Kategoriarkiv: Kåseri

Hundarna i Metro

Det är lite kul för en som följt Metros öden från första början med de Qvibergska plumparna. Uppenbart vill han vara en i gänget och spela en roll någonstans. Den naturliga följdfrågan blir då: vilket gäng? Varför inte som Plumpen i Björnligan?


Javisst, ja.

Nobelpris: Lätt den här gången: Joyce Carol Oates eller Michel Houellebecq. Förresten så skickade jag efter ”Underkastelse” av Houellebecq i dag för att inte bli av med en födelsedagsrabatt. Förbeställde också Leonard Cohens nya skiva. Cohen är ett musikgeni, akribist och en människa med sträng känsla för platsens ande. ”I’m ready, my lord” sjunger han, hineni (här är jag). Kanske är det dags för en tidens ande. Kanske är det det som Nobelpriset handlar om. En avsutten världsande där värde går före värld. Nåja, världsandar finns det ju både här som där som medborgare Cornelis sjöng. Bob Dylan är dock en sträng vassare. Läs för övrigt i The NewYorker om the servants bådda.

Åsa Linderborg som jag alls inte har någon anledning att polemisera mot lyckas helt förbigå problemet, den söndervittrande svenska staten, när hon vill att vi ska prata med sverigedemokrater. Själv pratar jag med sverigedemokrater varje dag när jag går ut med hunden. Fast man vet inte. Enligt Etablissemanget, antirasisterna och Åsa Linderborg så är det skillnad på sverigedemokrater som är partiaktiva och sverigedemokrater som bara löper med. Så skulle man aldrig betrakta socialdemokrater. Kanske gör sverigedemokraterna det? Åsa Linderborg förstår inte att hon, antirasisterna och Etablissemanget är en del av problemet medan Sverigedemokraterna är ett symptom.

Jag råkade höra lite absurd riksdagsdebatt i går på bilradion som en bekräftelse på ovanstående. Förre ministern-någonting Skurklund kritiserade Statsminister Lövfden för att minska pengarna till omsorgsapparaten vilket vederbörande dementerade med att det var en ideologisk fråga för honom att inte göra så. Han hade bara minskat byråkratin inte reglerat den. Men det gör den så bra själv, det vet alla, och alla vet också att Alliansarna gräddfilsvägen garanterar vård och omsorg till sig själva. Om verkligheten kan man annars läsa varje dag i tidningen, till exempel om att indragen assistans leder till den omsorgsberoendes död. Mord med andra ord. Här är problemet! Lös det! Säg inte att det inte finns. Och kan ni inte lösa det så frågar folk någon annan. Då handlar det om tro och förtroende och kanske om valet mellan pest och kolera. Vill Åsa prata med nazister så är det hennes grej och så pratar vi inte mer om det.

Ps: På Aftonbladets kulturtipparsida kan jag se att Åsa Linderborg helst ser att Les Murray får Nobelpriset den här gången. Jag kan inte se att det förvånar mig. Ingen vinnare den här gången heller. Greider är inne på mina banor. Övertramp? Till Kristian Lundberg som säger att Adonis är lika intetsägande som ett diabeteskex vill jag säga att Lina Wolff, vars ”Bret Easton Elis och de andra hundarna” jag läser nu, säkert hade kunnat skriva en fantastisk novell om ett diabeteskex. Vad hon hade kunnat göra med en titel som ”Vin, kvinnor och diabeteskex” kan jag bara drömma om.

Ps. Nobelpriset till Bob Dylan är väl också bara att drömma om. Texterna. Om jätten.

PPs. Bob Dylan, som bara representerar sig själv, utom möjligen Robert Allen Zimmerman då, kan mycket väl komma att tacka nej till priset. Som Jean-Paul Sartre gjorde. Av samma skäl. Det vore kul. Lika kul som att han fick det.

PPPs. Ett särskilt tack till Jonas Gardell som tycks förstå värdet av värden.


