Kategoriarkiv: Filosofi

Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


Vakna, baby!

Femte kapitlet i Fernando Savaters ETIK FÖR MIN SON, i översättning av Jens Nordenhök, har just denna rubrik, snarlik med ”Wake the fuck up” som uttalades i första periodpausen mellan Tre Kronor och Nord-Amerika och händelsevis så med lite analys handlar de om samma sak. Moralen. Tre kronor ligger under med 1-3 efter att defensiven gått bort sig några gånger, ja till och med fler än tre. Så ”Wake up the fuck” betyder. Återgå till de enkla spel- och uppföranderegler som gäller i Tre Kronors spelbok. Spela som vi kan. Nu gäller det resten av turneringen. Inga fler misstag. I Savaters fall handlar det om att se längre än för stunden. Om den hungrige jägaren Esau som ger bort sin förstfödslorätt för en linssoppa som luktar gott och Citizen Kane som samlar på sig vackra ägodelar och glömmer bort samspelet med människor.

För att överleva och leva i trafiken behöver man goda trafikregler att följa och ett gott beteende att uppföra sig med. Vi kan också kalla det Moral och Etik. Det gäller också livet och alltså även ishockey. Det är påfallande hur utövandet av ishockeysporten också i sina stunder har kontakt med den yttersta överlevnadskonsten och livsvisdomen.

Anmärkningsvärt att det bara finns en bok av Fernando Savatar på svenska. På svenska wikipedia nämner man att Savater har skrivit 20 böcker varav en har översatts till svenska. På spanska wikipedia finns åttiofem titlar uppräknade! Nåja. Danska Wikipedia har i alla fall trettio böcker och tiotalet titlar finns på danska. På engelska hittar man den här boken att läsa på nätet. Mycket nöje. Allt av vad moral och etik du behöver veta. FUNdamentalt förnuft.  Sedan är det bara att leva. Steve Simmons i Toronto Sun som sett det mesta i hockeyväg menar att Tre Kronor vaknade upp till den hitintills bästa hockeyn någonsin. Det är ishockey på teve  i kväll också!

 

BE SMART, WORK HARD, HAVE FUN


Åskådning

Åskådarens lott är att titta på och egentligen inte närmre veta hur nära han eller hon än sitter eller står eller hänger på det berömda staketet. Men fundera kan man ju.

Just nu är det många som funderar på den nyss utflugna ljusblå örnen. Särskilt kanske i Sydsvenskan. Närmast kommer kanske Rosenberg: ”Jag vet inte om det handlar om att vi visar ett minusresultat, …”, som har lärt sig det här med pengar. Kanske ryker någons bonus med röda siffror i bokslutet. Så fungerar ett affärsföretag nuförtiden. Malmö FF är en fotbollsförening bara till formen. Visserligen med medlemmar och allt men inte med mycket till insyn. Till och med pressen håller sig utanför staketet. Hur är det ens möjligt? Förmodligen borde MFF vara ett aktiebolag. Vem har bestämt att MFF inte ska spela i Europa? Ett fotbollslag med 100 miljoner på banken kan omöjligt förlora mot Landskrona Bois från division ett. Så är det bara. … Ps: Kan inte låta bli att så här i efterhand lägga in ett citat som jag nyssen läste: ”Och kanske har han/dom rätt. Hans Håkansson har med sina 341 mål i MFF-tröjan ett rekord som aldrig kommer att slås. Skulle MFF i framtiden få fram en sådan målspottare så skulle han vara såld långt innan han kom upp till 100 mål.”
Malbas med framgångsrika ungdomslag börjar åter om med A-laget.  Fast med andra spelare. Det tål att tänka på. Säsongen som gick såg vi inte så ofta de egna ungdomsspelarna där de borde vara. Alltså i representationslaget. Men det gick bra för Malbas och det var ett nöje att åskåda. Kan man hoppas på en fortsättning? Förra gången Malbas spelade i ligan hade sex spelare börjat sin basketbana i Chirseberg Bulls. En riktig förening. Det tål också att tänka på, men det var ett elände att se. Dessvärre var det ingen som funderade på hur det kunde komma sig.

Men med konståskådning är det värre. Samarbetet med Lund visar sig än en gång förödande. (Den sjuka sjukhusorganisationen) Vem har bestämt att Konsthögskolan i Malmö ska bort? Vem har bestämt att regionens resurser ska plottras (kluddas) bort i Lund? ”En konsthögskola i Lund är lika sannolik som om Venedigbiennalen, världens viktigaste konstutställning, skulle flytta till Eslöv.

