Kategoriarkiv: Bloggen själv

Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


den småländska nationen i Lund

”RÖD LYSER STUGAN” Berättelser från Smålands Nation (1990)

 

 

För sisådär 40 år sedan gästspelade jag på universitetsscenen i Lund. Kärleken drog mig dit. Det var ekonomihistoriska scenen som var en professorsvilla, sociologiska kabarén i ett jättestort schabrak i en uppförsbacke, idéhistoria i Kungshuset och Datakunskap någonstans i det tekniska. Basketbollaget jag motionerade i har jag glömt namnet på men jag minns att jag med mina 28 år var yngst i laget som annars innehöll äldre och anställda akademiker med amerikanskt påbrå och att vi vann alla matcherna vi spelade och naturligtvis också den ackademiska turneringen. Vi värmde upp visslandes Sweet Georgia Brown. Det var en go stund. När man vann så fick man en tröja som det stod seriesegrare på och eftersom jag hade två antar jag att vi vann två terminer. En annan tröja jag hade på den tiden stod det arbete-studier-solidaritet på. Det var Smålands. Jag arbetade halvtid där som studieombudsman. En sorts scen på sitt sätt det också. Man hade väl läst Skådespelssamhället och nu har jag på förekommen anledning läst Röd lyser stugan som ska föreställa rödifieringen av den småländska nationen i Lund. En föreställning i sig den också. Underrubriken Berättelser från Smålands Nation får väl gälla här och visst har var och en rätt till sin berättelse. Man kommer ihåg vad man vill komma ihåg och historien kan någon annan stå för. Jag känner att jag redan glömt mycket av trivian jag nyssen läst. Det är liksom inte min verklighet runt 1976 och -77. Vad jag kommer ihåg så pågick genomförandet av en universitetsreform för fullt och studenter skulle väljas in i institutionernas styrelser. Det var stort och nytt och mängder av möten kring det på Smålands Nation men inget som nämns i berättelserna. Vi samlade till seminarium om Kapitalets Teknologi med deltagande av aderton organisationer, alla bokstavskombinationer inklusive SAP,  i Lund vilket för den som kommer ihåg animositeterna på den tiden var stort och i Sverige unikt. Från VPK deltog Joachim Lentz som ju bodde i Åkarp. De Lundensiska vpkiga smålänningarna lyste i sin frånvaro. Förmodligen för mycket verklighet för de overksamma. Tvärtemot vad representanterna berättar så var det fagkritikken som växt fram på Smålands som var problemet.  Den kom naturligtvis att drabba första vänstervågens studenter som nu var lärare, althusserianer och alla med i vpk. I alla fall på Sociologen. Fagkritiken var kanske smålands men inte vpk:s. Linje Lenin, Till frågan om kapitallogiken, dammades av och genom att sprida ut ett rykte om att utbildningsgruppen ville stänga slabben så samlades en majoritet för förslaget att avskeda den teoretiska personalen. Ja, man delade faktiskt ut ett flygblad med det innehållet och de flesta som var där vid omröstningen var inte där när det debatterades utan i en annan lokal och kom i samlad flock när det var dags att rösta. ”En stor stark för VPK!” vann, och politiken på nationen liksom bara försvann. Nåja. CC skriver ju faktiskt på sidan 68: ”Under hösten 77 uppstod inom administrationen en konflikt som till en början var nästan helt präglad av personliga motsättningar. Denna fick emellertid en mycket kraftig politisk överbyggnad.”  Om det ska jag berätta en annan gång.

Jag läste sociologi och var då också med i institutionsgruppen där. Uppslutningen var stor och bred när det gäller åsikter och det hölls stormöten i Sociologens aula inför valen av styrelserepresentanter med närvaro av både rektor, lärare, doktorander och studenter. Formalian det stormades om handlade om de 110 doktoranderna också var studenter och skulle besätta posterna; att många av dem också var lärare framgick av att de faktiskt var det. Klurigt, eller hur? Professor Israel hade många prominenta kolleger som gästade forskarkurserna och institutionsgruppen lyckades få ut en del till öppna föreläsningar. Bäst minns jag tillställningen med Ivan Illichs kritik av institutionerna. Den lyckades inte vpk stoppa men jag misstänker att institutionsgruppen i medicin hade velat det. Där var duktigt med läkarstudenter som försökte i alla fall.

