Kategoriarkiv: Film

I, Daniel Blake

I, Daniel Blake (2016)

Film på Spegeln – mindre än halvsatt salong!

Regissör: Ken Loach.

Fantastiskt bra.

Jag; antar jag syftar på vem som helst, alla kan drabbas

Daniel; antar jag syftar på Daniel i lejongropen

Blake; antar jag syftar på William Blake och dikten Jerusalem. Lite sataniskt ironiskt, faktiskt. Om man nu vill det. Alltså den publika engelska nationalsången ovan om drömlandet England och det nya Jerusalem.

Daniel Blake är snickaren som får en hjärtinfarkt, klarar sig och under rehabiliteringen så ska sjukförsäkringen omregistreras/förnyas och då visar sig Blake vara mer frisk än sjuk. Enligt försäkringskassans blanketter så är han tillräckligt rörlig för att kunna arbeta och tycker han det inte så så får han återkomma. Det tycker inte DB och överklagar men under omprövningen så måste han skriva in sig hos arbetsförmedlingen om han vill ha några bidrag. Bidrag behöver Daniel så han skriver in sig och måste söka arbete, arbeten han inte kan ta då han fortfarande är hjärtsjuk. På socialkontoret träffar han Katie som är utan allt utom två barn och nyligen förflyttats till ett nytt socialområde men något har hakat upp sig i överskrivningen så hon får för tillfället inga bidrag. Särskilt inte som hon försöker hävda sin rätt. Hon kan räkna med att när bidraget som inte kommit kommer så kommer det inte för nu så är det indraget. Daniel hjälper Katie i hennes nya lägenhet och får bra kontakt med hennes barn medan kontakterna med myndigheterna och deras bidrag blir allt struligare. Filmen beskriver det obarmhärtiga repressionssystemet och dess verkan på/för Daniel och Katie och hennes barn och inte ett öga är torrt i salongen. Systemet är samma här som där och sista anhalten före undergången är frivilligföreningar. Det är för djävligt. I filmens slutskede har Katies situation repat sig och hon försöker rädda Daniels. Se filmen så får du se hur det går!

Den stora frågan är naturligtvis Varför? Hur kan det komma sig att det finns en systematik i den organiserade förnedringen av människor och att så många deltager i den?!

 

 


TEXTASEN

Roland Barthes : Textasen : om textens njutningar   (2016)(1973)

förord Horace Engdahl, efterord Lydia Wistisen

översättning Daniel Pedersen

Formatet passar perfekt i bakfickan på jeansen. Jeansen ska vara blå. Arbetarblå. Nu är mina svarta. Innan jeansen var blå så var de vita och koktes i klor. Provos. Svärtades i gatans spektakel och behövde ett reningsbad. Katharsis. Vitt provocerade, bomullsblått stod för andens allians med kroppen medan svart är skuggans skugga. Som Platon ser brottslingen dikten medan Aristoteles hävdar motsatsen: Genom scener, som uppväcka medlidande och fruktan, söker tragedien vidare åstadkomma en rening av just dessa affekter (Katharsisteorin i Om diktkonsten) ”Om Shakespeare inte hade förmått gestalta mördare så väl, så hade han själv blivit en sådan. (Hebbel) Barthes skriver i TEXTASEN att man inte kan beskriva läsandets njutning men så är han också fransman. ”Man simmar verkligen omkring i ett poetiskt hav, inte på någon enda punkt faller man ur denna stämning, och allt är fullkomlighet och samtidigt förnimbar verklighet” (Goethe om läsningen av Homeros). Men Roland Barthes själv förmedlar den textuella vällust läsaren njuter i sin TEXTAS. Det är ypperligt. Boken är på franska uppställd som ett konversationslexikon med rubrikerna i bokstavsordning. Det missar den svenske översättaren som annars är utmärkt. Så ordnad är ordningen oordning och det är Barthes hela poäng i boken som upprepas i olika ordningar. Orden ska inte komma i bataljoner eller på löpande band som McLuhan lär oss om det gutenbergska systemets transmission till verklighet. Orden är utbrutna fragment ur Barthes tankekropp. De representerar inte Ordningen. Tvärtom så består läsningens njutning och övergång i vällust i motstånd mot Ordningen. Det bara blir så. O ljuva sjuttiotal. RB:s moderna litteratur är Claude Simon. Läs och njut! Den klassiska benämner han själv. Men jag tycker att han håller – alltid. ”aldrig att njutningen kan förlora sin anarkistiska sprängkraft” (s. 110) Det är därför vi njuter av Celines alster utan att tycka om honom. ”Upproret har sitt enda försvar i den lycka alla känner

