Kategoriarkiv: God stil

Tillbaka till batiken

Javisst ja Bloggen. Kan man ta upp tvättråd i en blogg? Ja, varför inte? I går hamnade bredvid en joggare på joggingbandet som var mera svettis än friskis. Det var inte roligt. Sydsvenskans tvättråd är föredömliga. Det viktiga är inte hur utan att man tvättar. Det är kläderna som gör mannen, i alla fall när det gäller svett. Ättikan går utmärkt med några droppar i sista sköljet i stället för sköljmedel. Inte krångla till det med blötläggning. Simplify! Eller simplifiera som vi säger på lite krångelsvenska. Då det begav sig 1968 och jag spelade basketboll varje dag var goda tvättråd dyra och byxorna vi spelade i röda och blanka. Ättika var lösningen. Det tog jag sedan med mig till sjöhavet där jag tillbringade det mesta av min tonårstid fräschare än de flesta. På den tidens sjömän satt vita jeans. Så det var klor också. På arbetsbyxorna som var blå och övriga dongeriet pytsades lite klor i blötläggningspytsen och fläckarna som blev vart högst originala. Inverterad proletär batik, om man så vill. Om jag har några jeans kvar. Nej faktiskt inte. Arbetskläderna till sjöss lämnade man kvar då man mönstrade av, kanske till gagn för någon som mönstrade på utan arbetskläder. De vita landgångsjeansen behöll jag länge tills jag en dag insåg att de aldrig skulle passa mera. Men där kan jag ha fel. Ett halvår i äldrevården och hela ungdomsutstyrseln passar. Kanske. VSB, jag har kvar de tajta råsidenbyxorna och den redan då åtsittande blomstermönstrade och genomskinliga skjortan. Och den svarta sjösäcken. Med lite ättika blir allt det textila som nytt.

(obs återvunnet)


Skrala liberaler

Hej, Det är jag som är Claes Eriksson. Någonstans på olivets väg har någon myndighetet ändrat stavningen till Clas och de andra följt efter. Det kan jag leva med. Svårare är det att humor liksom bara försvunnit. Humor är gränsöverskridande ordbehandling medan Sigmund Freud menar att det är någon sorts uppror. Kan vara. Alltså: Upprorisk gränsöverskridande ordbehandling. Något i detta har försvunnit och dragit det andra med sig. Jan Guillou har också svårt får att dra på munnen. Honom har jag nyssen läst. Till det behöver han numera läsa ledarsidorna i högertidningar. Krymplingshumor? Tja. Snart kommer man kanske att visa upp Svenska Ackademien på Kiviks Marknad.

Kolumnen handlar om liberalernas brist på täckning för vad de skriver. ?. Frågetecken. Visste inte JG att de flesta liberaler är nudister med bara tomma tunnor på sig bland vanligt folk. Ja utom han katoliken i Expressen. Fast han är nog inte särskilt liberal heller. Erik Helmerson drog till med att vänstern inte tyckte om Lill-Babs men det visade sig att han hittade på det mesta ( i DN-arkivet?) som han skrev att Åsa Moberg. Åsa Moberg för att nu ha läst hennes senaste bok var enligt egen mening inte särskilt vänster heller. Däremot så kan vi nog vara ganska säkra på att Åsa Mobergs mamma inte tyckte om Lill-Babs och hon var inte särskilt vänster hon heller. Elitmänniskorna och deras svans tyckte tyckte inte om Lill-Babs. Men det får vi nog inte läsa i DN. Det fanns en episodisk tid då man kunde vara elit och vänster samtidigt. Det är var paradox men inget att skratta åt. Uppenbart delar jag inte JG:s humorseende. Däremot är han rolig att läsa. Senare, när han förstår vad kataklysmen i Svenska Ackademien handlar om ska han skriva om det också.  Blir det vänsteranalys så lutar det åt trotskyism med fraktionsmöten, entrism, den permanente kontrarevolutionen, intelligensens lysande frånvaro och sånt. Den krönikan väntar vi på.

Om ni undrar över inledningen så är det så att under Jan Guillous kolumn så gör han reklam för sig själv i Aftonbladet. Se det som en fallstudie. Roligaste tidningsreklamen som jag minns gick att läsa på Malmö bussar då dåvarande Snällposten gjorde reklam för sina skribenter. ”Läs Jan Aghed så slipper du se filmen” Paradoxalt rolig! Även jag uppskattade att läsa Jan Aghed, så ung jag nu var. Snällposten och intelligens! Paradoxalt men också sant.