Kategoriarkiv: Bloggen själv

den småländska nationen i Lund

”RÖD LYSER STUGAN” Berättelser från Smålands Nation (1990)

 

 

För sisådär 40 år sedan gästspelade jag på universitetsscenen i Lund. Kärleken drog mig dit. Det var ekonomihistoriska scenen som var en professorsvilla, sociologiska kabarén i ett jättestort schabrak i en uppförsbacke, idéhistoria i Kungshuset och Datakunskap någonstans i det tekniska. Basketbollaget jag motionerade i har jag glömt namnet på men jag minns att jag med mina 28 år var yngst i laget som annars innehöll äldre och anställda akademiker med amerikanskt påbrå och att vi vann alla matcherna vi spelade och naturligtvis också den ackademiska turneringen. Vi värmde upp visslandes Sweet Georgia Brown. Det var en go stund. När man vann så fick man en tröja som det stod seriesegrare på och eftersom jag hade två antar jag att vi vann två terminer. En annan tröja jag hade på den tiden stod det arbete-studier-solidaritet på. Det var Smålands. Jag arbetade halvtid där som studieombudsman. En sorts scen på sitt sätt det också. Man hade väl läst Skådespelssamhället och nu har jag på förekommen anledning läst Röd lyser stugan som ska föreställa rödifieringen av den småländska nationen i Lund. En föreställning i sig den också. Underrubriken Berättelser från Smålands Nation får väl gälla här och visst har var och en rätt till sin berättelse. Man kommer ihåg vad man vill komma ihåg och historien kan någon annan stå för. Jag känner att jag redan glömt mycket av trivian jag nyssen läst. Det är liksom inte min verklighet runt 1976 och -77. Vad jag kommer ihåg så pågick genomförandet av en universitetsreform för fullt och studenter skulle väljas in i institutionernas styrelser. Det var stort och nytt och mängder av möten kring det på Smålands Nation men inget som nämns i berättelserna. Vi samlade till seminarium om Kapitalets Teknologi med deltagande av aderton organisationer, alla bokstavskombinationer inklusive SAP,  i Lund vilket för den som kommer ihåg animositeterna på den tiden var stort och i Sverige unikt. Från VPK deltog Joachim Lentz som ju bodde i Åkarp. De Lundensiska vpkiga smålänningarna lyste i sin frånvaro. Förmodligen för mycket verklighet för de overksamma. Tvärtemot vad representanterna berättar så var det fagkritikken som växt fram på Smålands som var problemet.  Den kom naturligtvis att drabba första vänstervågens studenter som nu var lärare, althusserianer och alla med i vpk. I alla fall på Sociologen. Fagkritiken var kanske smålands men inte vpk:s. Linje Lenin, Till frågan om kapitallogiken, dammades av och genom att sprida ut ett rykte om att utbildningsgruppen ville stänga slabben så samlades en majoritet för förslaget att avskeda den teoretiska personalen. Ja, man delade faktiskt ut ett flygblad med det innehållet och de flesta som var där vid omröstningen var inte där när det debatterades utan i en annan lokal och kom i samlad flock när det var dags att rösta. ”En stor stark för VPK!” vann, och politiken på nationen liksom bara försvann. Nåja. CC skriver ju faktiskt på sidan 68: ”Under hösten 77 uppstod inom administrationen en konflikt som till en början var nästan helt präglad av personliga motsättningar. Denna fick emellertid en mycket kraftig politisk överbyggnad.”  Om det ska jag berätta en annan gång.

Jag läste sociologi och var då också med i institutionsgruppen där. Uppslutningen var stor och bred när det gäller åsikter och det hölls stormöten i Sociologens aula inför valen av styrelserepresentanter med närvaro av både rektor, lärare, doktorander och studenter. Formalian det stormades om handlade om de 110 doktoranderna också var studenter och skulle besätta posterna; att många av dem också var lärare framgick av att de faktiskt var det. Klurigt, eller hur? Professor Israel hade många prominenta kolleger som gästade forskarkurserna och institutionsgruppen lyckades få ut en del till öppna föreläsningar. Bäst minns jag tillställningen med Ivan Illichs kritik av institutionerna. Den lyckades inte vpk stoppa men jag misstänker att institutionsgruppen i medicin hade velat det. Där var duktigt med läkarstudenter som försökte i alla fall.

