach Kerr styra undan intresset. Triple-Post-katekesen innehåller också hur man försvarar sig mot kreationerna. En trianguleringspoäng i sammanhanget är att Los Angeles Lakers en gång hette Minneapolis Lakers  och då erövrade fem titlar med femmanaweaven som gärna låter sig infogas i triplen då man vill dra ut på anfallet. Chicago Bulls och Minneapolis Lakers var experter på det. För övrigt är femmannaweaven med avslutning i set offense och upprättning av ”line of deployment” den Tex Winters första lagdrill för implementeringen av teorierna och tanken. Nåja.

Familjen har köpt en valp också. Det ligger just nu vid mina fötter och sover. Drar jag undan fötterna så vaknar Iskar och går upp och kissar. Nio veckor gammal kan han kom!, hit! och sitt! och lystrar till sitt namn. För övrigt så är han kreativ på egen fason och tripplar bort vem som helst när han ska fram till den många år äldre hundkompisens matskål.

Tre, som i triangel, är ett kreativt tal. Skriva, som just nu är läsa, spela basket, som just nu är skriva, och valp, som just nu är att ägna sig åt inget annat. Eller som vi säger i Malmö: Po Triangelen, där man bara kan stå och stå och glo. !

 


Underrättelsetjänst

Det finns folk som lever på och för ordet kanske. eller ”Som Red Top skulle ha sagt: Vladimir Putin är underrättad.

Och (man skall aldrig inleda en mening med och för då är det nämligen en annan mening) det händer att man travesterar in en signal ”Det förefaller som om professor Agrell (läs:Eriksson) har haft svårt att fylla sin bok (Läs:blog) med något som verkligen intresserar honom

Det kan vara dags att göra uppehåll.

Jag ska genast beställa boken och lovar att kanske återkomma.

Meningenheten är underrättad.

Välkommen kanske åter.


Gamla Tankar

På sena hundrundan kommer R. cyklandes och stannar för att prata. Vi pratar om vad som händer, schackmöten, koloni etc. och kommer som vanligt in på gamla böcker. Sådana som vi läser nu. Om eller för första gången. Hunden sätter sig snällt att vänta. R. har genom livet burit med sig en samlingsutgåva av Kierkegaard och ska strax när som han kommer hem börja på rad ett i första delen. Ångest är inne. Det lutar åt att Hegel blir nästa men det är långt dit. R. berättar om jungianen Jordan Petersens anpassningsproblem till den nya språktrenden med könsneutrala pronomen som pågår också i Canada. R. är en av de få exemplar av mänskligheten som kommit igenom Jungs samlade. Osökt pratar vi om autodidakten och de existentialistiska kursiveringarna i Äcklet. Sartre och Kierkegaard liksom hänger ihop. Jag berättar om Millar som var skotte och reparatör på Solidarbageriet. Över en fika på nattskiftet travesterade han Enten eller … och så travesterade vi på i det alternativa tänkandet som då var vänster och något andligare. New Age ni vet och fiskens övergång till vattumannen. Millar åkte till Indien och besökte Jesu grav och Aldous Huxley med entourage tillhörde hans favoriter och strax är vi inne på det tekniska och Nörretranders Märk Världen som på något vis hamnade där. Magen är snabbare än tanken. Den finns inte längre på Stadsbiblioteket men det ältar vi inte den här gången. Det som var viktigt då kanske inte är viktigt nu. Bättre då klassikerna vars kännemärke ju är att de alltid är viktiga.


Lost in Diskussion

Emellanåt så funderar man på en sådan här blogg. Hur det hela började, fortsättningen, ambitionen och hur det hela kommer att sluta. Slutet är viktigt! Skrivandet var poängen; att öva upp skrivandet. De flesta bloggar har en inriktning. Så inte denna. Här handlar det om ditten och datten. Stundligen och jämnt över. Politik, sport och litteratur och kanske lite historia. Memorabilia. Anti-memoarer om man som Malraux överdrivit en del av livet. Personligen så är det praktiskt med ett litet arkiv, i alla fall över läsandet. Som regel skriver jag bara om det som varit bra eller om det är något jag hängt upp mig på. Kritik synes mig ofta lite övermaga om än också den kan ha sin poäng även som negativ.

Läste dessa rader idag:

En bidragande orsak till magplasket är dessvärre översättningen. MB, som är en ytterst kompetent översättare i vanliga fall, kan omöjligt ha fått tillräckligt med tid på sig, för detta borde ha tröskats igenom minst ett varv till.  Meningar som ”Det var nödvändigt att jag bet ihop”, ”när vi beställde våra första lokala glas”, ”han insisterade, jag samtyckte”, ”jag fann inte något nöje i det, utan en vantrivsel och ett obehag”, vacklar betänkligt även om jag inte haft originalet tillhanda för en jämförelse. Egentligen tar sig romanen först en aning när framställningen övergår till presens, och vår protagonist träffar en femton år yngre man. Men i det stora hela är detta en B-roman man gör bäst i att hoppa över. ” Några bokstavsbortfall och understrykningen är min(a)

Alltså: Recensenten har inte läst originalet och kritiserar översättningen och tycker dessutom att man ska hoppa över boken. ? Hur kan det komma sig att recensenten inte följde sitt eget råd?

