Kategoriarkiv: Dagligt

Inskränkt men ändå kränkt

I förra avsnittet/artikeln, heter det avsnitt?, skrev jag om Lars Westerbergs fabulationer i sin nya bok och jag undrar jag om inte Per T Ohlsson också läst samma när han fabulerar på sitt sätt. Gemensamt här är signalordet sekt. Känner man sig lite inskränkt så är det lätt att kalla någon annan för sekt. Man behöver inte säga vad det är men det skickar en signal. TUT!  Kul kul är det när han skriver om Ernst Wigfors. Lutande sig på Professorn i Ekonomisk Historia, Lennart Schön (som gav mig spets på mitt första akademiska paper) skriver han att Wigfors framsynta ekonomiska politik å ena sidan nog inte spelade någon roll i den praktiska verkligheten å andra sidan inte var hans egna idéer utan Bertil Ohlins med flera. Kul, kul. Så en borgerlig regering hade genomfört samma politik då? Nu är det några socialistiska ideologer som klämmer i skon. Dom är sekt och alltså har dom fel. Jaha, så är det säkert, men vad har dom fel i då, frågar sig vän av ordning. ”De använder liberal som skällsord, avfärdar pragmatiska lösningar som förräderi och betraktar socialistiska dogmer som heliga.” Jaha så klokt det kan låta men egentligen så låter det inte klokt. Eller. Och så liknar dom yttersta högern i USA: ”där eldas hatet på av tungomålstalande medieaktörer” Lite bibliskt mitt i alltihopa. Per T är beläst. Varför då dessa ilskna besvärjelser?Lite tokigt verkar det allt.

Mera kul. Westerberg rackar i sin bok ner på Smålands Nations Utbildningsutskott anno 1977 men jag kan berätta att förutom allt annat så producerade de ihop med Lunds Bokcafé en ämnesvis akademisk bokkatalog där varje inledande essä avslutades med  läsförslag enligt 1. grundläggande läsning 2. läsa vidare. Precis a la Ohlssons mer att läsa. Nåja. Idéerna må flyga fritt. För övrigt är Ohlssons förslag alltid läsvärt bra.

Carl Rudbeck är också kul. Vad han egentligen säger i sin artikel är att den politiska eliten inte är någon elit. Det var hans strå till den popolitiska stacken i dag. Eller heter puppa? Puppolitisk. En från verkligheten fritt svävande puppolitiker formulerande verklighetens fabulationer.


DABad Ordning

Kan man säga att SR dabat sig. Osså jag! Jag känner mig som Åsnan i Karlssons klister; ni vet, ”alla använder Karlssons Klister utom jag för jag är en åsna”; fast tvärtom. Jag har nämligen köpt en DAB.  Saken är nämligen den att jag tillbringar min arbetstid i en källarlokal dit FM-bandet bara knastrar på alla radioapparater som jag prövat. Vi lever i prövningarnas tid. Det tänkte jag råda bot på med DAB. Så icke. Digitaliseringen når inte fram trots att mobilabonnemanget gör det. Det är en fin apparat; en riktig dabbare. Där finns FM-mottagning på den också och den fungerar. Tacka vare DAB.

SVT passar också på att dabba sig lite. Man editerar nämligen EDIT. Det är taskit mot kapitalet tycker Maria på DN som väl i det här fallet får representera just penningletarna.  ”Vem vill leva i ett land där de enda medierösterna som hörs är statens?” Ja det kan man verkligen fråga sig. Lägg ner teve! Särskilt som bland det första man lyfter fram är det hära identitära. Läs en Metroskröna i (tidnings)stället. Även Schibsted uttalar sig.

Är man osäker på det dära identitära så lär oss Hans att det är som det ska vara. I alla fall i hans vara. Sartres vara. Det roligaste med den artikeln är rubriken. ”All sann identitet bygger på berättande” Den är lite pantad i rei. särskilt som Catia lyssnar för mycket på osant berättande. Nåja, hon är inte assistent i alla fall. En del verkar ju faktiskt bygga sin identitet på det. Jag menar: att ha assistenter!


Tja …

Journalisterna blir färre och dåligt betalt har dom. Särskilt på kultursidan som plötsligt på Aftonbladet.se miste sin särställning på menyn med numera bara sport, nöje, TV, väder och ledare. Av Lars Hermanssons artikel på dito framgår att inte skriver man för att tjäna pengar där. Eller? Vet han möjligen något annat sätt att tjäna pengar på som är bättre. Kulturskrivandet verkar vara någon sorts framhållande eller personel advertising. Eller? Varför , kan man fråga sig, accepterar journalister sina dåliga löner och arbetsvillkor. Och har gjort länge nog. Kanske. Ja det är svårt att veta. Om vi säger så här: Journalister som skrå verkar varken självmedvetna eller särskilt upplysta. Läser man Kulturchefen själv så framgår det att hon inte har något inflytande över löner och ersättningar. Varför då kalla henne chef. Eller? Vad är det för ett företag där inte chefen sätter eller är med och förhandlar fram lönerna. Toppstyre?, eller ostyre. Ja det är mycket som är svårt att förstå och veta. att klicken skulle styra i tidningen är bara lika besynnerligt som det här med polisen som pinnar på. Ja som sagt: Tja …


Det är slutspel nu …

Det är slutspel nu i NHL och NBA och jag njuter stundom av att läsa amerikanska sportjournalisters kommentarer till spektaklena. Emellanåt journalistik när den är som bäst. Inte en puck lämnas olyft, analyserna är på plats och distanserade enradingar duggar. : Vigneault said forward Derick Brassard remains day-to-day after he was injured early in the series opener Saturday and missed Game 2. Asked if Brassard was kept out of the lineup Monday with two days off, Vigneault dismissed the notion by saying he ”couldn’t stop a French guy from playing in Montreal.” Till skillnad från bollen så har pucken inte alltid varit rund. Det hittade man på i Montreal 1881; ett årtal som likt pucken går att vänd upp och ner. 1961 är ett annat sådant. En enstaka bloggare som den här har mycket att lära ut. Alla som kan sin amerikanska historia vet att 1836 i förberedelserna till slaget vid missionsstationen Alamo så blev de kvarvarande tillfrågade om de var beredda på att dö för Texas konstitution och alla 183 sånär som på en fransman valde att stanna. I området runt missionsstationen fanns 5000 mexikanska soldater varav 1500 skulle komma att dö. Fransmannen var en äldre gentleman med erfarenheter från Napoleons ryska vinterkampanj 1812 och tyckte kanske att det var en överdrift att ha överlevt den hemresan över kontinenten för att dö i en annan världsdels utmarker. Förresten hette han Rose. Om detta kan man läsa i 13 Days to Glory av Lon Tinkle, som också nästan blivit en film. Böcker blir bara nästan film då det sällan är så många sidor som får plats i filmmanuset. I alla fall en bra bok där historien också lämnar plats till personliga öden. Detta om två franska ättlingars skiftande öde.

Att se LeBrown avgöra mot Pacers är heller inte det sämsta!