Kategoriarkiv: Kommentar

En Konungs smak

I Dagens Nyheter kan man läsa att Sveriges Konung, Carl Gustaf Bernadotte hyllar Stieg Larssons prosa. Det gör han inte. Det är tvärtom. Det är i och för sig inget man behöver veta. Men skriver man i tidningen så ska det väl stå någorlunda rätt. Alltså veta. Eller kanske är det Dagens Nyheters nya stil att göra felen till ett gängse tillbehör och då kan man ju förstå att det varken kan finna vilja eller tid att se till att det blir rätt. Egentligen någonsin.


Kantskott

Om handboll kan man säga en hel del och det var danskarna som hittade på det. När danskarna hittade på det så var det ett spel för damer men så heter det också Herrhandboll när männen spelar det. I Expressen efterlyser experten mer kantspel från det utslagna Sveriges sida. Statistiken är talande. Kantspelarna levererar mer än övriga bara de får bollen. Det är bara att hålla med, men vad hjälper det. Svenskarna är ohjälpligt otaktiska och ingen av förbundskaptenerna spelade på kanten i sin krafts dagar och inte kända för taktiskt beteende var de heller men förmodligen ingår inte personlighetstest i underlaget för en förbundskaptens anställning. Mera då andra egenskaper, som långt hår till exempel. Mitt tips är att anställa den som spelare taktiskt fullgångne ”slangen”. Då får Sverige kanske också den så saknade smidigheten på köpet. Handbollsjournalistikens efterblivenhet (eller är det handbollen?) får denna gång illustreras av rubricerad artikelvinkling. Spelaren tilläts byta om när han istället rätt och slätt borde avvisats från banan och på det väljer tidningen ett omvänt misstag och kalsongreklam.

Det har varit glitterkantad filmgala med en lätt rasistisk kanttouch och det är inte utan att man funderar varför humor är så svårt avslöjande ibland?!. Eller är det bara svårt? SR:s Spanarpanel får se sig inblandad och jag övergav den för många år sedan främst på grund av den grötmyndiga, i och för sig lätta, tonen, som inte sällan slog över i olika humoristiska övergrepp som i tyngre sammanhang kallas strukturfascistiska. Säkert är det så fortfarande, men säker kan man aldrig vara. SR och SVT, liksom Säpo med åklagare häromdagen, tycks ha valt sida i den politiska populasyren. Månde är det staterna i statens taktiska val? Så särskilt välutbildat verkar det i alla fall inte vara. Det heller! Är utbildningsministern underrättad?

Jonas Gardell skriver bra; exillent och på något sätt hoppfullt. Jag tror han har fel. Spanarna är inget samhälle.


Det är lätt att ta fel

Se där en bra titel!

–Mario Vargas Llosa menar att har man titeln, då har man halva boken. Det blir lättare att fokusera mot ett mål om man har en titel som känns bra att skriva mot, som ett sammanhållande kitt.

Det är bara det att det var han Gabriel som sade det. ”Hundra år av ensamhet” var titeln. I alla fall först.

Det är skillnad på Vargas Llosa och Garcia Márquez.

Grejen är att man inte kan lita på vad som skrivs. Någonstans.


GOD FORTSÆTTNING

Bernur; kvalitetetsbloggare,  skriver att det är beroendeframkallande att läsa MIN KAMP i Karl Ove Knausgårds version, dessutom i svensk översättning. Exakt skriver han: ”Vad jag tar med mig av del två i Knausgårds serie är just den där atmosfären, den koncentration han för fram. Att läsa honom är beroendeframkallande.” Var det inte Honda som körde med ”beroendeframkallande” i sin reklam och är det inte de sportiga positivpsykologerna som lurat  sportutövare ”ta med sig” något från matchen de nyss förlorat? Läst så håller jag med. Jag har nämligen också läst Knausgård och känt att jag spillt tiden; hela första delen på norska och lite här och där i de övriga. Nåvälskådning tycker jag. Diskbänksrealism, kunde man sagt för fyrtio år sedan så Köksbordsrealism kanske går hem idag. Som Bernur så riktigt påpekar så är allt skrivande hitte på; fiktivt. Man behöver inte komma ihåg så mycket för att t.ex. skriva om sin barndom, eller för all del julevangelium som det finns fyra stycken av. Själv blir jag ofta osäker när jag tänker tillbaka. Särskilt på kvinnor.

Knausgård sitter och hittar på sin realism i ett hus på Triangelen i Malmö som jag passerar varje kväll på väg hem från min egen diktarlya på Köpenhamnsvägen. Jag sitter där och skriver några timmar varje kväll. Sedan kommer jag plötsligt på att tiden går fort när man har roligt och får skynda hem.  Cyklandes. Det är mitt bidrag till äldrevården. Rödljusintervallade omständigheter gör att jag får stanna vid ett trafikljus i höjd men en gammal prenumerantkverulant, när jag nu någon gång emellanåt inte skiter i det. Därifrån kan jag blicka mot Knausgårds fönster. På så sätt binder oss minnena, arbetet, resandet och litteraturen samman. Inte på något vis kan jag också säga. Däremot, och det var väl det jag hade att säga i saken; det svenska kulturintresset för Knausgård, och för all del norska också, säger en hel del, och att Vårt Livs Nåväl också är ett gångbart uttryck för densamma.

Skandinaver kan sin skandinaviska, särskilt när det handlar om skandinavelskådning. Skandinavien är ett annat namn för Storskåne och det är nog bara Gustav den andre Adolf med sina geopolitiska insikter och kejserliga ambitioner som förstod och praktiserade folkutrotning i Blekinge och Skåne därefter.