Jag saknar det tekniska intresset för att lyssna på poddar men har försökt. Häromdagen. Några skånska gökar fnissade sig igenom ett program om Ricky Bruch. Det var direkt sorgligt. Inte ett ord om idrottsmannen. Själv bollspelande på grusplanerna bredvid minns jag honom från kastplanen vid gamla TV-tornet där han alltid befann sig då lämpliga rekordvindar blåste. Men jag minns honom också från Slottsstadens  Realskola. Man kan önska  Ricky en relevantare och mindre lost pod.


DYS i DIMMAN

En dysfunktion i den borgerliga distorsionen blir till ett klargörande. Eller hur? Visheten är inte uniformerad och passar bara i sagodräkt.

Kalilah  (1938-1942) – Öfversatt från persiskan af Eric Hermelin.

Kalilah och Damnah  (1938) – Öfversättning från persiskan af Eric Axels-son Hermelin.

Den första boken – Den första sagan

Sagor för Små Barn

”Advocans Jesus parvulum, statuit eum in medio discipulorum et dixit: `Amen dico vobis, nisi vos conversi fueritis, et efficiamini sicut parvuli, non intrabitis in Regnum Coelorum´”

”Tillkallande en parfvel, ställde honom Jesus midt ibland lärjungarne (de blivande uppsynings-männen – episcopi – ), och sade: `Amen säger jag Eder, med mindre I skolen hafva blifvit omvände, och blifvit som små parflar, skolen I icke inträda i Himlarnes Rike ´.”

eller som Jacques Werup så distinkt formulerade det: ‘ Amen vadå. Gå po match i en sån rockajävel!’

Tänk att vi andra, i alla fall från Malmö, så direkt förstod vad JW menade.

Med ovan sagda så tror jag att bloggen nya MELLERTID  på grund av nya intellektuella uppgifter framöver återkommer allt mera sällan.


Workday

work·day \’wərk-”dā\ n (13c)
1 : a day on which work is performed as distinguished from a day off

2 : the period of time in a day during which work is performed

— workday adj

Tillbaka vid Datorn. Sommaren blev mycket Michel Montaigne på engelska i Kindle i en liten backe på Österlen. Det skriver jag för att ni ska förstå ljuset. Min Kindle har ett eget ljus. Det är praktiskt på natten. Naturligtvis badade jag också. Allt utifrån ett rödmålat Torp med vitmenad insida. Golv som innertak. Vinden helt öppen och isolerad till ett sovrum. Enkelt och vackert med konstnärligt utformade utensilier. Sparsmakat. Precis som namnen där Montaigne hämtar sina förebilder utgående från Diogenes i Tunnan. Montaignes Essays är ett företal för en särskild Ordning och kampen mot Chaos, ett kaos som också finns inom MM själv såväl som inom Ordningen. Allt utgående från tendensen till njutning och lättja. Sådan som man kan finna den på en österlenskt välvårdad gräsmattebacke läsandes The Complete Essays i gammalengelsk översättning med ett klick eller pekfingertapp borta från Ordboken med den närmaste Etymologiska förklaringen också om etymologin kan stanna vid sjuttonhundratalet många år senare än då Michel Montaigne skrev ner sina tankeövningar. Etymologi är ingen exakt vetenskap och tanken finns också i handen. Likt Ivar Lo-Johanssons av skrivandet som hantverk i sina franska resor i Vagabondliv i Frankrike skriver Montaigne om hur att skriva också är att tänka. Det är handen som formar orden och ibland också tanken. Inte sällan finns det minst två sidor av samma sak där bara en skrivs ner.

Tillbaka till Tidningarna. Jodå, jag betalar för några stycken men kan omöjligt inskränka mig till dem. Som Expressen till exempel. På nyhetssidan rapporteras om anti-pride i realtid från höger medan kultursidorna ägnar sig åt strukturkritik av strukturkritiken från vänster. Det som alltså inte händer!  Vilket för övrigt också Sydsvenskan gör. Det gäller att gripa tillfället! I DN kan man kanske förstå sammanhanget.

