Också kardinaler kan göra fel. Det heter ju kardinalfel. Nåja. Cardinal är franska för grundbult och Kardinalsynderna på engelska är dödssynderna som ju är sju. Det handlar kanske inte om en kardinal som gör fel utan att själva felen är kardinala. En zenbuddistisk gkardinalknut i all lagidrott numera är att ta en match i taget, så när blåpåven i Malmö FF fortfarande pratar om möjligheten till guld men i alla fall sämst tredje plats så är han verkligen ute i det himlafärgade blå. Också en ordförande borde förstå att iff iff:s problem just nu handlar om att inte ramla ur serien, att laget överhuvudtaget inte fungerar som det är tänkt. Han tycks faktiskt befinna sig i en annan verklighet. Ja, just det, förstås. Europa.

Tyvärr måste man säga det om sportjournalisterna utan att nämna någon särskild. Precis som Malmös fotbollsspelare får bra betalt för att göra sitt jobb så får journalisterna bra betalt för att skriva en massa strunt. Förmodligen kan de inte bättre. Går man inte på matcherna så får man naturligtvis skylla sig själv men hur det nu är så får man sin information från tidningar och bloggar och lite förväntar man sig att det ska handla om det som händer. Expressen tillhandahåller filmsnuttar från mindre delar av matcherna, företrädesvis målsituationerna, och det är ganska lätt att läsa att malmöspelarna är alldeles för långsamma och har riktigt dåligt positionsspel. Man-manspelet i försvaret är i det närmaste obefintligt och målvaktens agerande halvhjärtat. Samtidigt är de spelare som inte behöver vara oroliga för att förlora sin plats på planen. Det finns vad jag förstår inga ersättare. Det är vad Sportchefen borde ägna sig åt i stället för att leka tränare. Att ingjuta hjärta och energi måste någon annan kunna sköta. En kriskonsult a la Svenska akademien kanske? Varje management och organisationskonsult kallar chefer som lämnar kontoret för att inte arbetsplatsen levererar för truckdragare och menar med det att gå omkring och se ut som om man gör nytta kan någon annan göra. Annars tänker jag att Daniel Anderssons grundidé kan ha varit att plocka fram lite av det italienska erfarenheterna av cyniskt försvarsarbete. Ett par utvisningar till och så kan man kanske sedan vinna över Trelleborg. Vem minns inte när Ingvar Gärd lärde IFK Malmö att spela italienskt. Det var det året man kom före MFF i den allsvenska tabellen och Crischan, då di gule hade övertaget i målräkningen, sparkade ut bollen, och då menar jag verkligen sparkade ut bollen, högt över hela ståplatsläktaren så att den drog i asfalten utanför Stadion och det gick viktiga minuter innan man hämtat in den och kunde få i gång spelet på nytt. Det enda svenska bidraget till Krigets teori är bivacken som tillkom i trettioåriga kriget och ett skäl till att svenskarna kunde vara mera utvilade vid dåtidens frukostbataljer. Det svenska bidraget till fotbollsspelets förbättrade framförande är att spela med många bollar. Ja, en i taget förstås, men så fort en boll passerar en dödlinje så kastar man genast fram en ny istället för att ödsla tid på den bortsparkade. Det var svenskarna som hittade på det och vem vet, kanske hade vederbörande minnen av kanariefåglarna i Malmö. Sista kvarten var alltid di gules. För säkerhets skull om inte den italienska strategin räckte så hade IG låtit vintern gå till många extrarundor i Pildammsparken för spelarna som sedan aldrig kroknade i kortpassningsspelet när man väl hade bollen. Guldtränaren Antonio Duran som några år senare hörde talas om det satte di blåe på samma löpande koncept vilket ledde till en rad allsvenska segrar. Det var med andra ord ett konditionsstarkt Malmö FF som den mera bolltränande Bob Houghton tog över. Nu kan man nog se att det är di blåe, för övrigt i helsvart, som kroknar mot slutet. Lika historielöst som emblemen man bär på bröstet. Hjärta och energi åstadkoms i Pildammsparken på vintrarna! De många skadorna antyder att den fysiska statusen gått ner, och kanske också långsamheten, om den nu inte är medfödd.

Lite vid sidan av ämnet kanske.