 


OVE ALLANSSON

Jag läser i Nydahls blogg att Ove Allansson seglat vidare. Segla väl! Ove Allansson är/var min favoritförfattare. Förmodligen är det hans förtjänst att jag skriver denna blogg och kanske får ihop det med en bok eller flera någon gång. OA:s första böcker är nästan samtida med mina första år till sjöss och jag kunde identifiera mig med hans burleska och dråpliga skrönor, alltid skrivna med varm omtanke och rika på erfarenhet; att vara befaren, som termen är till sjöss, är också att ha erfarit. Allansson var en erfaren sjöman. När första boken kom, Resan till Honduras, så seglade jag motorman, hade passerat genom både Panama- och Suezkanal och stundligen upplevt tidens heta politiska klimat i jordens olika hörn men också några stormar på havet Vintramp befäste att sjöhavets speciella gemenskap också gick att i skruvad sanning förmedla. Saltstänkt skulle Jesus ha sagt. Oståkaren minns jag speciellt för till den så skänkte bokhandlerskan i Falkmans Bokhandel på Södergatan i Malmö en papperskniv. Hon tyckte att det var så speciellt att en värnpliktig flottist i full sjömansmundering köpte en alldeles nyutkommen bok. Eller så var det mina vackra ögon.  Jag skulle åka tåg till Stockholm och Årstaviken och behövde något att läsa på tåget. Oståkaren själv var, liksom OA, anarkist, och som jag då samtidigt läste Orwells samlade journalistik i penguinpocket under den lediga tiden ombord föll det sig helt naturligt att identifiera sig också med honom. Ombordarna utspelar sig på en bakladdad supertanker och i en sådan hade jag också skakat fram. Så kan jag hålla på. Jag tror att i varje bok som Ove Allansson har skrivit så har jag hittat beröringspunkter och berörts. Som sagt Far väl!

o-o

 I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN av Ove Allansson  (repris)

Mp3-version med Claes Sköld som läsare.

I ÖVERROCKENS SKUGGA är inte en kongenial titel på en berättelse om punkmusikens baksida men kanske något en sorts preludium till en sådan omöjlighet. Ove Allanssons beskrivande stil har uppfattat som lätt situationistisk, en sorts MANNEN SOM SKRIVER VAD SOM FALLER HONOM IN och som har mycket roligt medan han gör det. Om OA skriver  politiskt så är det på narraktivt vis en clownisk realism i traderingen på Sydamerika.  Dock i allt det verkligt roliga så undgås inte det inställda upprorets uppgivna dissonans främst då hos Mejeristen, likt Harry Martinson ett av sockenstyret utauktionerad och slavgjord barnarbetare, så som det begav sig på landet i landet med den rika medelklassen, och som sedan likt den tragiske Nobelpristagaren gick till sjöss.  Kombinationen från de slutligen goda styvföräldrarnas sociala arv av Schartuansk självtukt och ensamgörelse och bysmedens välmenande praktiska klurighet gör Mejeristens liv till en ekonomisk framgångssaga i klassisk kolonialstil (Achebe skulle sagt det) med romanens andra två huvudfigurer Överrocken och Vargen som böjarna kring Mejeristens parantetiska ångest. Inkapslade ångest går också bra med tanke på den drogade utlevelsen hos de båda andra. En mer psykologiskt inriktad läsande kanske skulle se dem alla tre som författarens alter egon.  Tre misslyckanden är det i alla fall och något mer misslyckat än den rådande ordningen i Rio enligt Allanssons beskrivning får man leta efter. Han har säkert rätt i det.

Det tar ett tag innan jag förstår att det är en däckare jag lyssnar på (ursekta dubbelvitsen men min mor är från Göteborg, för övrigt också schartuan, fast på söndagsskolevis) och onekligen en spännande sådan. Överrocken är en skeppare av den socialliberala skolan, charmtroll och suput i samma överrock, förskingrar skeppskassan och en natt försvinner han överbord (vilket i ett djupare sammanhang, läs: Conradianskt, kan betyda att lämna den goda gemenskapen för det onda utanför) men lyckas flyta vidare på sin överrock, blir upplockad av en tysk ubåt och ilandsatt med en större emigrationkassa som han obeskrivligt kommer över och försvinner på nytt som egentligen redan gjorde då han överlämnade sig till Hades. Mejeristen karriärar till prudentlig förstemaskinist och berättar avslöjande blåögt om Överrocken för en tysk spion som han dessutom på Vargens bekostnad befordrar till tredjemaskinist. Vargen super ju! Stadd i egen kassa etablerar sig Mejeristen som husägare och omger sig med en kvinna som tycker om att läsa men ruvar ständigt över vart den frånvarande Överrocken kan ha tagit vägen för likt Ayesha kan han inte dö. Även Vargens sanningar hemsöker honom för vad han inte är och det hela verkar sluta med att Mejeristen blir av misstag skjuten medan Överrocken får leva vidare som en lyrikförläggande gest  (läs: Geist).