Apropos Lund och sjukhusakuten så läste jag ”In a grove” av Ryunosuke Akutagawa, ja, den heter något annat på japanska förstås (Yabo no Naka) och den var alldeles särskilt bekant och som jag slog upp det framgick det att den är en del av Rashomon, filmen ni vet, av Kurosawa. En samuraj blir mördad men åskådaren får inte säkert veta av vem. Det kan vara hustrun, boven eller samurajen själv men i den gamla gaten (Rashomon) tar en avpolleterad samuraj hand om ett litet barn och det får bli filmens hoppfulla slut (fast då är det boven som bär, förstås). Mycket symboliskt om man vill, eller så bara en bra historia som var två. Också med tanke på ovanstående. En historia kommer sällan ensam. Också med tanke på kontexten skulle Delouze ha sagt. Kanske?

 


DEN SISTA GRISEN

Horace Engdahl: Den sista grisen   (2016)

Livet är hårt, sa Ebba

Grymt, sa Horace

Den sista grisen” kunde också ha hetat ”Obehövd” för att till en del handlar boken om de obehövda, eller så kunde den ha hetat ”Lövet” eller ”Höstlövet” då lövet framträder som sig självt först då flödet; det gröna klorofyllet, lämnat lövet. Häri kan man tänka sig att Horace har läst Deleuze men det har han uppenbarligen inte ”Jag väntar på en filosof som skall lansera det tredje alternativet, den humoristiska moralen” (s. 34) Roliga timmen tog nog slut med Schopenhauer.

Boken lanseras som någon sorts kontrapunkt till exet Ebbas bokliga uppgörelse med honom men det, kan jag försäkra, är det inte. Boken är alltigenom aforistisk. En riktad elakhet kostar han dock på sig då han tar upp vem och vad som ska ärvas efter honom. ”…Vem skall ha mina trasiga knän? Gallbesvären? Finns det någon jag tycker tillräckligt illa om? Svårt. Och min torftiga fantasi? Mitt docerande sätt? Min benägenhet att somna under tråkiga bjudningar? Mitt dåliga minne för för ansikten? Nej, jag har inte samvete att belasta ens mina värsta ovänner med sådana gåvor. Inte ens mitt ex. Möjligen kunde hon få min övervikt.” (s. 245)  Månne han ärvt gallbesvären av Michel Montaigne, i alla fall saknaden av stringens. Men varför inte? HE skriver snyggt i sin småputtriga flik av kontexten. Minner mig lite om Alexander Weiss. Särskilt tack för Beethoven Sonata No. 29 Op. 106.


NHL och RESPEKT

National Hockey League, NHL, påbörjar sitt slutspel, eller playoff som det också kan heta, i dag. Sexton lag deltar och vinnaren vinner Stanley Cup som är en stor pokal där alla tidigare vinnares namn finns inristade. Det hör till vidskeplerna att en en spelare inte får röra Cupen innan han vunnit den för då vinner han inte den. Det är en vidskepelse som går tillbaka på Kungens oberörbarhet i det gamla vegetativa stamsamhället som man kan läsa om i ”Den gyllene grenen” av James Frazer. Kanske symbolisera Cupen själv Yggdrasil; det gamla världsträdet. Vidskepelserna är många i sportsammanhang, allt från att vissa spelare utför egentillverkade ritualer före varje matchframträdande till att själva inramningen runt matcherna är ritualiserad. Olympiska Spelens invigningsspektakel är ett bra exempel där det ofta gäller att överträffa tidigare Spels dito. Nu skulle det handla om Respekt, kanske också det en gammal vidskepelse i modern tappning. Tappningar kanske man bör säga för begreppet Respekt är inte entydigt och tillämpas olika i olika kulturer.

Varje år väljs nya spelare under strikta former in i NHL. Det kallas för ”Draften” Spelarna som ska initieras numreras där den bäste får ett och den sämste en siffra långt högre än ett. Det laget som kommer sämst innevarande säsong får välja först. Inte riktigt sant, men i princip. Det sämst placerade laget har störst chans (20%) att få välja först. Den här säsongen placerade sig Toronto Maple Leafs sist, och för övrigt så var det inget kanadensiskt lag som gick till slutspel; fast laget med flest kanadensiska spelare, Florida Panthers, kom med. Man räknar på att Draftettan kommer att bli en stjärnspelare och stjärnspelare är viktigt. En stjärnspelare i laget räcker inte till slutspel, för det krävs minst två, och har man fyra, som Washington Capitals med Ovetjkin, Kuznetsov, Holtby och Backstrom, är det stor chans att vinna hela slutspelet.