Visst har Barthes en del att säga om framtiden. Inte utan humor.  ”Man skulle kunna föreställa sig en typologi för njutningarnas läsning – eller läsningarnas njutning; den är inte sociologisk då njutningen vare sig är ett attribut för produkten eller produktionen; den skulle bara kunna vara psykoanalytisk, koppla ihop den neurotiska läsningen med textens hallucinatioriska form. Fetischisten skulle dras till den sönderskurna texten, uppsplittrade citat, formler, nedslag till ordets njutning. Den besatte skulle frossa i bokstäverna, de sekundära, åtskilda, språken, metaspråken (denna klass omfattar alla logofiler, lingvister, semiotiker, filologer; alla de förvilka språket återkommer). Paranoikerna skulle konsumera eller producera intrikata texter, berättelser som utvecklas likt resonemang konstruerade enligt spelregler med dolt tvång. Hysterikern (den besattes motsats) är den som skulle ta texten för rena mynt att räkna, den som träder in i språkets komedi utan bakgrund eller sanning, som inte längre är subjektet med någon kritisk blick och som kastar sig in i texten (vilket är något helt annat än att projicera sig i den)”(s 95,96) I förordet påstås Barthes inte förutse massläsningen av detektivhistorier men det tycker jag att han gör alldeles ypperligt ovan om än de typologiska resonemangen naturligtvis kan utsträckas åtminstone att också omfatta alla de jungska typerna i hans personlighetstypologi. Om inte annat så ett alldeles utmärkt underlag för säkerhetspolisen för att nu åter prata med Platon. Den som läst ”Six days of the Condor” eller sett filmen ”Three days of the Condor” kan förstå vad jag menar.


ONE MORE TIME WITH FEELING

Nick Cave and The Bad Seeds: One More Time With Feeling (2016)

3D Film på Spegeln – Fullsatt salong!

Produkten Nick Cave ser sig själv i spegeln och är någon annan än den han ser. Förlusten av sonen Arthur tömmer honom och det finns ingenting att ta till. Allt är svart. Vad han än gör, görelsen, förändrar inget. Han bestämmer sig för att göra en ny självbiografisk film, utvecklande; kanske kompletterande produkten med människan. Han bestämmer sig för att ägna sin tid åt det han kallar arbete. Men det förändrar inget. Allt är svart och själv är han tom. Den jungianske terapeuten  som utlovar rening tröstar inte. Någon Gud finns inte för honom. Den inneboende poeten håller tillbaka de grymmaste raderna som verkligheten extrapolerat. Människor är snälla. Själv är han ett objekt. Man måste vara snäll tillbaka, säger han till sig själv. Man förstår att det tomma har en mening: att inte ha en mening. Allt är kaos. Allt är sagt –  allt har trubaderats – nu finns inget att säga.

Grymhetens teater. Man kan låta göra en film, man kan ändå åter bli sin egen. Underordna sig självet. Subjekt utan att vara subjektiv. Scenen där Nick Cave i mörkrets skuggor spelar piano och ett kamerateam sakta glider och roddare trampar i en ring runt honom samtidigt som han är i fokus från en annan kamera är genial. Fokus betyder hjärta. Nick Cave har tidigare tappat bort sitt chorus utan att återfinna det. Påpekar hur tokigt det är att komponera spontanitet. Här omgärdas han. Vem kommer inte att tänka på Mörkrets Hjärta och flodbåten sakta glidande uppför Kongofloden med kannibalerna trampande bakom och Charlie Marlow när han följer den flyende Kurtz : ”I actually left the track and ran in a wide semicircle” Det måste vara en tillfällighet. En textens arkaiska tillfällighet. Regissören Andrew Dominik, som sedan många år står nära Nick Cave, väljer 3d-formatet för att det distanserar, förvandlar händelsen till kunskap. Ringen symboliserar gemenskap. Chorus som återfinner honom. Filmen benämner också att 3d är kvinna medan 2d är man. Fokuset på klaviaturens behärskare är ömsom 3d och 2d. När Anima eller Animus försummas, kräver den uppmärksamhet genom att projicera självet på andra. Sammankopplingen och gråten återfinner Dick Cave med hustrun. Hustrun har också tagit upp sitt arbete. Hustrun gör religiöst inspirerade klädnader genomskinliga. Avslöjar.