Lyssningen på I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN försvinner emellanåt när mina egna minnen bryter in och till förunderligheterna med OA:s texture hör samklangen med det egna i sjöbefaret öra. Många har vittnat om det och jag säger detsamma. En gång till. Ove Allansson träffar tonen gång på gång och med ett absolut gehör för dissonanser.

Min första båt, som hette Citadel och var världens största roll-on-and-roll-off fartyg, mönstrade jag på i Landskrona på varvet där och förberdelserna inför Jungfruresan (också fartygets) pågick för fullt. Det var så stökigt att jag sov hemma i Malmö första veckan innan  båten lämnade kajen och fick alltså tågpendla med byte i Eslöv eller Teckomatorp. Ett minne från den pendlingen handlar om en överrock.  En morgon regnade det och när jag skulle gå av i Landskrona så upptäckte jag att jag hade glömt överrocken när jag bytte i Eslöv och eftersom regnet öste ner så gick jag genom tåget för att gå av från vagnen närmast stationen. Vad får jag se? Där hängde min överrock och jag förstod att jag i alla fall den gången hade bytt tåg lite både i blindo och onödan; det vill säga att jag hade inte bytt tåg alls men gått av, gått runt och sedan letat upp tågsättet jag nyss lämnat.

ps: Thomas Nydahl skriver om OA

 

 


Stolpeskott

”Är Sven Stolpe ett värdigt föremål för en biografi? Det är möjligen en dum fråga.” Det finns inga dumma frågor skulle jag vilja svara. Men dumma svar: ”Den som tänkt igenom sin hållning är alltid värd viss respekt var hen än hamnar. Men hos Stolpe finner jag en brist på genomtänkt livshållning. Därför blir hans främsta talang förmågan att formulera underhållande invektiv.” Först och främst!: Varje människa är ett värdigt föremål för en biografi! Däremot så klarar inte alla människor av att skriva en bra och läsvärd biografi. Sven Stolpe visste att röra om och blanda ut i den svenska debattgrytan. En sorts starkt kryddat iDealmjöl som aldrig klumpade sig. Ibland kanske lite fel. Som stark fransk senap ibland kan vara lite fel. Med en nypa Nordin blir det nog bra. Om inte häftigt bra så i alla fall vederhäftigt bra. Rent Stolpeiskt säger jag upp bekantskapen med denna missaktande blogg. Någon Sven Duva är inte jag, ”fast hjärtat mitt är gott”