Så sant, så sant …

I dag är Kalle rolig. Jag är fyrtiotalist och kan bara bekräfta. Jag bär mössa bara när det är kallt. Den ska vara röd och betyder nu som då: ”Befriat område.” Däremot så umgås jag så mycket jag kan med mina barn. Nu som då. I dag ska jag hämta hem ett barnbarn från dagis. Man får inte ligga på latsidan. Däremot också så vet jag inte vad en podd är. Kan man döpa hunden till det? ”Podde sitt!” ”Podde hit!” ”Podde gå runt!” ”Podde skit!” Ja, det kan man nog.


-OMENFANTOMENFANTOMENFANTOMENFANT-

Från lila vålnad till blågul hjälte (2010)

Jag har visst läst Fantomen som liten, känner igen talesätten och kan associera dem till Niezsche men uppriktigt sagt så har han aldrig intresserat mig. Det här albumet visar att motsatsen gäller många andra. Lite gungar marken under mina fötter.

Lee Falk – berättaren Mandrake  (2011)

Fantomen är den första Superhjälten i trikåer, men redan han tycks ha en förebild i Robin Hood. Därav huvan kanske? Man vet inte så noga och inte Lee Falk – berättaren heller. Lee Falk skriver berättelserna till Mandrake och Fantomen medan andra tecknar. Han är noga med att inte kopiera och fantiserar ihop historierna på noga planerad arbetstid. Ibland tar det tid, ibland går det fort. Då finns det heller inte några särskilda källor men visst har den gode Lee intressen. Han läser in sig på historia och science fiction och har själv bidragit till utvecklingen, både inom sf, film och berättande, på flera sätt. Själv var jag nyfiken på kopplingar till Nietzsche och Haggard men ingen av dem nämns i boken. Däremot så visar LF att han är en god iakttagare av verkligheten och det som bär hans framgångsrika och universiella serieskapande är den samtida kontextens allmänt goda värderingar. Däremot, och det måste sägas, så är boken om honom tradig och korta tradiga intervjuer tas om och om igen med en fantasilöshet som helt saknas i seriealbumen. Serialiserat för att tala med Sartre. Det blir nog till att själv leta kopplingar och konnotationer till varför dessa seriehjältar har en mångmiljonpublik och särskilt proportionsvis verkar det i den skandinaviska kulturen.

o-o

comicstore Trollkarlen som ständigt kollrar bort, inte bara sig själv utan andra också kan påminna om den frånvarande pappan på jobbet medan alla vi som läser pappabiografier anar vem den kalsongprydde superhjälten föreställer. En föreställning i sig. Seriekulturen som reproduktionen av den frånvarande föreställningen. Intressant! (med ett riktat liv behöver vi inte detta) (behovsproblematiken då?)

o-o

Justice_league-0

Med William Langland och ”The vision of William concerning Piers the plowman” börjar den Fantomiska mentalitetshistorien, riddarromantiken och Don Quijote spelar in och Edgar Rice Burroughs´ betydelse, både för science fictonära Mandrake och Fantomens ensliga djungelboende. medan olika Gudamytologier nog mest får ses som äventyrsinspirationer. Fantomens ögonlösa mask kommer från den grekiska tragedin och där utgör han intressant nog ett undantag till alla efterkommande superhjältar.


Æn tycke vi en hit och æn tycke vi en dit

Envar sin egen skribent.  Eller kommentarist. Läser en artikel om Newsmill som börjar skojfriskt om att Malmös största bageri ( som också råkar vara Sveriges´) har slutat använda mjöl och tänker att det var ju en fantastisk metafor. Den måste skribenten ha mardrömt sig till. Byt mjölet mot journalister och Pågens mot Bonniers och jag tror vi ligger närmre verkligheten till och med. Kolla sen kanske också vad som hänt med alla de övriga bagerierna som tyckte att de var stora. Hägerstens San Remo är Galleria nu. Artikeln handlar egentligen på något konstigt sätt om att Newsmill stängt kommentatorsfunktionen. Kollar man lite på skribentens blogg så kan man se att han blott och bara sporadiskt besökt sidan alltför bestörtad av det hemska han läser. Och så skriver han inte om det. Alltså … han vet inte så särskilt mycket om vad han skriver. Är det så? Att man kan höja till skyarna det man inte har en aning om det kan jag på något sätt förstå även om jag inte har någon större lust att läsa det … men att kritisera det man strängt taget inte har en aning om … det är beskt. Så vi bryr inte särskilt mycket av vad han tycker. Jag som heller inte läser på Newsmill särskilt ofta kan intyga att det råder en frisk fläkt över skribentantet och att artiklarna som regel är angelägna och insiktsfulla även om de ofta representerar bara en åsikt, men en engagerad sådan, i taget. Det är lite nischat, om man säger så, men det kan handla om vad som helst. Bland kommentarerna får man lära sig att på bagarspråk sikta noga för det dammas på friskt men nog går det att hitta ett och annat tankekorn och kanske ska den metaforsande artikelförfattaren ta sig en tankeställare om att det kanske är han som är hälleberget. Det smakar änt, sa bagaren som va från Skåne, eller Scania som han Pythea sa. Lite mer finsiktat och centrifugerat kan man säga att den övergripande åsikten som tagen var ur luften redan hade varit i påse innan den kom i säck. PeKa Buuh.  Det finns mer att säga men timmen är sen och morgondagen redan här.