Tom Wolfe var fordom absolut en av mina skrivande favoriter och som han dog häromdagen kom det att stå mycket om honom i många tidningar. Nu när jag har läst och förstått att han var en ärkekonservativ kan jag inte säga att det bryr mig så mycket. Det gör honom ju inte till en sämre tänkare. Identitet och tanke är inte alltid samma sak. Säkert bär jag på ett antal konservativa drag fortfarande även om en del också klingat av. Nåja. Jag bor ju på en numera gentrifierad gård och tog mig för att fråga lite bland medboende advokater, läkare och kulturjournalister om Tom Wolfe och det visade sig att ingen knappt hade hört namnet utom då kulturjournalisten som läst det nyligen i tidningen. Det kunde ju vara kul att prata om honom särskilt som den svenska varianten av radical chic ju var de som drog i gång gemenskapandet på gården, tänkte jag, men fick alltså tji. Nåja. Mera om Tom Wolfe senare.

Plötsligt så händer det. Man pratar om det, man tänker och man hoppas. Och så händer det. Eller inte. Puddy djävlas också i verkligheten. Eller så vill han bara tala om att han fortfarande finns.

I DN, naturligtvis, kan man läsa om varför teveserien Seinfelds inte är längre. Det ska bero på att alla svaren vi får på livets små gåtor i teveserien numera finns besvarade bara en knapptryckning bort på internet. Varför då titta på teve. Erba vore jag där! Artikeln (sic) avslutas: ”Tack, Seinfeld för alla skratten. Nu är de lika förlorade som mina vänner på vandrarhemmet. Det var roligt så länge det varade.” Men tänker då vän av oordning. Jag besökte vandrarhemmet på Hanö i helgen, vilket för övrigt varmt rekommenderas, och det finns fortfarande. I verkligheten. Så något måste vara fel i artikeln eller så handlar den bara om artikelförfattaren själv. Dumma svar på varför tågen varken går eller kommer får man varje dag i tidningen och det är lika roligt varje gång.

På Hanö, där det blåser mest i hela Sverige, kan man lära sig hur människa och vilda djur kan samsas till gagn för båda sorternas fortlevande. Samhället på Hanö är inhägnat så att Dovhjortarna kan ströva fritt. Ett samhälle låter sig nämligen inhängnas, inte de vilda djuren.

Verkligheten besökte Malmö FF på tjongavallen i helgen. Verkligheten besöker Malmö FF allt oftare nu för tiden. Problemet kanske beskrivs bäst av IFK Göteborgs tränare Poya Ashbaghi. ”500 miljoner och bara inlägg” Iff iff har lagt ribban i komfortzonen och använder inte längre alla sina resurser för att bli bäst, vilket, hur man än vänder på det, är en osportslig inställning. Snålheten bedrar bästheten. Då: bort med damlaget för det kostar pengar. Nu: herrlaget får inte kosta för mycket. I stället för att alla övriga är bättre än returspelare Markus Rosenberg så är alla lite sämre. Behåll Rosenberg och byt alla andra!

Malmö FF är som sagt bra på inlägg och då förbereder sig motståndaren på matchen genom att träna mycket försvar på inlägg, och vinner så själv matchen på inlägg. Det är god strategi att träna på motståndarens styrka

Även ett bra lag måste anpassa taktiken efter omständigheterna för att vara bättre än det sämre. Bortamatch betyder inte bortförklaringsmatch. Tjongavallen betyder däremot tjongafotboll. Säkert är Malmö bättre än Trelleborg på tjongafotboll, men det är tränarens val. Det är dumt att inte välja rätt taktik och lite skumt också.

Verkligheten gör ett besök också hemmavid. Utanför fönstret har gatukontoret städdag och gatan är förbudsmarkerad och det betyder lappadag för parkeringsövervakningsbolaget. De bilar som inte lämnat trottoarkanten är utlämnade. Klockan tio är gatan städad och parkeringsvakterna går runt och lägger gula böteslappar under de kvarvarande bilarnas vindrutetorkare. En ensam hantverkare parkerar sin bil utanför ingången där han ska arbeta och blir upplyst av en parkeringsvakt att nu så blir snart hans bil lappad om han inte flyttar den. ”Jamen, hör jag honom säga. gatan är ju städad”  ”Hur skulle det se ut om vi lappade alla andras men inte din bil? Vad tror du dom skulle säga då? Det går inte. Flytta nu bilen eller så lappar min kollega den!” svarar och resonerar den uppenbart överordnade parkeringsvakten.