 


OVE ALLANSSON

Jag läser i Nydahls blogg att Ove Allansson seglat vidare. Segla väl! Ove Allansson är/var min favoritförfattare. Förmodligen är det hans förtjänst att jag skriver denna blogg och kanske får ihop det med en bok eller flera någon gång. OA:s första böcker är nästan samtida med mina första år till sjöss och jag kunde identifiera mig med hans burleska och dråpliga skrönor, alltid skrivna med varm omtanke och rika på erfarenhet; att vara befaren, som termen är till sjöss, är också att ha erfarit. Allansson var en erfaren sjöman. När första boken kom, Resan till Honduras, så seglade jag motorman, hade passerat genom både Panama- och Suezkanal och stundligen upplevt tidens heta politiska klimat i jordens olika hörn men också några stormar på havet Vintramp befäste att sjöhavets speciella gemenskap också gick att i skruvad sanning förmedla. Saltstänkt skulle Jesus ha sagt. Oståkaren minns jag speciellt för till den så skänkte bokhandlerskan i Falkmans Bokhandel på Södergatan i Malmö en papperskniv. Hon tyckte att det var så speciellt att en värnpliktig flottist i full sjömansmundering köpte en alldeles nyutkommen bok. Eller så var det mina vackra ögon.  Jag skulle åka tåg till Stockholm och Årstaviken och behövde något att läsa på tåget. Oståkaren själv var, liksom OA, anarkist, och som jag då samtidigt läste Orwells samlade journalistik i penguinpocket under den lediga tiden ombord föll det sig helt naturligt att identifiera sig också med honom. Ombordarna utspelar sig på en bakladdad supertanker och i en sådan hade jag också skakat fram. Så kan jag hålla på. Jag tror att i varje bok som Ove Allansson har skrivit så har jag hittat beröringspunkter och berörts. Som sagt Far väl!

o-o

 I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN av Ove Allansson  (repris)

Mp3-version med Claes Sköld som läsare.

I ÖVERROCKENS SKUGGA är inte en kongenial titel på en berättelse om punkmusikens baksida men kanske något en sorts preludium till en sådan omöjlighet. Ove Allanssons beskrivande stil har uppfattat som lätt situationistisk, en sorts MANNEN SOM SKRIVER VAD SOM FALLER HONOM IN och som har mycket roligt medan han gör det. Om OA skriver  politiskt så är det på narraktivt vis en clownisk realism i traderingen på Sydamerika.  Dock i allt det verkligt roliga så undgås inte det inställda upprorets uppgivna dissonans främst då hos Mejeristen, likt Harry Martinson ett av sockenstyret utauktionerad och slavgjord barnarbetare, så som det begav sig på landet i landet med den rika medelklassen, och som sedan likt den tragiske Nobelpristagaren gick till sjöss.  Kombinationen från de slutligen goda styvföräldrarnas sociala arv av Schartuansk självtukt och ensamgörelse och bysmedens välmenande praktiska klurighet gör Mejeristens liv till en ekonomisk framgångssaga i klassisk kolonialstil (Achebe skulle sagt det) med romanens andra två huvudfigurer Överrocken och Vargen som böjarna kring Mejeristens parantetiska ångest. Inkapslade ångest går också bra med tanke på den drogade utlevelsen hos de båda andra. En mer psykologiskt inriktad läsande kanske skulle se dem alla tre som författarens alter egon.  Tre misslyckanden är det i alla fall och något mer misslyckat än den rådande ordningen i Rio enligt Allanssons beskrivning får man leta efter. Han har säkert rätt i det.

