Kategoriarkiv: Blogat

Stolpeskott

”Är Sven Stolpe ett värdigt föremål för en biografi? Det är möjligen en dum fråga.” Det finns inga dumma frågor skulle jag vilja svara. Men dumma svar: ”Den som tänkt igenom sin hållning är alltid värd viss respekt var hen än hamnar. Men hos Stolpe finner jag en brist på genomtänkt livshållning. Därför blir hans främsta talang förmågan att formulera underhållande invektiv.” Först och främst!: Varje människa är ett värdigt föremål för en biografi! Däremot så klarar inte alla människor av att skriva en bra och läsvärd biografi. Sven Stolpe visste att röra om och blanda ut i den svenska debattgrytan. En sorts starkt kryddat iDealmjöl som aldrig klumpade sig. Ibland kanske lite fel. Som stark fransk senap ibland kan vara lite fel. Med en nypa Nordin blir det nog bra. Om inte häftigt bra så i alla fall vederhäftigt bra. Rent Stolpeiskt säger jag upp bekantskapen med denna missaktande blogg. Någon Sven Duva är inte jag, ”fast hjärtat mitt är gott”

När jag var liten skulle man till att bygga en katolsk kyrka på tomten tvärs över gatan till Borgarskolan. Erik Dahlbergsgatan dessutom. Se, det tyckte inte populasen om. Nåväl, Katolska kyrkan byggdes men som den står där fortfarande torde mitt omdöme om katolska tänkare till vissa delar grundlagts där. Jag är alltså generellt emot katolska tankar därför att min mamma och de flesta övriga på Malmö Väster var det då. Det är en gammal reformert borgerlig vana. Hur dom tycker i dag vet jag inte. Däremot så har jag ett alldeles eget katolskt minne att rekapitulera. Vid den tiden jag var ordförande i Juvelkoncernens Bagarbranschs Ledarförsamling vandrade jag emellanåt lite ogenomtänkt bland gatorna i Gamla Stan i Stockholm. Jag var på väg från Järnvägsstationen dit jag kommit på morgonen med nattåget till något konferensrum runt Slussen där de konsumentkooperativa bestämmarlokalerna låg. Jag hade inte bråttom för jag var ute i god tid. Hur det nu gick till så hittade jag alltid fram och kom i tid. Det var på den tiden som tågen vanligen kom och gick i tid och ytterst sällan i otid. Övriga delegater som också var från olika delar av landet ( jag menar att Malmö är en olik del av Sverige) flög och var därför mer eller mindre försenade beroende på kraftig sid- eller motvind. Nåja. Vinden stillade sig i Gamla Stans gränder. Som jag alltså hade gott om tid gick jag och funderade på Johannes på Korsets funderingar om striden på Karmel eller något annat katolikiskt som jag tyckte var relevant för Joseph Conrad och Mörkrets hjärta eller om det nu var så relevant. Ja faktiskt. Det är inte så många som vet numera, trots att Heart of Darkness är en av det engelska språkets mest lästa böcker, att titeln parafraserar en katolsk fras och begrepp; nämligen Heart of Jesus och pekar ut bokens lätt ironiska riktning men också allvarliga religionskritik. Det må vara Conrads eget fel men djupsinniga litteraturkritiker som våra egna Conradspecialister Gunnar Fredriksson, Olof Lagercrantz och inte minst Sven Lindqvist bortser helt från religionskritiken. Jesu Hjärta kyrka hette katolska kyrkan i Malmö när den invigdes 1872 men som det var kontroversiellt, av mig okänt hur eller varför, så bytte kyrkan namn till Vår frälsares kyrka och den katolska menigheten i Malmö heter numera också Vår frälsares församling men det ska alltså vara Jesu Hjärta församling. Egentligen. Nåja. Som jag alltså är där, makligt gåendes i en gränd i gamla stan, kommer uppe i backen ner mot mig  Birgitta Trotzig, Sveriges då i mitt tycke enda Nobelpriskandidat men också katolik. Precis den bästa för mig att besvara just den frågan. Vad vet jag. Vi passerade varandra på varsin sida av gatan och eftersom jag har full förståelse för att folk vill ha sina morgonstunder fredade, på det levde en gång morgontidningarna gott, lät jag saken bero. Jag fick aldrig veta. I alla fall fick jag ett katolskt minne. Det vet jag nu. Vad Joseph Conrad anbelangar så förstår jag numera vidden av religionskritiken, men det är en annan historia.


Prokrastinesens ampra evening over there

Var så goda: Morgoncitatet: Själv ska jag dricka färre koppar kaffe i fortsättningen, men inte ikväll.
Ny kanna står och puttrar nu. DET TORDE GÄLLA OCKSÅ FÖR MIG!


Denna dag – kassaktion

Konstaterar som snart vanligt att denna blogg aldrig blir vad den ens aldrig har varit. Visst är det märkligt att Åsa Linderborg, som är kulturchef på Aftonbladet och som hon gärna framhåller i klassdebatter [”kassdebatter”]  i TV tjänar bra på det, recenserar romaner i Expressen som inte sällan skriver om hur förfärlig Åsa Linderborg är [”tänker”]. Dessutom är Åsa Linderborg författare och drar sig inte för att såga en kollega. Det är som om orden borde och bör har lämnat landet. Författaren till romanen har förtjänstfullt skrivit en annan bok som var mycket bättre och det kan Åsa Linderborg inte låta bli att nämna. Så blir en bokrecension också till en delvisa recension av ett författarskap. I recensionen kan Åsa Linderborg inte underlåta att tvåla till en annan författarkollega; Björn Ranelid, i samma andetag som hon skåpar ut vidhäftande kristligheter och genrebestämmer texten till romantiken. Man förvånas över att inte den välbetalda Åsa också slänger in en bedömning av de båda kollegernas förhållande till fotboll. Hon vet säkert en massa om det också. Med detta vill jag också ha sagt att inte heller recensioner alltid blir till vad de har varit och att i detta sammanhang ingen faller plattare till marken än här Åsa Linderborg. Skulle vara författaren [i fortsättningen F.] själv då förståss, då hen en gång omskrev en bok, och fick pengar för det, som ännu inte publicerats. Behöver jag nämna att också F. hade sågen i högsta hugg. Med denna association vill jag framskymta att Åsa kanske inte heller så noga har läst boken hon recenserar. Man gör det med sina associationer. I finlitterära kretsar kallas det undertext. Jag anser att för att framstå som litteraturrecensent så måste man förstå texten man recenserar och ingen läskunnig, tycker jag, kan ta ifrån F. att hen förstår det liv hen skriver om. Men det gör alltså inte Åsa.

KRISTIAN LUNDBERG | En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret | Wahlström & Widstrand, 229 s.


I DAG LYSER SOLEN

I NATT LYSER OCKSÅ SOLEN

PÅ MÅNEN.

Till fälligt krav lar jag ur i det

”Rumänien hade Sekuritate, Östtyskland hade Stasi, och vi har varandra. Grattis.”

Björnkram på er !


Mig behöver inge lyssna på, det vill jag bara ha sagt.

Dagens enrading hämtar jag från Aftonbladets charmerande feltippare Per Bjurman. När jag läser honom inser jag att hockey är mycket mer än hockey. Som allt annat. Jag tror att Per är Aftonbladets specielle USA-korrespondent. Visst är han speciell. Det blir mest hockey.