Kategoriarkiv: Filosofi

Vanäras den som vanäras bör

I dagens DN kan man läsa att från och med nu är Heidegger nazist och att den Heideggerska filosofin måste läsas i skenet av detta. Tala om att hamna på efterkälken. Det har jag, för att tala med Tjorven, alltid gjort. Den åsikten är stenlagd med att enligt Heidegger så självförverkligas människan i tillhörigheten och omfattandet av språket, språket som har en folktillhörighet. Vara är fördom och indirekt medan självet är i språket. Då kommer man som tysk på 1930- och 1940tal inte undan nazismen. Låt vara att den nazistiska andan inte känns ”äkta” för en ”riktig” tysk så är det den som är, agerar och representerar. Mycket kan man förtöja sina tankar med ur den Heideggerska knoplådan men inte denna; den endimensionella kärringknuten som kniper; självförverkligandet i språket. Vilket för övrigt inte är samma sak som självförverkligande i skrivande, förvandlingen från objekt till subjekt.

Ps. Ordet invandrare är just en sådan svensk andligt språklig turnering som det är lätt att hamna fel i. Det heter immigrant. Tydligen feminist också. För att inkludera den kvinnliga erfarenheten säger man numera femmeinist. När man skriver gammelteve så så menar man konflikten mellan gammal och ung och tydligen tar medievärlden ställning för det unga, vilket i sin förlängning blir till en verklighet där en 95-årig kvinna, panisk rädd för att bo ensam hemma inte längre har någon samhällelig plats där hon kan tillbringa sin sista tid. För att förklara världen behöver man uppenbart inte förstå den och någonstans kan man intellektuellt beklaga att Heidegger aldrig tycks ha läst Marx som också sökte ordens inneboende värden


White chairs

Det finns en bar i Malmö som heter White chairs och är öppen för alla. Namnet är en hyllning till Rodriguez och upproret inifrån man inte talar om. Gästernas mellantal är närvarande och det är bara för närvarande och det finns inga utomstående. Nej den ligger inte på Möllan, är inte särskilt exklusiv och ord som utanförskap har aldrig varit där och ja, de flesta som är där bär svarta kläder. Se det som en övervägd kulturell tillfällighet. Häromdagen släcktes alla ljus och Robert höll ett lysande föredrag om Herman Melville, Moby Dick och Jehus uppgörelse med Ahab. Det tackar vi för.

 


Tillbaka

”Välkommen till baka” som man sa till bagaren. ”Känner mig lite bakis idag så det går ju bra.” Semestern är över för den här gången och i dag ska jag raka mig. Eller i morgon. Här händer inte mycket som kan skrivas i tidningen men så har ju journalisterna ledigt också. Eller inte. Vad är en journalist egentligen. Lyssna på radiosport och tänk efter. Vad är det egentligen som presenteras förutom en massa omvänd svenskhet och vad vet deltagarna egentligen om det som de betraktar som ett problem. Fotbollsförbundet få säga att det är hur bra som helst och det är det ju inte alls. Svenska Basketbollförbundet får säga att alla ska vara med och får inte den passande frågan. Pedofiler också? I Sverige tycker basketsporten att det är helt okej med pedofiler som ledare med tanke på ledarbristen och annat. Det borde uppröra vem som helst (utom pedofiler) men det gör det inte.  Man tycks tycka att det är bättre att osvenska barn hellre spelar fotboll än läser till läkare. Forskaren i programmet tycks ha noll koll på att idrott, precis som varje annat fritidsintresse, i första hand är en social markör som vill understryka eller kompensera för den sociala ställning man äger eller eftertraktar. Inte är det en jounalist som gjort det. Eller det är det visst. Så till baka till frågan. Mera deg än gräddat. Vad är en journalist? Egentligen. Verkar det inte mera vara en position än en profession. Det torde gälla för övriga medverkande också och det är ju inte så konstigt eftersom lika söker lika. BlahaBlahaBlaha. Är de ens lite intresserade av vad de pratar om. Så vad är idrott egentligen? Det måste man först förstå.

För övrigt så är det synd om Croneman som måste titta på teve. Själv tycker han också att det är synd om Zlatan.

 


Nu och DÅ!

