Kategoriarkiv: Fotboll

Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


Sporten, språket och de andra rådbråkarna

Det är inte lätt att ge goda råd om sportläktarnas dåliga ölsinne men man kan läsa dem här och där. I en ”Den onödige mannen” ingriper medelklassaren och anmäler en proletär myntinkastare och slagsmålare till polisen. Det är ett sätt, ett annat är att inte gå på fotboll. Det blir konsekvensen för den onödige mannen när alla läktarvittnena drar tillbaka sina vittnesmål. Så har läktaren också blivit en arena. Vore romanen socialjuridiskt riktig så hade i alla fall ett vittne varit ståndaktig.

I dagens DN kan man läsa om en målbild som inte är någon målbild beroende på vilket lag man håller på. Det är något att rådbråka sin hjärna med. På bilden som man kan se om man klickar på länken är en mållinje, en boll, en ribba och en tafflig målvakt. Den parallaxiska lösningen är enkel. Dra ribban över mållinjen och bollen följer med. Alltså kan inte hela bollen vara över linjen. Det finns inget problem. Matchdomaren friade redan då det hände. Men målkamera då. Ja just det. Anledningen till problemkrönikan är att skribenten vill ha målkameror på fotbollsarenorna. Kanske har han satsat en slant på objektivindustrin, och då har man ju råd att bråka, och det vore ju inte särskilt objektivt. Intressesant. Samma krönikör har för övrigt en tidigare söndagskrönika om supporterväldet också.

I samma tidning rådbråkar man också om språket. Här redigeras de goda råden. Redigeraren regerar med grammatiken.  Där håller supportrarna till i kommentarerna. Rättelserna är många. Som denna: ”Jag har inte sett att DN skriver Dn istället för DN. Borde det inte vara i analogi med Ikea?” Kommentaren, ”Nonsens krönika. AIK, MFF, Djurgården har bevisat hur dålig Allsvenskan är i jämförelse med europeisk klubbfotboll i årets kval till CL och Europa League. Enda laget som har min respekt är Östersund, som med en tydlig spelide avancerade överraskande långt i Europa League i år. Inled en reportage serie om hur Allsvenska lagen tränar och borde träna för att hävda sig i europeisk toppfotboll.”, från supporterkrönikan visar på ett visst ömsesidigt tänkande och behov av redigering.


Semifinal ll

Kroatien – England 2 – 1, efter förlängning. Ja, vad säger man. England sprang orutinerat bort sina krafter i första halvlek och höll i och för sig Kroatien, som var det bättre laget, ifrån sig hela matchen. Till skillnad från engelsmännen så vilade kroaterna ofta i anfallet. Englands mål kommer från en onödigt tagen frispark mitt i planen fast en bit ut. Idealisk sträcka för det välplacerade skottet. Den skymmande muren var alltför kort. Kroatiens mål på inlägg och framspelning i boxen. ”Farligt spel” dömdes det förr när huvud och fot var farligt nära varandra. Lågt huvud eller hög fot. Nu blev det mål så jag antar att domaren avvaktade farligt spel på den presumtive nickaren. Orutin. Den engelske presumtive nickmannen råds aldrig vänta på bollen. Ett ärligt misstag, som man tydligen säger i Sverigedemokraterna i Borlänge.  På vinnarbollen blev målvakten för perplex för att rusa ut. Orutin. Mera basket. För att citera mig själv ”Ett vanligt inkastspel från kortlinjen i basketboll.” så ställde England upp på hörnor, på linje rakt fram, precis som man kan göra i basket. När bollen ska komma så går försten till höger, andre till vänster, tredje rakt fram och siste man säkrar bakåt. Skillnaden mot basketboll är att hörnan måste läggas innan spelarna springer medan basketinkastaren kan välja att kasta till den som är fri. Siste mannen är som regel alltid fri. För att orka hela matchen så tränar ett basketlag alltid två timmar eller mer. Något att tänka på för de engelska spelarna. Även psyket behöver den uthålligheten. För att prata mer regler så är det konstigt att i fotboll så är det den påsprungne som felar. I basketboll så äger man platsen om man är först och i balans och domaren blåser ”charge” på påspringaren. Osökt tänker man på uttrycket ”att söka frispark” och onekligen har vi sett många sökta frisparkar i dessa fotbollssökande dagar. Man får alltså inte ”stänga” i fotboll medan det är en dygd att ”sätta screen” i basket. Att ”ta en charge” är närmast bragdartat.

Nu tar bloggaren här semester och återkommer nästa månad, eller så.

Vi hörs.


Semifinal l

I skrivande stund vet jag att Frankrike vann med 1 mål mot noll. Det är lätt att tycka då. Målet tillkommet på hörna. Frankrike gör en ”följa John” mot första stolpen och hörnan går lätt fram till en omarkerad andreman,  Samuel Umtiti, som nickskarvar in bollen högt i målet. Ett vanligt inkastspel från kortlinjen i basketboll. Fotbollsexperterna i media säger mangrant att Samuel Umtiti besegrar Marouane Fellaini. Ja, det kan man ju tycka. I verkligheten så var MF aldrig där. För sent räknas inte. Belgien var naturligtvis väldigt bra men spelar fotboll från förr, med allt för många individuella aktioner, spelarna blir ledsna, frustrerade och beklagar sig i dagens Expressen. Frankrike körde också vad coach DeVenzio kallade ”The Fling” flera gånger. Passning från sidan i höjd med straffpunkten som klickas vidare i rak linje till nästa spelare och om det behövs en passning till längs samma linje. I basketboll försvarar alla spelarna och nu när man gör så också i fotboll behövs det planerade spel för att överlista motståndaren och det är inte så konstigt att de liknar basketens. Sveriges framgångsrika försvarsspel består i att man kan kombinera zon- och man-man spel vilket ger en stor fördel när man vinner boll och sedan kontrar med intränade snabba uppspel.