När jag var liten skulle man till att bygga en katolsk kyrka på tomten tvärs över gatan till Borgarskolan. Erik Dahlbergsgatan dessutom. Se, det tyckte inte populasen om. Nåväl, Katolska kyrkan byggdes men som den står där fortfarande torde mitt omdöme om katolska tänkare till vissa delar grundlagts där. Jag är alltså generellt emot katolska tankar därför att min mamma och de flesta övriga på Malmö Väster var det då. Det är en gammal reformert borgerlig vana. Hur dom tycker i dag vet jag inte. Däremot så har jag ett alldeles eget katolskt minne att rekapitulera. Vid den tiden jag var ordförande i Juvelkoncernens Bagarbranschs Ledarförsamling vandrade jag emellanåt lite ogenomtänkt bland gatorna i Gamla Stan i Stockholm. Jag var på väg från Järnvägsstationen dit jag kommit på morgonen med nattåget till något konferensrum runt Slussen där de konsumentkooperativa bestämmarlokalerna låg. Jag hade inte bråttom för jag var ute i god tid. Hur det nu gick till så hittade jag alltid fram och kom i tid. Det var på den tiden som tågen vanligen kom och gick i tid och ytterst sällan i otid. Övriga delegater som också var från olika delar av landet ( jag menar att Malmö är en olik del av Sverige) flög och var därför mer eller mindre försenade beroende på kraftig sid- eller motvind. Nåja. Vinden stillade sig i Gamla Stans gränder. Som jag alltså hade gott om tid gick jag och funderade på Johannes på Korsets funderingar om striden på Karmel eller något annat katolikiskt som jag tyckte var relevant för Joseph Conrad och Mörkrets hjärta eller om det nu var så relevant. Ja faktiskt. Det är inte så många som vet numera, trots att Heart of Darkness är en av det engelska språkets mest lästa böcker, att titeln parafraserar en katolsk fras och begrepp; nämligen Heart of Jesus och pekar ut bokens lätt ironiska riktning men också allvarliga religionskritik. Det må vara Conrads eget fel men djupsinniga litteraturkritiker som våra egna Conradspecialister Gunnar Fredriksson, Olof Lagercrantz och inte minst Sven Lindqvist bortser helt från religionskritiken. Jesu Hjärta kyrka hette katolska kyrkan i Malmö när den invigdes 1872 men som det var kontroversiellt, av mig okänt hur eller varför, så bytte kyrkan namn till Vår frälsares kyrka och den katolska menigheten i Malmö heter numera också Vår frälsares församling men det ska alltså vara Jesu Hjärta församling. Egentligen. Nåja. Som jag alltså är där, makligt gåendes i en gränd i gamla stan, kommer uppe i backen ner mot mig  Birgitta Trotzig, Sveriges då i mitt tycke enda Nobelpriskandidat men också katolik. Precis den bästa för mig att besvara just den frågan. Vad vet jag. Vi passerade varandra på varsin sida av gatan och eftersom jag har full förståelse för att folk vill ha sina morgonstunder fredade, på det levde en gång morgontidningarna gott, lät jag saken bero. Jag fick aldrig veta. I alla fall fick jag ett katolskt minne. Det vet jag nu. Vad Joseph Conrad anbelangar så förstår jag numera vidden av religionskritiken, men det är en annan historia.


Blogglivet

Den som läser mina bloggar märker att de spretar både hit och dit. Det är kul att blogga Jag har aldrig lagt ner någon annan kraft än att försöka skriva bra för att få dem lästa.Det kan man tycka vad man vill om. WordPress har jag tyckt vara en bra kanal som till att börja med var gratis och sedan kom reklamen. För att slippa så har jag friköpt från reklam så nu är det alltså inte gratis längre. Till det kommer nu dagens lilla ideologiska blänkare:

Tips: Buy a premium theme for your blog and stand out from the crowd!

Mindre kul alltså.

Köp en gul kostym och skilj dig från mängden!

 


Vägskäl

Ibland har man skäl att välja sin väg. Bernur påminner mig i ett inlägg om Duras om ett sådant vägval. Jag gick en tidig morgon genom Gamla stan i Stockholm, i en trång liten gata med backe. Det var någonstans i tiden för sekelskiftet och scenografin från medeltiden.Uppe i backen kommer Birgitta Trotzig gående nedför gatan och jag har en fråga till henne. Jag ska på Ordförandekonferens och är ovant propert klädd. I veckan har jag läst ”Själens dunkla natt” och brottas helt lätt med en frågeställning därifrån. Det är också ovant. Jag brukade ha klart för mig. Birgittas integritet känns viktigare än min fråga så vi passerar varandra i tysthet, troligen med en Malmöitisk huvudknyckning till gemensam hälsning. Den lätta frågeställningen är viktig men genom att inte ta upp den fortfar den att vara lätt för mig; att förvaras i ryggsäckens stora glömskefack. Jag kände och känner fortfarande ingen annan som kan komma med ett tillsvarande resonemang än det som aldrig blev. Situationen var sådan som man egentligen bara kan drömma sig till och kanske ville jag inte skapa verklighet. Ingenting är, Allt bliver; säger Zen, men i den uppförsbacken blev allt inget till. Hur som helst har jag glömt frågan men kommer ihåg komplikationen.

Ps: För övrigt så finns romanen Bernur skriver om på svenska; ”Förgöra, säger hon”; i översättning av Marie Silkeberg; Interculture; 1987. Den är, som Bernur skriver, mycket bra.


Prokrastinesens ampra evening over there

Var så goda: Morgoncitatet: Själv ska jag dricka färre koppar kaffe i fortsättningen, men inte ikväll.
Ny kanna står och puttrar nu. DET TORDE GÄLLA OCKSÅ FÖR MIG!