Blandad läsning

Idag är ingen bra dag. I morse somnade jag om på kökssoffan och kom ut till morgonrundan med hundarna över en timme försenad och då är det ett helt annat samhälle man turnerar i och framförallt alla andra hundar och hundägare. På torget tar jag för mig av gratistidningarna som jag inte kommer att läsa och gratisläsaren före mig uppmärksammar mig på hundskitsproblematiken då han trampar i en rejäl hög med hundbajs samtidigt som han utnyttjar pressfriheten.  Sedan går han runt på torget och torkar av bajset från skorna på alla kanter han kan hitta men det är ju en annan sorts skitproblematiketik. Eller hur? Som det här med hen. I malmöitiskan är hen ett frågande riktningsord som i frågan: Var ska du hen?; och i grunden tycker jag att dialektala uttryck borde vara kulturskyddade men jag inser samtidigt att nu som då är det panta rei som gäller och kanske handlar det också ibland om att samla pantburkar för att hålla sig flytande. I blandenom. Dialektiken är ett intressant område. I går när jag hade förlagt eftermiddagsrundan i Beijers Park lite tidigare så var en parkbesökande skola av med en pojke med blå mössa och alla de övriga skolbarnen placerades ut för att spana efter bortkomligen utom några flickor som sprang kilometersrundan runt och frågan som surrade mellan varven lät:  Har du hittat han? Är det inte underbart?. Säg den Grundskolelärare som inte skulle påpeka det olämpliga och understryka att det ska heta honom. Men det ska faktiskt heta han. I alla fall på skånska. Är det inte underbart? Fullfölj meningen så ska du få höra: Har du hittat han som tillhör vår grupp? Det rör sig om ett personligt pekande genitiv som lever i skånskan, som för övrigt är mera av ett språk än dialekt. Är det inte underbart att barnen vet detta? Det finns ett grammatiskt minne skulle Noam Chomsky ha sagt. Ivan Illich skulle ha rest sig upp och krävt att barn och ungdomar ska undervisas på sina egna villkor, det vill säga i det här fallet språk. Icke sa Nicke. Eller var det Nisse? I Sverige ska alla barnen präglas i svenska. Det är medelsammast så. Det olämpliga förpassas ut i olämpligheten. Som Hundrastgårdar. Själv besöker  jag aldrig hundrastgårdar och inte mina hundar heller. De obundna hundarna där ser ut att vara lösa i magen.

Alldeles i Cityloggan från igår tronar en slashas som bor i kvarteret. Hen har skrivit en krönika bögmobbing. Det var inte bra. Jag menar krönikan var bra men mobbing är inte bra. Mobbing handlar alltid om makt. I en eller annan relation; också vanmakt. Demokratiska stater krigar ju inte mot varandra brukar man säga och på liknade sätt tror jag att det är med mobbing. Under jämlika relationer mobbar man inte. Inte heller eldar jämlika människor upp vandras bilar. I grunden handlar det om det. Klassamhället finns inte säger somliga och ändå brinner det bilar. Här som där. Apropå det mobbande landslaget som jag inte gärna skriver om så kolla den otimade high fiven då spelarna efter att ha åstadkommit ett mål går därifrån med sänkta huvuden. (En sak som landslaget kanske borde tänka på är att om man tränar på att träffa en spelare i målet med bollen så är det kanske inte så konstigt om man i matchen träffar målvakten hela tiden. Man tränar alltid för matchen.)