Olustigt nog.

Mikael Lustig ådrog sig och laget ett onödigt gult kort och fick inte spela mot England. En väl inspelad fyrbackslinje fick gå på tre cylindrar. Alla spelarna i en spelartrupp är inte lika bra och de elva, i alla fall tolv, tretton, fjorton bästa ska naturligtvis spela. Nu vet Jan Andersson det till nästa gång. Kanske kostade den nyvunna lärdomen segern mot England. Historielöshet kallas det. Den kunskapen i det svenska fotbollsmedvetandet sedan nittonhundrafyrtioåtta då Sverige vann OS-finalen på Wembley med bara en ytter. De bästa elva spelarna ska spela! Det var Putte Kock som tog ut laget. Gunnar Gren och Nils Liedholm var med 1948 och tio år senare spelade de sin andra världsfinal, 1958 VM på Råsunda. När Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna ska koras så står det mellan Gunnar och Nils. De har de bästa resultaten när det gäller. På tredje plats kommer Gunnar Nordahl som var Londonspelens skyttekung och som borde fått vara med -58. Då hade Sverige förmodligen också vunnit. Men det är en annan historia.

 


Orsak och verkan

I sydsvenskan uppmärksammar den skrivande supportern Max Wiman, för övrigt föredömlig ungdomsdomare i basketboll, att det just nu inte så framgångsrikt fotbollsspelande Malmö mycket framsynt och förekommande fystestar förmågorna. Ja, du. I mina ögon är det att man försöker att få kläm på problemen. Är formen god och fysiken på topp så är spelarna helt enkelt för dåliga. Så hur än resultatet blir så är det läge att inköpa spelare och de gamla får bli komplement till de nya. Inte tvärtom. Klämmigt, eller hur!?


When to going get´s tough …

 

 

Som läsare av denna blog kunnat konstatera så gillar jag särskilt basketboll och när det gäller basketboll så gillar jag särskilt basketbollens fundamentals. De är många från att alltid passa bollen med båda fötterna i golvet till att veta vad man ska göra när bara sekunder återstår av en match som står lika. Så var läget mellan Cleveland och Golden State i förra finalmatchen. Det visste JR Smith när han just missat ett straffskott som kunde avgjort matchen. Han erövrade och säkrade bollen för att lagkaptenen på banan skulle kunna ta timeout. Det missade LeBron och skäller i stället JR Smith för att inte ha fortsatt spela och skapa ett skottförsök. Eller gör han det? Jag tror att LeBron mest är besviken över sig själv. Passivt aggressivt besviken för att han inte tog time out när tillfället gavs. Då hade Kavaljererna kunnat bjuda upp med ett slutsekundspel och vinna matchen. Analysen och svaret är skillnaden på att vara sportjournalist och att själv ha spelat på samma fundamentala nivå. Matchen gick till en förlängning som Warriors vann.

Croneman tangerar ämnet i en artikel om bisittare i teve och Fredrik Ljungberg. Fredrik Ljungberg spelade i ett mycket intelligent drivet Arsenal som faktiskt till vissa delar påminner om Golden State Warriors. Fredrik Ljungberg passade bättre i Arsenal än i svenska landslaget. Tyvärr har jag inte Viasat och kan ta del av klokskapen.

 

Update: I artikeln här lägger LeBron James till ytterligare en dimension: att han faktiskt försökte få till en tafflig timeout men att det inget är han vill snacka vidare om. Han är professionell och spelar vidare med sin brutna hand, precis som Nicklas Bäckström i årets Stanleycupfinal, precis som Stefan Schwartz 1997.

Tillägg till Uppdatte: Det sista var en pik till Isobel om den brutna sanningen i den länkade artikeln. ”Jesper Högström medarbetar i DN Kultur och hans bok recenseras därför av Isobel Hadley-Kamptz, författare och kritiker i Expressen.” står det sist men i artikeln kan man med skribentens egna ord läsa: ”Jag får vara ärlig här, jag och Jesper skrev samtidigt för Expressen och en kort period i en fotbollsblogg med det skolgårdsdoftande namnet ”Tre hörnor straff”. Jag var i alla fall bara med i början och det är presskriberat nu, sen fick jag barn och skrev böcker” Så mycket för den neutralitetsobjektiviteten. Varför hyckla? Varför inte vända recensionsuppdragen till någon utanför det kritiska etablissemanget om man nu ens ska ljuga om att ett kompisgäng inte finns? Okej, dum fråga. Men visst är det lite syskongängande över det hela. Tacka internet för att man ännu kan kuska runt världen efter information som produceras i olika hus. Också det en sport för sig själv.