Malmö FF:s gamle hövding Eric Persson skulle alltid minnas den gula böteslappen som också betydde nedflyttning. Det var på nittonhundratrettiotalet. Han tyckte lika illa om Volkswagen och satte sig aldrig i en sådan automobil. Pengar har inget minne tänker man och ser Volkswagenloggan på dagens himmelsblå tröja. Också en verklighet! Ljust blå.

Update: Så fick då tränare Magnus Pehrsson gå med stämpeln mera teoretisk än praktisk. DN skriver mellan raderna att det är Daniel Andersson som också borde gå. Jag menar fortfarande att det behövs bättre fotverkare och naturligtvis en coach som förstår sig på dem. Zinedine Zedane som vet att förändra en match eller däromkring!

Update 2: Journalisterna häckar i rummet. På plats ska snart finnas den nyss sparkade tränare Pehrsson men han låter vänta på sig. Naturligtvis är det ett misstag att hänga kvar vid den avskedade tränaren men någon managementkurs verkar inte något fotbollsfolket ha varit i närheten av. Enligt de inledande orden så är allt bra och fantastiskt och Magnus glad för att inte säga tacksam för att han fått vara med så länge. Dock var alla ledsna i morse. Varför då detta: Lite kort och mindre gott: vändningen man tror ska komma låter vänta på sig. Automatiken försvann och de andra lagen är dumma och destruktiva. Tränare förresten. Varför säger man inte Coach? Vilket inflytande har denne man egentligen haft?

Något förvånar det mig dock, det måste sägas, att nyvalde tränare Andersson inte har den formella kvalifikationen för jobbet.*

Update 3: Däremot så förvånar det inte att Malmö FF säljer Trelleborgs målvakt när man nu kan det. Hade Malmö FF kunnat sälja han den där som nickade in målet så hade man gjort det också. Varför inte byta målvakterna när man nu tydligen äger båda.

• Med påpekandet om Daniel Andersson formella kompetens menade jag inte att ifrågasätta sportchefens reella kompetens. Få i den himmelsblå organisationen, utom Staffan Tapper förstås, besitter så mycken fotbollserfarenhet som denne. Däremot det amatöristiska fotbollsförbundet som inte förstår att det är den formella kompetensen som ska gälla i alla led. Krävs det steg fyra eller fem eller sex för att få vara tränare i allsvenskan och knattetränarlicens för att få träna de yngsta så måste det vara så. Det finns många skäl till det och det duger inte att tumma på så enkla regler. Dispenser för särskilt benägna finns ju alltid att ta till men att helt bortse från kraven eller anse att man utan vidare kan göra så duger inte.

Efter att ha drivit bort majoriteten så lyckas minoriteten driva igenom ett minst sagt taffligt beslut som enligt dem själva vilade på gamla grunder. Det var så bolsjevikerna fick sitt namn – majoriteten, fast de var i minoritet. Den nye osjälvständige sekreteraren sitter vid bordet och säger sig hålla akademins kunglige beskyddare i handen. Ordningsfråga! skulle någon ha sagt. Till och med Kungen själv säger ( skumt ofta) att han inte ingrep och ändå gjorde han det. Kanske läge för ett möte utan Kung och med den riktiga majoriteten på plats. Det kunde vara värt en mässa.

Står Kungen över lagen? Knappast. Eller Akademin? Men här har han hindrat ett polisärende att ha sin gång. Om nu inte den där Olssons första åtgärd blir att följa advokatutredningens slutsats och polisanmäla verksamhetens oegentligheter. Som det hela egentligen handlade om. Kungen och hans Svenska Akademi är överens i sina misogyna ståndpunkter. Kulturkladden är just en just kille!

Kanske skulle jag skriva något om ackademin i alla fall. Ha en åsikt. Eller hålla med. I så fall håller jag med Ledaren i Dagens Nyheter som upptäckt att stolarna görs lägre. Med Dagens Nyheters kultursida i hop med Expressen är det mera tveksamt med deras plattformade och förhoppningsfulla ställningstagande för arrogansen. Ledamoten Lotass är nummer ett inte bara kring det akademiska bordet när hon uttalar sig i Dagens Nyheter. Sara Danius avhandling The Senses of Modernism: Technology, Perception and Modernist Aesthetics talar för att Horace Engdahl slåss för romantikens ideal och då är det naturligtvis kris. Kanske därför han och ledsagerskan går ål in, som vi säger i Skåne. Och så det där med kvinnor förstås. Männens krig mot kvinnorna pågår oförtrutet i slott och koja och det är inget att skoja om. Det är ju detta som är allvaret och som det hela egentligen handlar om. Egentligen!