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg.” Ja, det har faktiskt hänt en hel del i seriositeten. Omförflyttningar pågår i min arbetslokal (private playground) och till den förste nästa månad, i alla fall, ska påbörjning av den nya arbetsperioden (playtime) ske med ett rent skrivbord. Eller ska det stå utgå från. Så har jag tänkt. Det ska bli lite Montaigne över mig. Dock så avstod han världen i ett torn medan min arbetslokal ligger på källarplanet. Eller låter det bättre, lite Dostojevskist, med Källarplaneten. Ja, varför inte. I förspelet har jag beställt och betalat på Bokbörsen för KALILAH i översättning av Eric Hermelin som jag tänker umgås med ett tag. Kanske hinner jag få den till den förste. För er som inte känner till KALILAH kan jag berätta att den är nummer ett i min Kanon över världslitteraturen och nu skall jag alltså läsa om den. Den utgavs, då det begav sig, i Lund och på Eget Förlag, till förmån för judarna och om än tjock och i tre delar så bara i en mindre upplaga. Eric Hermelin var ett inkännande Lundasnille som jag tror de flesta  av den gamla generationens människor kan känna igen sig i. Innerst inne en Adelsman, till det yttre tvångsomhändertagen suput och absolut i omvärlden kan räknas till en av den svenska litteraturkretsens främsta. I alla tider.

Igår läste jag tre böcker: FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE på förmiddagen; HAT & BLÄCK på eftermiddagen; CALL GIRLS på kvällen. Det är så jag tänker tillbringa dagarna i min KÄLLARPLANET; som kanske Den Nya Blogen också ska heta.

Arne Melbergs FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE är en alldeles utmärkt liten introduktion till Montaignes ESSAYER. Eller hellre kanske Montaigne. Montaigne skiljer inte på sig själv och det han skriver och han ser sig också som en del av det han läser; idisslaren kulturens perenna gräs och gräsligheter. Melberg liknar Montaignes kunskapsteori vid Sokrates´”Vad vet jag?” , utan att därför på peka religionens samtidsmakt visserligen, men det är ett bra påpekande. Bara så kan man förhålla sig om man heter Montaigne eller Sokrates.

HAT&BLÄCK låter mer som ett firmanamn och det är väl det boken handlar. Ett famlande efter positioner utan att vara fumligt. Lundberg & Enander är seriösa men hamnar (handlar) med benägenhet för offerkoftor emellanåt i litterär historienostalgi. Lundberg om klass och Enander om tendens. Dock även denna med många bra påpekande. Dock (Njae) igen, man gör inte litteratur genom att prata om den.

CALLGIRLS av Arthur Koestler läser jag apropås de avslöjande kringkommentarerna om Tingstenavslöjandet. Jag mindes boken som mer avslöjande, men jag blandar nog ihop den med något annat som Koestler skrivit. Koestler var en av mina favoritförfattare för femtio år sedan medan Callgirls kom lite senare. Det här att kulturens propagandister är så lättköpta och aningslösa när det visar sig att det är amerikanska staten som backar upp sekinerna de får för besväret. Lars Gustafsson tycker att det var väl inget märkvärdigt med det. Det gjorde alla!

Lars Westerberg som jag skrivit tidigare om i bloggen skrev något alldeles märkvärdigt i sin blogg i går:  ”Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.” Det handlar om året då LW lämnade Dackekuriren och det han skriver är inte alldeles sant. M. som vid dåtiden var tidningens redaktör  var en i det närmaste opolitisk människa som älskade att göra tidningar och det var detta intresse som gjorde honom till redaktör. Många var missnöjda med Dackekuriren och allra missnöjdast i allmänhet var kanske ”nationsledningen”. Särskilt missnöjda var man med att en liberal kåsör i det närmaste var tidningens ansikte. M:s största problem med tidningen var att få tag på någorlunda kvalitativt materiel och han ville inte alls mista LW. Tvärtom. Dessutom tyckte han att då kunde väl ”nationsledningen” leverera lite artiklar då. Det var ju en ”aktivistlinje” som gällde. M vägrade att kasta ut LW och politrukmöte sammankallades, dvs redaktionsmöte med den anställda personalen. 3 heltid och två halvtid, inklusive redaktören, där prokuratorn företrädde nationsledningens linje. Det blev en kompromiss: LW erbjöds fortsätta som förut men med en mindre framträdande framtoning och föreslogs aktivera sig mer i nationsarbetet. På den tiden föreslogs alla att aktivera sig mera i nationsarbetet. Det fanns många ambitioner mycket att göra, t.ex så behövde M. alltid hjälp med tidningen. LW valde att inte medverka i Dackekuriren mera. Raden om Blekingegadeligan är så oförskämd, grov och okunnig att man häpnar. Jag tror inte heller att LW egentligen har en aning om vilka som var ”sekteristerna” på Smålands Nation. Om han någon gång besöker  Filosoficirkeln i Lund så kan jag berätta att den startades en gång som öppna Temaseminarier på Smålands Nation och att det första handlade om Kunskaps- och Vetenskapsteori och inte om Blekingegadebandens fascistiska filosofi och att den där slutstriden också innebar att seminarierna stod husvilla, det var nämligen sekteristen från Lunds Kommunistiska Högskoleförening som sa sussumera istället för subsumera som vann, men bara han. Smålands verksamhet låg sedan nere i två år. Men Temaseminarierna kunde alltså fortsätta i Arno Werners förtjänstfulla regi under namnet Filosoficirkeln och med ett antal akademiska år senare en del av den avskedade personalen som föreläsare. Så kan det gå! När det gäller motsättningarna på Smålands Nation i mitten på 1970-talet så har sanningen sannerligen ännu inte fått på sig sandalerna.