Se filmen och sorgen! Visas en gång till i morgon på Spegeln.

 

 


Åskådning

Åskådarens lott är att titta på och egentligen inte närmre veta hur nära han eller hon än sitter eller står eller hänger på det berömda staketet. Men fundera kan man ju.

Just nu är det många som funderar på den nyss utflugna ljusblå örnen. Särskilt kanske i Sydsvenskan. Närmast kommer kanske Rosenberg: ”Jag vet inte om det handlar om att vi visar ett minusresultat, …”, som har lärt sig det här med pengar. Kanske ryker någons bonus med röda siffror i bokslutet. Så fungerar ett affärsföretag nuförtiden. Malmö FF är en fotbollsförening bara till formen. Visserligen med medlemmar och allt men inte med mycket till insyn. Till och med pressen håller sig utanför staketet. Hur är det ens möjligt? Förmodligen borde MFF vara ett aktiebolag. Vem har bestämt att MFF inte ska spela i Europa? Ett fotbollslag med 100 miljoner på banken kan omöjligt förlora mot Landskrona Bois från division ett. Så är det bara. … Ps: Kan inte låta bli att så här i efterhand lägga in ett citat som jag nyssen läste: ”Och kanske har han/dom rätt. Hans Håkansson har med sina 341 mål i MFF-tröjan ett rekord som aldrig kommer att slås. Skulle MFF i framtiden få fram en sådan målspottare så skulle han vara såld långt innan han kom upp till 100 mål.”
Malbas med framgångsrika ungdomslag börjar åter om med A-laget.  Fast med andra spelare. Det tål att tänka på. Säsongen som gick såg vi inte så ofta de egna ungdomsspelarna där de borde vara. Alltså i representationslaget. Men det gick bra för Malbas och det var ett nöje att åskåda. Kan man hoppas på en fortsättning? Förra gången Malbas spelade i ligan hade sex spelare börjat sin basketbana i Chirseberg Bulls. En riktig förening. Det tål också att tänka på, men det var ett elände att se. Dessvärre var det ingen som funderade på hur det kunde komma sig.

Men med konståskådning är det värre. Samarbetet med Lund visar sig än en gång förödande. (Den sjuka sjukhusorganisationen) Vem har bestämt att Konsthögskolan i Malmö ska bort? Vem har bestämt att regionens resurser ska plottras (kluddas) bort i Lund? ”En konsthögskola i Lund är lika sannolik som om Venedigbiennalen, världens viktigaste konstutställning, skulle flytta till Eslöv.

Apropos Lund och sjukhusakuten så läste jag ”In a grove” av Ryunosuke Akutagawa, ja, den heter något annat på japanska förstås (Yabo no Naka) och den var alldeles särskilt bekant och som jag slog upp det framgick det att den är en del av Rashomon, filmen ni vet, av Kurosawa. En samuraj blir mördad men åskådaren får inte säkert veta av vem. Det kan vara hustrun, boven eller samurajen själv men i den gamla gaten (Rashomon) tar en avpolleterad samuraj hand om ett litet barn och det får bli filmens hoppfulla slut (fast då är det boven som bär, förstås). Mycket symboliskt om man vill, eller så bara en bra historia som var två. Också med tanke på ovanstående. En historia kommer sällan ensam. Också med tanke på kontexten skulle Delouze ha sagt. Kanske?