Toronto verkar ha haft ett mål den här säsongen. Nämligen att komma sist. Ändå säger Torontos Coach Babcock att men måste respektera spelet och kämpa på i varje match. “As a group, we know what’s going on,” said Bernier. “But we want to win. We are winners in this locker room. You’re never going to go out there thinking about the future. You’re thinking about your own career and show what you can do.” Alltså måste laget (läs: coachen) se till att förlora ändå. Det kan ske bland annat genom omdisponering av spelarna, dåliga förberedelser och taktikbyten. Ganska lätt faktiskt. Detta om Respect.

Inför sista omgången så lät redan klara Capitals sina bästa spelare sitta varpå Anaheim Ducks kunde vinna och passera Los Angeles Kings i tabellen. Kanske vill Capitals hellre möta Ducks i en eventuell final? Också New York Islanders lät sina bästa spelare sitta sista omgången, varpå laget förlorade och hamnade i en annan, och fördelaktigare?, slutspelsgrupp än Capitals som får antas vara bäst. New York Rangers fick den platsen och har först att möta ”hetaste” laget Pittsburgh Penguins. Detta om Respect.

Respekt hänger uppenbart i hop med etik.

Alla lag som spelar i turneringar hamnar ibland i lägen där det kan vara fördelaktigt att förlora, fördelarna kan skifta mellan matchtider, matchplats eller helt enkelt ställa till det för konkurrenter. Men är det fel att ge sitt eget lag de bästa förutsättningarna på bekostnad av att det är lika förutsättningar som ska gälla? Faktiskt en bra fråga. Utåt säger alla att det är förfärligt att medvetet förlora men inåt gör alla det. Det är mitt tips. Det kan man spela på.

o-o

Ibland, och det händer ofta i Basketboll, som är den sport jag kan, förloras det av ovanstående anledningar men omedvetet och av dumhet. Räknas det? Bäst minns jag EOS/Malbas som var överlägsna alla svenska lag när de spelade ”run and gun” men sällan tilläts göra det.

I kväll ska jag nörda ner mig i  Shawn Furys: Rise and fire : the origins, science, and evolution of the jump shot – and how it transformed basketball forever  så kanske ska jag utveckla mig om det perfekta basketskottet framöver (jag har ju faktiskt varit med sedan tvåhandsskottets dagar)


Revolutionens identitet

Visst kan man hålla med Diana Mulinari. eller som Che Guevara ungefär sa en gång: ”där det finns en revolutionär där pågår också revolutionen” och den ser olika ut beroende på omständigheten. Lokaliteterna är alltid olika. Vänsterns kommissarier kan aldrig förstå det då de alltid i första hand följer påbuden uppifrån om de så ska hitta på dem själva. Det är liksom en av politikens lagar. Många talar om 1968 men sanningen är att vänstern aldrig var där. Inte där det hände. Vänstern kom efter med alla förklaringarna och tyvärr så är det mest dem det går att forska i. I alla fall när vänstern forskar. Makteliten kan inte förstå att periferin också befinner sig i centrum; också på Aftonbladet finns det någon som städar och har sin identitet där förrän i bladet. Men visst; det är okej att diskutera bland taknockarna men räkna inte med att någon på golvet bryr sig. Men jo, kanske; kom ner så snackar vi. Solidaritet står inte mot identitet; också solidaritet är en identitet. Det går att vara solidarisk mot identiteten, förstå istället för att missförstå. Fötter är inte det samma som kropp men de hör ihop. Identiteten är i alla fall solidarisk medan somliga presumtiva centralgestalter borde inse att de är mera solodariska; och att de därmed gestaltar det borgerligt liberala hur många marxistiska glosor de än svänger sig med. Identitetsarbete är grundforskning! Utveckla istället för att ifrågasätt!

Bara inte snacka bara.

Grejen är att alla har rätt. Tillsammans. Tillsammans är vi rätt visa. Det är vetenskapligt bevisat.


Naturligtvis

NATUREN BEHÖVER INGA MÄNNISKOR …

MODER NATUR

… människan behöver naturen