Det tar ett tag innan jag förstår att det är en däckare jag lyssnar på (ursekta dubbelvitsen men min mor är från Göteborg, för övrigt också schartuan, fast på söndagsskolevis) och onekligen en spännande sådan. Överrocken är en skeppare av den socialliberala skolan, charmtroll och suput i samma överrock, förskingrar skeppskassan och en natt försvinner han överbord (vilket i ett djupare sammanhang, läs: Conradianskt, kan betyda att lämna den goda gemenskapen för det onda utanför) men lyckas flyta vidare på sin överrock, blir upplockad av en tysk ubåt och ilandsatt med en större emigrationkassa som han obeskrivligt kommer över och försvinner på nytt som egentligen redan gjorde då han överlämnade sig till Hades. Mejeristen karriärar till prudentlig förstemaskinist och berättar avslöjande blåögt om Överrocken för en tysk spion som han dessutom på Vargens bekostnad befordrar till tredjemaskinist. Vargen super ju! Stadd i egen kassa etablerar sig Mejeristen som husägare och omger sig med en kvinna som tycker om att läsa men ruvar ständigt över vart den frånvarande Överrocken kan ha tagit vägen för likt Ayesha kan han inte dö. Även Vargens sanningar hemsöker honom för vad han inte är och det hela verkar sluta med att Mejeristen blir av misstag skjuten medan Överrocken får leva vidare som en lyrikförläggande gest  (läs: Geist).

Lyssningen på I ÖVERROCKENS KÖLVATTEN försvinner emellanåt när mina egna minnen bryter in och till förunderligheterna med OA:s texture hör samklangen med det egna i sjöbefaret öra. Många har vittnat om det och jag säger detsamma. En gång till. Ove Allansson träffar tonen gång på gång och med ett absolut gehör för dissonanser.

Min första båt, som hette Citadel och var världens största roll-on-and-roll-off fartyg, mönstrade jag på i Landskrona på varvet där och förberdelserna inför Jungfruresan (också fartygets) pågick för fullt. Det var så stökigt att jag sov hemma i Malmö första veckan innan  båten lämnade kajen och fick alltså tågpendla med byte i Eslöv eller Teckomatorp. Ett minne från den pendlingen handlar om en överrock.  En morgon regnade det och när jag skulle gå av i Landskrona så upptäckte jag att jag hade glömt överrocken när jag bytte i Eslöv och eftersom regnet öste ner så gick jag genom tåget för att gå av från vagnen närmast stationen. Vad får jag se? Där hängde min överrock och jag förstod att jag i alla fall den gången hade bytt tåg lite både i blindo och onödan; det vill säga att jag hade inte bytt tåg alls men gått av, gått runt och sedan letat upp tågsättet jag nyss lämnat.

ps: Thomas Nydahl skriver om OA

 

 


Stolpeskott

”Är Sven Stolpe ett värdigt föremål för en biografi? Det är möjligen en dum fråga.” Det finns inga dumma frågor skulle jag vilja svara. Men dumma svar: ”Den som tänkt igenom sin hållning är alltid värd viss respekt var hen än hamnar. Men hos Stolpe finner jag en brist på genomtänkt livshållning. Därför blir hans främsta talang förmågan att formulera underhållande invektiv.” Först och främst!: Varje människa är ett värdigt föremål för en biografi! Däremot så klarar inte alla människor av att skriva en bra och läsvärd biografi. Sven Stolpe visste att röra om och blanda ut i den svenska debattgrytan. En sorts starkt kryddat iDealmjöl som aldrig klumpade sig. Ibland kanske lite fel. Som stark fransk senap ibland kan vara lite fel. Med en nypa Nordin blir det nog bra. Om inte häftigt bra så i alla fall vederhäftigt bra. Rent Stolpeiskt säger jag upp bekantskapen med denna missaktande blogg. Någon Sven Duva är inte jag, ”fast hjärtat mitt är gott”