Den som ropar får svar…

… är det inte så man säger. Jo jag fick faktiskt svar. Förvånande nog. Tre stycken. Men det var ju jag som fick svar och det var jag som blev förvånad. Varför vet jag egentligen inte.

Artikeln handlar om Kalis Lloyd, en fantastiskt duktig basketspelare med siktet inställt på WNBA, som faktiskt som tolvåring tränade och representerade kvartersklubben Chirseberg Cherries som då också samarbetade med ett av Sveriges bästa damlag – EOS/Malbas. På några rader beskrivs hur Kalis lockades att spela i Malmöklubben Malbas istället för Danska Virum. Men så var det inte alls.

Kalis bodde på Söderkulla och gick också i skolan där och kombinerade sina danska framgångar med att en tid spela med det några år äldre tjejerna i Kirsebergslaget. Det var en bra miljö för henne då Cherriessarna, omskrivna flera gånger i Sydsvenskan och också i 305; Svenska Basketbollförbundets tidning,  vann Skåneserien det året och sju spelare fick representera Skånelaget och då laget tränade i Helenholms Sporthall samtidigt med EOS/Malbas kunde det väl knappast bli bättre. Kan man tycka.

Nåväl;

1) Mästervärvaren själv skriver att han inte på något sätt är inblandad men att han läst artikeln.

2) En EOS/Malbas-spelare skriver att hon också reagerade då hon första gången läste intervjun då hon mycket väl mindes Kalis på plats på Heleneholm och att hon också stannade kvar och pratade efter träningarna ibland, men att hon inte brytt sig mera.

3) Klubbens artikelansvarige? skriver att så framställdes det och alla kan vi vara stolta över Kalis.

Nåja.

Meningen med min kommentar var få ändring på en felaktighet men i stället för att iakkta god nettikett så väljer nummer 3) att blockera bloggen. Genom sitt förfarande markerar den Malbasansvarige att det är något kymigt här!  Så här kommer min kommentar in extenso:

Nä men oj då. Det här var ju inte sant. Kalis spelade i Chirseberg Cherris F86, som för övrigt vann sin Skåneserie, när Anders Isberg på vanligt Malbasmanér tjatade över henne till sitt flicklag. Att Kalis spelade med Chirseberg berodde mycket på att mamma Helen också hade Claes Eriksson som tränare i samma ålder. 1975 tror jag det var.

-o-

Men det var olika svar. Människor som läser en artikel, eller som i det här fallet, en invändning mot en artikel, läser in olika saker. Och därför är det så viktigt att det som står i artikeln är riktigt.  Vad skall annars goda värderingar bygga på? En akademisk uppsats eller ens avhandling behöver inte vara riktig, däremot så måste den vara konsistent; den måste hänga ihop. Det hela är som sig bör en filosofisk fråga. Birgitta Trotzigs i förra inlägget nämnda förord handlar om det konstnärliga uttrycket i moderniteten eller som man säger modernismen. Till moderniteten hör också skammen som härskande styr- och reglerteknik i mentaliteten. Det kan vara allt svårare att förstå i ett samhälle med andra ekonomiska grundvalar där den individuella skulden kommer att dominera. Skammen precis som Skulden är olika allt efter tillämpning och vi befinner oss i en historisk övergångsfas där varken skuld eller skam är överordnat- Ke se ra. Går det så går det. Inget betyder något. Då blir detaljen plötsligt viktig som bärare av något som kan ha betydelse.