 


THE BIG SHORT

THE BIG SHORT

Regissör: Adam McKay

Ja jag vet det är en gammal story, byggd på en gammal best-seller, men ändå satte jag mig att se tämligen ovetandes om vad som skulle komma. Brad Pitt i rollistan säkrar filmens kvalité för mig och dessutom så talar ju några Oscarsnomineringar också för att tillställningen kan vara intressant. Publiktillströmningen var sådär. När reklamen drog igång var jag fortfarande ensam i salongen men när det väl var dags att börja så hade ytterligare ett fyrtiotal medseerskor tagit plats. Majoriteten i salongen är kvinnor. Film ska ju ses på bio och enda skälet till det numera sedan platteve kom till världen är ju att man inte ser filmen ensam. Kulturen är ju kollektiv så en kollektiv kulturupplevelse kan ju inte vara fel. Det är för övrigt filmens tema. ”Det som inte kan vara fel kan visst vara fel.” // Mark Twain (It ain’t what you don’t know that gets you into trouble. It’s what you know for sure that just ain’t so.”) Alla i finanskretsarnas USA tror/trodde att bolån är den säkraste utlåningen som finns tills de minst solventa börjar ställa in betalningarna och det kommer grus i hela lånekarusellens maskineri och övriga ekonomin rasar med.

Inledningsvis är filmen sämre än den senare kommer att visa sig att vara. Filmen handlar om några särpräglade figurer som sätter sina pengar på att den stora bolånekarusellen i USA ska krascha. Figurerna hittar man i en bok av Michael Lewis med samma namn som jag inte har läst och det är för tillfället kö till Stadsbibliotekets enda exemplar så jag antar att det tar ett tag innan jag bekantat mig med denne Lewis. Rollfigurerna lär också gå att hitta i levande livet. Man får väl anta att de är lätt (eller svårt) omgjorda för att passa mediet. Den högst levande bakgrunden till filmens innehåll återfinns i verkligheten och kretsar runt finanskraschen i USA åren 2007-2009 med efterverkningar i hela världen som strängt taget fortfarande inte hämtat sig. Kanske kan man invända att filmen koncentrerar sig för mycket på de udda begåvningarna, människor som normalt inte har en chans i ”systemet”, men som nu alltså kan satsa sina sista sekiner på att vinna mot/i en struktur de inte tror på eller vill rekommendera till någon. Filmen dock rekommenderas härmed.

Bolånekrisen som sådan, för att nu tala om något annat, börjar egentligen redan tidigt 1970-tal, vilken pensionär minns inte att man kunde göra sig en bra hacka bara på att sälja sin plats i villakön, och till skillnad från andra överetableringskriser så självsaneras aldrig bostadsmarknaden då det är politiskt omöjligt att inte hålla den under balkarna. Arbetarlönen räcker med nöd till bil och bostad men näppe till pension och eftersom inte alla som inte har råd har arbete så går helt enkelt inte penningekvationen i slutändan ihop. Därav kris. Nya pengar behövs i systemet.


Det ljuva livets sälta

Patricia Highsmith: CAROL (2006) The price of salt – 1952 (pseud. Claire Morgan)*

Översättning: Karin Lindeqvist

CAROL (2015) Film

I helgen såg jag Carol på Spegeln. En film så bra att den nästan var för bra. För mycket Hollywood skulle Antonioni sagt. I alla fall på slutet. Rooney Mara i huvudrollen liknar en ung Patricia Highsmith som ju skrev boken. Boken, skulle jag vilja säga, är bättre än filmen och det säger alltså inte lite. Meningen: ”Det ligger kanske inte i tiden. Många skulle säga att människosläktet håller på att begå självmord. Vi tycks försöka komma ikapp våra egna förstörelsemaskiner.” hittar man inte i filmen. Däremot andra om människans förändring som man inte hittar i boken. Boken hittade till svensk översättning först efter femtiofyra år. Svenska läsare är bara att gratulera till en välskriven prosa (så här lite i efterhand) som inte är så vanlig numera. Här hittar du en bra anmälan av de båda.

Ursprungstiteln är underfundig och syftar på att man måste utstå en del för att kunna krydda (läs: njuta av) livet och att vara sann. Det är Jesus som står för kontexten. (Matt. 5:13-17) När det utståndna är färdigt med en så kastar man bort hen/den/det och går vidare. I boken illustreras det med en sliten gammal omtyckt tröja. Inte sparar man den! Därför känns det lyckliga slutet lite pålagt; efterkonstruerat.  Ingen Dickensk Christmas Carol med andra ord.

o-o

När livet är en trasa (läs:gammal tröja)

Det hände sig i Kirseberg i början på nittonhundrasjuttiotalet att byalaget firade midsommar med samkväm, mat, några tidsenliga förmaningar och några tal. En äldre herre rent av en före detta agitator som varit med då det begav sig reste sig då gärna mot slutet och läste utantill denna dikt.