När jag var liten skulle man till att bygga en katolsk kyrka på tomten tvärs över gatan till Borgarskolan. Erik Dahlbergsgatan dessutom. Se, det tyckte inte populasen om. Nåväl, Katolska kyrkan byggdes men som den står där fortfarande torde mitt omdöme om katolska tänkare till vissa delar grundlagts där. Jag är alltså generellt emot katolska tankar därför att min mamma och de flesta övriga på Malmö Väster var det då. Det är en gammal reformert borgerlig vana. Hur dom tycker i dag vet jag inte. Däremot så har jag ett alldeles eget katolskt minne att rekapitulera. Vid den tiden jag var ordförande i Juvelkoncernens Bagarbranschs Ledarförsamling vandrade jag emellanåt lite ogenomtänkt bland gatorna i Gamla Stan i Stockholm. Jag var på väg från Järnvägsstationen dit jag kommit på morgonen med nattåget till något konferensrum runt Slussen där de konsumentkooperativa bestämmarlokalerna låg. Jag hade inte bråttom för jag var ute i god tid. Hur det nu gick till så hittade jag alltid fram och kom i tid. Det var på den tiden som tågen vanligen kom och gick i tid och ytterst sällan i otid. Övriga delegater som också var från olika delar av landet ( jag menar att Malmö är en olik del av Sverige) flög och var därför mer eller mindre försenade beroende på kraftig sid- eller motvind. Nåja. Vinden stillade sig i Gamla Stans gränder. Som jag alltså hade gott om tid gick jag och funderade på Johannes på Korsets funderingar om striden på Karmel eller något annat katolikiskt som jag tyckte var relevant för Joseph Conrad och Mörkrets hjärta eller om det nu var så relevant. Ja faktiskt. Det är inte så många som vet numera, trots att Heart of Darkness är en av det engelska språkets mest lästa böcker, att titeln parafraserar en katolsk fras och begrepp; nämligen Heart of Jesus och pekar ut bokens lätt ironiska riktning men också allvarliga religionskritik. Det må vara Conrads eget fel men djupsinniga litteraturkritiker som våra egna Conradspecialister Gunnar Fredriksson, Olof Lagercrantz och inte minst Sven Lindqvist bortser helt från religionskritiken. Jesu Hjärta kyrka hette katolska kyrkan i Malmö när den invigdes 1872 men som det var kontroversiellt, av mig okänt hur eller varför, så bytte kyrkan namn till Vår frälsares kyrka och den katolska menigheten i Malmö heter numera också Vår frälsares församling men det ska alltså vara Jesu Hjärta församling. Egentligen. Nåja. Som jag alltså är där, makligt gåendes i en gränd i gamla stan, kommer uppe i backen ner mot mig  Birgitta Trotzig, Sveriges då i mitt tycke enda Nobelpriskandidat men också katolik. Precis den bästa för mig att besvara just den frågan. Vad vet jag. Vi passerade varandra på varsin sida av gatan och eftersom jag har full förståelse för att folk vill ha sina morgonstunder fredade, på det levde en gång morgontidningarna gott, lät jag saken bero. Jag fick aldrig veta. I alla fall fick jag ett katolskt minne. Det vet jag nu. Vad Joseph Conrad anbelangar så förstår jag numera vidden av religionskritiken, men det är en annan historia.


Blogglivet

Den som läser mina bloggar märker att de spretar både hit och dit. Det är kul att blogga Jag har aldrig lagt ner någon annan kraft än att försöka skriva bra för att få dem lästa.Det kan man tycka vad man vill om. WordPress har jag tyckt vara en bra kanal som till att börja med var gratis och sedan kom reklamen. För att slippa så har jag friköpt från reklam så nu är det alltså inte gratis längre. Till det kommer nu dagens lilla ideologiska blänkare:

Tips: Buy a premium theme for your blog and stand out from the crowd!

Mindre kul alltså.

Köp en gul kostym och skilj dig från mängden!

 


Vägskäl

Ibland har man skäl att välja sin väg. Bernur påminner mig i ett inlägg om Duras om ett sådant vägval. Jag gick en tidig morgon genom Gamla stan i Stockholm, i en trång liten gata med backe. Det var någonstans i tiden för sekelskiftet och scenografin från medeltiden.Uppe i backen kommer Birgitta Trotzig gående nedför gatan och jag har en fråga till henne. Jag ska på Ordförandekonferens och är ovant propert klädd. I veckan har jag läst ”Själens dunkla natt” och brottas helt lätt med en frågeställning därifrån. Det är också ovant. Jag brukade ha klart för mig. Birgittas integritet känns viktigare än min fråga så vi passerar varandra i tysthet, troligen med en Malmöitisk huvudknyckning till gemensam hälsning. Den lätta frågeställningen är viktig men genom att inte ta upp den fortfar den att vara lätt för mig; att förvaras i ryggsäckens stora glömskefack. Jag kände och känner fortfarande ingen annan som kan komma med ett tillsvarande resonemang än det som aldrig blev. Situationen var sådan som man egentligen bara kan drömma sig till och kanske ville jag inte skapa verklighet. Ingenting är, Allt bliver; säger Zen, men i den uppförsbacken blev allt inget till. Hur som helst har jag glömt frågan men kommer ihåg komplikationen.