Ute i världen och kanske just nu i USA pågår upproret mot PK. Michel Montaigne har en hel del att säga om PK-eliten och kan tänka sig; det var samtidigt med Gustaf Eriksson Vasa. Det stora problemet med PK-eliten är att den försöker framstå som bildad men är bara halvbildad. I alla fall på Expressen där man kan läsa: ”Problemet med de så kallade demokratiska idealen – att tänka fritt och kritiskt, vara självständig – är att de saknar egen substans”. Man liksom sätter morgonkaffet i halsen och får läsa meningen en gång till. Det är i Expressen man ska läsa det. Enligt artikeln är det Vänstern och Kapitalets fel, det här med ett allt dummare universitet som likt religionen inte kan förstå sina postmoderna studenter. Författaren har nog aldrig hört talas om ABF eller ”Motståndets Estetik” eller för den delen Malmö Stadsteater som till stor del är Sveriges första kooperativa tjänsteman Emil Ohlssons förtjänst. I Gramscis mening förste svenske intellektuell. ”Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal”, skriver Joel Halldorf och tycker man borde veta att så är det inte alls. En någorlunda korrekt korrekturläsare hade aldrig släppt igenom det. Bildningsbegreppet är romantiskt och kommer från Herder och Goethe och ordet Bild yxade germanerna själva till. (Elof Hellquist:Svensk Etymologisk Ordbok. s. 70) Den kritiska negativa dialektiken, som för övrigt enligt JH är synonymt med vänsterkritik, kommer från Sokrates, och det är inte precis vad man förväntat sig skulle härbärgeras under den långa marschen genom institutionerna. Bilden av Bildningen är likt Bilan tveeggad, om man nu får vara lite postmodernt ironisk. Av JH kan bara täljas en halv figur, om ens det, spåga ligger väl närmare till hands, vilket också enligt Ruskin i Venedigs Stenar kommer att leda till hela Västerlandets försvagande förfall. Det är för en gångs skull inte en annan fråga.

Ps: Tanken vandrar under medvetandets radar före handen hinner skriva ner; Det finns en koppling mellan Peter Weiss och Emil Ohlsson men den ska jag berätta om en annan gång. Kanske?


Kulvertering

Alla vet vi ju vad en konvertering är. Man byter religion. Paris är värt en mässa som han Henrik inte sa. Ena dagen protestant och andra dagen katolik. I den svenska intellektualiteten finns flera exempel på den sortens överlöpningar, nu senast omvittnad i böcker och artiklar om flera av 1968-vänsterns staffagefigurer som numera, och kanske sedan länge, mera ser till sitt eget förseende. Stuffar till sig, så att säga. Ombytlig ja, men intellektuell? Det är något som inte stämmer här.

Nåja. Kulvertering var ordet. Per Svensson skriver om det i Sydsvenskan. (och för övrigt har han skrivit om en svensk intellektuell också!) I hans mening en inkapslad åsiktskorridor. Jag har min egen kulvertmening som tar ordet ett varv till (Det är nostalgiska veckan här (sportlov!)). Det var på ackordens tid i främre delen av nittonhundrasjuttiotalet och jag svetsade ihop till timlönen. Utomhus i Kockums stora docka där supertankerna monterades och jag befann mig som regel i akterbygget som vette mot Köpenhamn eller Barsebäck lite beroende om man tog kafferasten på popdäck om styrbord eller babord. Av förmannen fick man ett ackord om till exempel 100 timmar. Det klarade jag av på 80 timmar men stämplade ut först efter 90 för att ligga på den ackordsnivån som jag tyckte att jag hörde till. Då hade jag alltså redan börjat arbeta på nästa ackord utan att stämpla in. Då hade jag tio timmar till godo och på nästa ackord kunde jag kanske svetsa ihop tio timmar till. I praktiken låg jag alltid minst en vecka i förväg på ackorden. Det betydde att jag kunde gå en hel vecka och göra ingenting utan att det påverkade min lön som var ackordsbaserad. Nu gjorde jag inte det. Jag gick ner i kulverten som löpte runt dockan och satte mig att läsa. Särskilt om det regnade. Blöta buldankläder är tunga. Sex timmar om dagen. (jag upprätthöll kafferasterna med arbetskamraterna) Det finns böcker som är särskilt ägnade att sträckläsa. Claude Simon skrev sådana. C.G. Bjurström som översatte var min ingång till den då i mitt tycke fantastiska delen av litteraturen. Celine, Malraux, Foucault med många flera. Till och med Balzac fick plats. Samuel Becket passade perfekt i kulverten. Mina smarta arbetskamrater upptäckte att jag ofta var på dåligt humör när jag avslutat en bok och tyckte att jag skulle ta ledigt en dag eller två. Och så gjorde jag det. Annars är att smälta järn och läsning en utmärkt kombination. Koncentrationen på den vita smältan som styrs avslappat inuti svetsvisirets mörker trots många gånger fysiskt krävande arbetsställning gör att tankarna kan/vill sväva fritt. Så kulvertering för mig blir att dra sig från den verkliga världen och det är väl kanske just det som ett främlingsbetingat samlingstänkandet i den politiska bristen på debatt gör.


Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.