Det kan vara svårt att förstå för en sportnisse men ”se det så här” som Partiordförande Persson brukar säga när han vill styra upp en fråga: USA som av gammal hävd brukade vinna alla basketbollturneringar runt om i världen där man fick vara med; sporten är ju trots allt uppfunnen i landet, gjorde det plötsligt inte längre. I VM-turnering efter VM-turnering så hamnade man bara femma, sexa eller sjua och blev alltså utslagna i varje kvartsfinal man avancerat till. Vad var fel? Landet tog sig samman och började fundera och naturligtvis så kom det fram många svar men man enade sig om det stora. Basketen hade av showmässiga krav i det kommersiella NBA tappat sin karaktär. Spelarna var fortfarande världens bästa men man spelade inte världens bästa basket längre. Resultaten var talande om helheten och statistiken svarade med detaljerna. Den internationella basketen använde fler passningar för att göra poäng och skottprocenten sjönk drastiskt i det amerikanska umgänget med övriga. Javisst! Det är inget konstigt med det. Basketboll är en lagsport. Det har det alltid varit. Det är så basket ska spelas. Men kanske inte nu längre. i USA. Något som var tydligt var hur pointguardens roll förändrats. Pointguarden gjorde hellre egna poäng än passade bollen. Det går inte. Den detaljen får vi ändra på. Redan Phil Jackson hade ju lyckats få Michael Jordan att förstå att ska laget – Chicago Bulls – vinna så måste hela laget vara med i matchen. Så blev det, Michael lyssnade och Bulls vann, och vann, och vann och Michael Jordan gjorde ännu fler poäng men han blev också NBA:s bäste försvarsspelare. Mycket svett och vann har flutit under broarna sedan dess och nu är USA tillbaka på världens topp.

Detaljen och karaktären är viktig. Mycket är underförstått och outtalat i karaktären – som att man inte ljuger i artiklar utan att det slår tillbaka på sannfärdigheten överhuvudtaget och inte heller värvar den stora klubben sönder den mindre klubbens lag utan att på så sätt faktiskt slå undan benen på sig själv. Tids nog kommer de bättre spelarna alltid att söka sig till de bättre lagen och de i slutändan bästa spelarna har alla börjat i mindre klubbar. En klubb som ljuger och inte uppfostrar sina egna spelare kan aldrig komma på topp. Så är det bara!


Manipulering contra NO WAY

Man; mani; pula; maner; ring;

Inuti ett ord kan man finna en betydelse eller flera såväl som flera ord med ännu flera betydelser som beroende på vem man är med sina ställningstagande i livet faller helt olika ut. Allt till beskådande via samtliga dagstidningars förstasidor i diskussionen om photoshoppade och stulna bilder som vunnit pris som årets naturfotograf av Naturvårdsverket. En dokumentation av dokuommentarer så god som en roman man kan klicka ihop precis som man vill ha den. För eller emot. Att upphovsmannen, som för övrigt inte är någon upphovsman, erkänt är inte något avgörande bevis för alla.

Hur var det han sa McLuhan; Mediet är budskapet; och för att hänga på så är det själva länkklickningen som här är det hypermediala verktyget medan fuskvärlden är mediet.

NO WAY sa jaktvårdskonsulenten under den i sammanhanget underbart fyndiga rubriken Drömbilden och vad som i grunden fällde fotomanipulatören var att han trampat in på jaktvårdskonsulentens eget område och hitta/fotomanipulerade in en mårdhund där. Finns inte. Som ett slag i den riktiga magen och konsulenten gick på slaget. NO WAY bloggade han som en annan naturnietzsche och ett så bristfälligt men ärligt oargument; rungande autentiskt, lockande  fram fuskråttor från hela ekologien och än en gång besannades det:

DET ÄR AUTENCITETEN SOM ÄR DEN AVGÖRANDE SKILLNADEN


MEDGIVANDE

Jag medger att förra inlägget kanske inte var så upplysande och kanske lite dunkelt sagt. Så vad var meningen?

Ja, säg det. Men jag har funderat.

Efter att ha läst Lars Gustafssons inlägg på den egna bloggen om Sven Delblancs  SPERANZA och den hegelianska triaden ändandess i självreflexionen;  Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte. Inte upplysande, men lysande. Javisst finns det hopp. En enda intellektuell räcker. Så sa Brecht och så sa Koestler. Var för sig.

Kan man göra en distinktion mellan kultur och civilisation? Scruton kan! Är motståndets estetik en upprättelse av kulturen? Det verkar faktiskt så.

Förmodligen så var det detta som förra  inlägget handlade om.  Maktens rättorik i tre olika akter och vad som händer när civilisationsprocessen tappat kulturen. Retoriken bakvänds till rikorätt. Den illojale självstymparen skjuten i tån av en egen rikoschett. Eller: Skett varde här. Skett också.

Minns marginalanteckningen i Heart of Darkness som blev titel till  Sven Lindqvists UTROTA VARENDA JÄVEL.  När kapitalismen inte kan expandera utåt så expanderar den inåt; Subsumtion. Den nya förändringen är att verkligheten utvecklas till abstraktion. Det var det nog ingen som trodde.

”The rest is logistics” skulle Hamlet ha sagt.