Ps: För övrigt så finns romanen Bernur skriver om på svenska; ”Förgöra, säger hon”; i översättning av Marie Silkeberg; Interculture; 1987. Den är, som Bernur skriver, mycket bra.


Prokrastinesens ampra evening over there

Var så goda: Morgoncitatet: Själv ska jag dricka färre koppar kaffe i fortsättningen, men inte ikväll.
Ny kanna står och puttrar nu. DET TORDE GÄLLA OCKSÅ FÖR MIG!


Vadå, jag dyster?

Alfred_E._Neumann me worryVänligen klicka på denna artikel hög igenkänningsfaktor. Så var det! Sedan gick jag till sjöss som motorelev, kom hem som motorman och vann div 2 Södra i Basketboll, mönstrade på som jungman och kom hem som lättmatros och gjorde så lumpen i Flottan som eldare, mönstrade ut som motorman och embarkerade Pearl Sea vid kajen längs Hudson River ovetandes att jag senare skulle läsa boken som skrivits 24 år tidigare, för övrigt året efter som  jagaren jag eldade på sattes i sjön.rcHerkulesKolla frisyrerna!


Skriva i världen

I går hade jag semester. Idag ska jag arbeta. På semestern gick jag bara ut med hundarna, lagade mat och läste en bok. Jag så att säga kopplade av. Kopplade av från världen. Hundrundorna jag gick var de vardagliga, maten restigt bufféaktig och boken aktuellt inaktuell. EGENMÄKTIGT FÖRFÖRANDE – en roman om kärlek, som fick det skönlitterära Augustpriset. Den läste jag. En rätt så inkrökt läsning. Kammarspel för en röst med lite namedrops som Camus och Sartre. Hovsamt i hyllningens tid för Camus. Sådana populistiska tilltag är alltid lite prövande att läsa men varmt rekommenderade av bl.a. Garcia Marques. Men en röst kan tillåta sig det. Det är det som är fördelen med att skriva romaner. Man ger en karaktär en röst som gäller bara för den karaktären. Strukturell analys är inte den här karaktärens styrka och någonstans så är det här det brister. Ester skapar med sina ord en fantasibild av Hugo Rask och förälskar sig så i denna. För Hugo är Ester ett byte att lägga till idolbilden av sig själv men utbytet, symbiosagenten för Ester är omöjligt att klura ut. Hon har de facto inget här att hämta eller få. Han är symbol för något hon aldrig nämner eller gestaltar. Utom möjligen då förstås ordens omöjliga förhållande i det sanna och det verkliga. Kärleken är irrationell. Varat varar. Nåja. Envar sin egen läsare. Texten kan också läsas som en allegori över Esters omöjligt möjliga förhållande till Folkpartiet. Då blir Eva-Stina, vars namn ju betyder ”ge kristet liv”, en lösning. Ester betyder stjärna och Hugo förstånd. Det Raska förståndet är som vi numera vet ytligt och stjärnan, alltid mera hög än djup, tillhör rymden.