Fotbollshistoria ska inte finnas på högskolan tycker Mats Alvesson (MA), så sitt namn till trots är han alltså ingen vän av fotbollsälvor, eller kanske just därför. Heller är han inte vän av något som inte är företagsekonomi kan det verka som. Den här gången går han till storms mot skolan och det är nog Svenskt Näringsliv särskilt glada för efter som det är just den frågan de driver just nu. Att dom samtidigt driver med sig själva och sin egen okunnighet är dom precis okunniga nog att inte verka förstå.  Kontentan av vad han och Svenskt Näringsliv tillsammans tycker för närvarande är att människor som inte är av den rätta börden ska inte ha tillgång till Universitetens kunskapspärlor. Eller kanske gå i skolan överhuvudtaget. Vad han egentligen tycker och har forskat fram är att Universiteten håller på att tappa sina kvalitéer. Så när Universitetet inte längre brinner för kvalité ska högskolorna brinna. Inte så litet påminner det om livet på Professorsgatan i Malmö. Det gemensamma måttot är – vi vill ha mer kvalité i våra liv – och så eldar man upp grannarnas bilar respektive högskolor. Veritas odium paret tänker man då och avslöjar sin i produktionssyfte helt onödiga läsning. Ni vet, vem fan ska man tala latin med nu förtiden! Över en bro till de fåvetande  höskolebarnen, en åsnebrygga så kallad, säger man dock: Sanning skapar hat. Så kan det också vara.

Inte så att Herr Professor Mats, som fortfarande är kvar i skolan, på något sätt har fel, tro nu inte det. Han är, till skillnad från mig, en seriös människa. (Däremot så har Svenskt Näringsliv på alla sätt fel) Det är bara det att han inte kan sätta sina kunskaper i sammanhang. Till det behövs lite blandad läsning. Organisationerna han studerar i detta skede vi nu lever har alltid två syften; produktion (och för all del reproduktion) och kontroll. De båda behöver inte ha så mycket med varandra att göra men hänger skenbart samman. Produktionen är naturligtvis i det här fallet kunskap och den kunskap vi talar om är naturligtvis Universitetet bäst på. Vore det inte det så måste det genast se till att bli det för att inte tappa sin position. Jag kan förstå Alvessons oro. Kontrollsidan är däremot en helt annan och samhällelig historia. Där breder tomheten ut sig, både i företag och stat, som ett sätt att kontrollera befolkningen. Ungefär som hovetiketten under andra samhälleliga omständigheter. När så, som förr, hovetiketten fick påverka rekryteringen av officerare så påverkades också krigsapparatens funtionalitet. Skenet bedrog i realiteten med andra ord och det är fara värt att det är så nu också. Verkligen! Det är problemet, och, för att prata modernska, det är Universitet som äger problemet. Hic Rhodus. Prata inte bort det!  Yrkesgymnasiala högskolor är ett annat problem.

Varför flyger Humlan? Ja faktiskt av samma anledning som Beckhams bollar skruvar sig och Alvesson ovan skruvar på sig. Tomhet. Den tillsparkade bollens skruvade rörelse driver bort luften och bollmassans färdriktning böjer av i vakuum. Humlans vingar tar bort luften ovanför och humlan lyfter i vakuumet. Alvesson har alltså en poäng här. Nihil agere delectat. Det är gött att inget göra.  Horror vacui, som han Kurz skulle ha sagt. Obs. Det här är inget du behöver veta! Mer som du inte behöver veta är denna invändning som först publicerades och sedan försvann; obundet och elektrogant. Tillsättningen av den senaste sjukhusupplösaren i Skåne skedde genom ett flagrant sidsteppande av Medbestämmandelagen och den enda anledningen till att inte Sydsvenskan uppmärksammande detta torde vara att dom är tumme med Svenskt Näringsliv. Invändningsupplösningen ovan tyder också på detta.