”Misstag, gode borgare,

Vi hatar dej inte.

Ett gammalt ruckel

Som tjänat ut

Och står och skräpar

River man ner

Och forslar undan.

Men inte hatar man det.

Din tid är förbi,

Du kan dra åt helvete.

Men inte hatar vi dej.”

Kanske hade dikten passat bättre till Valborg men den gamla nomadtraditionen var inget som byalaget firade.

 


Omskapelser

Stieg Larsson: Milleniumtrilogin (2004)

David Lagercrantz: The Girl in the Spider’s Web (2015)

Akira Kurosawa: Three Villains of the Hidden Fortress (1958)

George Lucas: The Star Wars Saga (1977)

I går såg jag ”Den vilda flykten” av Kurosawa på Spegeln och den var på många sätt riktigt bra. Så bra att George Lucas tjugo år senare omgestaltade filmen till ”Star Wars”. I amerikansk filmkultur är det inte ovanligt alls och legio är hänvisningarna hit och dit till förkommande filmer. Så skrev Stieg Larsson också Milleniumtrilogin och likt en deckaraktig James Joyce så lånar SL emellanåt skrivstilen en eller två sidor från olika deckarföregångare och läser man om trilogin liksom Ulysses kan man upptäcka att de båda är riktigt roliga på sina ställen. I filmerna upptäcker man det direkt då timing är en av filmdygderna. Kurosawa har förmedlat det japanska krigaridealet ”den klichétuggande samurajen” till Västerlandet som kan dyka upp varhelst man inte anar det som till exempel hos Lisbeth Salander med ”Aim for their weakest point. Be a warrior” Men Nietzsches existensiella tänkande likt titeln ”Det som inte dödar stärker” kan också få duga. Populärkulturen förmedlar ofta ett tydligt krigarideal eller krigarideologi om man så får säga och om man ska lyckas med en bok, eller film, så måste man balansera det med något annat. Det lyckas Kurosawa, Lucas och Larsson med men det gör inte Lagercrantz, men bortsett från att den mångsidiga boken är ensidigt kampinriktad och ändå utan samhällskamp så är DL:s uppföljare helt okej, men ärligt talat så tror jag ändå att den efter släppdatum inte kommer att växa så mycket som originalarna gjorde. Larsson har lagt mallen Lagercrantz följer den. Inte exakt men på Lagercrantz´vis. Där Larsson alluderar på detektivromaner så syns Lagercrantz referenser vara TV-serier. ”Big Bang Theory”s Penny till exempel som får stå modell till Lisbeths syster Camilla och dessutom får bidra med några repliker. Men vi får inte reda varför egentligen Lisbeth Salander bär sin punkutstyrsel och vi får inte reda på varför nördarna i BBT som älskar Star Wars inte uppmärksammar Kurosawa. Det hade Stieg talat om. Däremot så får vi reda på det verkliga skälet till att Lisbeth blev mobbad i skolan. DL skriver att det var Camilla som låg bakom allt. Nåja. Det är inte bara långsökt men undergräver helt den psykologiska trovärdigheten i Salandergestalten som Stieg Larsson formade henne och det är lätt att se att det finns en hel del i Milleniumberättelsen som en Lagercrantz helt enkelt inte kan förstå och heller inte vara insatt i. Det är lite som när GP får en ny chef som är högkonservativ istället för högerliberal; alltså i stället för en vänsterradikal så blev det här någon sorts liberal; det bidde med andra ord en tumme. Nåja. Tummen upp ändå alltså.

o-o

Med tack till SvD så har jag kollat världen runt med mina betalda skrivande kolleger. Dom är långt i från lika snälla som jag men så har dom också läst många deckare och thrillers. Pålästa och välformulerade. På köpet fick jag också en bra analys av varför Stieg Larsson lyckats bättre än alla andra i Patrick Anderson´s recension av tredje Milleniumboken. Lysande!

o-o

Nu ska jag läsa en ännu tjockare bok om Djursholm. Det är det som kallas balans.