Tankeställare

Emellanåt får man sig en tankeställare. Jag hyr ett utrymme avsett som Hobbyrum i en Bostadsrättsförening. 150 kr i månaden. Det är inte mycket. Jenny hälsade på i går och inventerade och berättade samtidigt att Föreningen tänkte höja till 400 kr. Det är mycket. Okej, säkert ”marknadsmässigt”, då efterfrågan från välavlönade nyinflyttade finns, gentrifiering pågår, men borde det inte ändå finnas en kalkyl i botten. Det är ju i alla fall en bostadsrättsförening. Vi pratar en del över tröskeln och jag missar inledningen på en film i teve som jag ändå inte tänkt titta på. ”She´s out of my leauge” Men ändå. Det är en parningshistoria. Flickan från det vackra folket träffar pojke från det mindre vackra folket, d.v.s. underfolket. Lite gentrifiering över detta också. Filmens poäng är att pojkarna lever efter en poängsättningsmall, men att så inte är livet. Människor är inte sina poäng. Därimellan kommer kärleken. Båda tycker t.ex. om hockey. Flickan trivs med det kravlösa hos pojken. Här kan hon experimentera. (läs: renovera och plocka fram de gamla golven). Flickan tar för sig och slutligen efter lite osäkerhetströsklande lär sig pojken, efter att ha smusslat med utbildningen, att flyga. Som det kan gå till. Vad med oss som kunde flyga från början? Som inte behövde läsa Erika Jong men gjorde det ändå. Som kalkylerar fram hyran från början och som sedan låter den gälla. Det får en att tänka. På Gentrifiering och sig själv. Det nya bär på mycket osäkerhet. Kanske är det dags att börja tjäna pengar. Den som till äventyrs trycker fram någon gammal artikel upptäcker att reklamen gjort sitt intåg på wordpress.com  Kanske sedan länge, men jag upptäckte det nyss. Som klotter. (gentrifiering?) Idén stör mig inte, däremot estetiken. Det är helt enkelt inte snyggt. Så nu har jag att acceptera, betala, eller göra mig en egen hemsida. När det gäller Hobbyrummet kan jag för tillfället bara betala. Men jag vill gärna se en kalkyl!

Ps: Ute på Hundrundan slår det mig att kanske var det gentrifiering som den gamla ”nya” vänstern handlade om.  I synnerhet om. Av ett i grunden fredligt konservativt frigjort anarkistiskt revolterande med många handfasta och kärleksfulla inslag blev ett gubbigt och byråkratiskt vänsterrenoverande med gamlagolvframtagande i alla  psykosocialt förtryckande diktatoriska varianter det som kom att bli med Sverigedemokraterna som en folkligt deprimerad slutkläm.


Denna dag – kassaktion

Konstaterar som snart vanligt att denna blogg aldrig blir vad den ens aldrig har varit. Visst är det märkligt att Åsa Linderborg, som är kulturchef på Aftonbladet och som hon gärna framhåller i klassdebatter [”kassdebatter”]  i TV tjänar bra på det, recenserar romaner i Expressen som inte sällan skriver om hur förfärlig Åsa Linderborg är [”tänker”]. Dessutom är Åsa Linderborg författare och drar sig inte för att såga en kollega. Det är som om orden borde och bör har lämnat landet. Författaren till romanen har förtjänstfullt skrivit en annan bok som var mycket bättre och det kan Åsa Linderborg inte låta bli att nämna. Så blir en bokrecension också till en delvisa recension av ett författarskap. I recensionen kan Åsa Linderborg inte underlåta att tvåla till en annan författarkollega; Björn Ranelid, i samma andetag som hon skåpar ut vidhäftande kristligheter och genrebestämmer texten till romantiken. Man förvånas över att inte den välbetalda Åsa också slänger in en bedömning av de båda kollegernas förhållande till fotboll. Hon vet säkert en massa om det också. Med detta vill jag också ha sagt att inte heller recensioner alltid blir till vad de har varit och att i detta sammanhang ingen faller plattare till marken än här Åsa Linderborg. Skulle vara författaren [i fortsättningen F.] själv då förståss, då hen en gång omskrev en bok, och fick pengar för det, som ännu inte publicerats. Behöver jag nämna att också F. hade sågen i högsta hugg. Med denna association vill jag framskymta att Åsa kanske inte heller så noga har läst boken hon recenserar. Man gör det med sina associationer. I finlitterära kretsar kallas det undertext. Jag anser att för att framstå som litteraturrecensent så måste man förstå texten man recenserar och ingen läskunnig, tycker jag, kan ta ifrån F. att hen förstår det liv hen skriver om. Men det gör alltså inte Åsa.

KRISTIAN LUNDBERG | En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret | Wahlström & Widstrand, 229 s.


Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.