Den som ropar får svar…

… är det inte så man säger. Jo jag fick faktiskt svar. Förvånande nog. Tre stycken. Men det var ju jag som fick svar och det var jag som blev förvånad. Varför vet jag egentligen inte.

Artikeln handlar om Kalis Lloyd, en fantastiskt duktig basketspelare med siktet inställt på WNBA, som faktiskt som tolvåring tränade och representerade kvartersklubben Chirseberg Cherries som då också samarbetade med ett av Sveriges bästa damlag – EOS/Malbas. På några rader beskrivs hur Kalis lockades att spela i Malmöklubben Malbas istället för Danska Virum. Men så var det inte alls.

Kalis bodde på Söderkulla och gick också i skolan där och kombinerade sina danska framgångar med att en tid spela med det några år äldre tjejerna i Kirsebergslaget. Det var en bra miljö för henne då Cherriessarna, omskrivna flera gånger i Sydsvenskan och också i 305; Svenska Basketbollförbundets tidning,  vann Skåneserien det året och sju spelare fick representera Skånelaget och då laget tränade i Helenholms Sporthall samtidigt med EOS/Malbas kunde det väl knappast bli bättre. Kan man tycka.

Nåväl;

1) Mästervärvaren själv skriver att han inte på något sätt är inblandad men att han läst artikeln.

2) En EOS/Malbas-spelare skriver att hon också reagerade då hon första gången läste intervjun då hon mycket väl mindes Kalis på plats på Heleneholm och att hon också stannade kvar och pratade efter träningarna ibland, men att hon inte brytt sig mera.

3) Klubbens artikelansvarige? skriver att så framställdes det och alla kan vi vara stolta över Kalis.

Nåja.

Meningen med min kommentar var få ändring på en felaktighet men i stället för att iakkta god nettikett så väljer nummer 3) att blockera bloggen. Genom sitt förfarande markerar den Malbasansvarige att det är något kymigt här!  Så här kommer min kommentar in extenso:

Nä men oj då. Det här var ju inte sant. Kalis spelade i Chirseberg Cherris F86, som för övrigt vann sin Skåneserie, när Anders Isberg på vanligt Malbasmanér tjatade över henne till sitt flicklag. Att Kalis spelade med Chirseberg berodde mycket på att mamma Helen också hade Claes Eriksson som tränare i samma ålder. 1975 tror jag det var.

-o-

Men det var olika svar. Människor som läser en artikel, eller som i det här fallet, en invändning mot en artikel, läser in olika saker. Och därför är det så viktigt att det som står i artikeln är riktigt.  Vad skall annars goda värderingar bygga på? En akademisk uppsats eller ens avhandling behöver inte vara riktig, däremot så måste den vara konsistent; den måste hänga ihop. Det hela är som sig bör en filosofisk fråga. Birgitta Trotzigs i förra inlägget nämnda förord handlar om det konstnärliga uttrycket i moderniteten eller som man säger modernismen. Till moderniteten hör också skammen som härskande styr- och reglerteknik i mentaliteten. Det kan vara allt svårare att förstå i ett samhälle med andra ekonomiska grundvalar där den individuella skulden kommer att dominera. Skammen precis som Skulden är olika allt efter tillämpning och vi befinner oss i en historisk övergångsfas där varken skuld eller skam är överordnat- Ke se ra. Går det så går det. Inget betyder något. Då blir detaljen plötsligt viktig som bärare av något som kan ha betydelse.

Det kan vara svårt att förstå för en sportnisse men ”se det så här” som Partiordförande Persson brukar säga när han vill styra upp en fråga: USA som av gammal hävd brukade vinna alla basketbollturneringar runt om i världen där man fick vara med; sporten är ju trots allt uppfunnen i landet, gjorde det plötsligt inte längre. I VM-turnering efter VM-turnering så hamnade man bara femma, sexa eller sjua och blev alltså utslagna i varje kvartsfinal man avancerat till. Vad var fel? Landet tog sig samman och började fundera och naturligtvis så kom det fram många svar men man enade sig om det stora. Basketen hade av showmässiga krav i det kommersiella NBA tappat sin karaktär. Spelarna var fortfarande världens bästa men man spelade inte världens bästa basket längre. Resultaten var talande om helheten och statistiken svarade med detaljerna. Den internationella basketen använde fler passningar för att göra poäng och skottprocenten sjönk drastiskt i det amerikanska umgänget med övriga. Javisst! Det är inget konstigt med det. Basketboll är en lagsport. Det har det alltid varit. Det är så basket ska spelas. Men kanske inte nu längre. i USA. Något som var tydligt var hur pointguardens roll förändrats. Pointguarden gjorde hellre egna poäng än passade bollen. Det går inte. Den detaljen får vi ändra på. Redan Phil Jackson hade ju lyckats få Michael Jordan att förstå att ska laget – Chicago Bulls – vinna så måste hela laget vara med i matchen. Så blev det, Michael lyssnade och Bulls vann, och vann, och vann och Michael Jordan gjorde ännu fler poäng men han blev också NBA:s bäste försvarsspelare. Mycket svett och vann har flutit under broarna sedan dess och nu är USA tillbaka på världens topp.

Detaljen och karaktären är viktig. Mycket är underförstått och outtalat i karaktären – som att man inte ljuger i artiklar utan att det slår tillbaka på sannfärdigheten överhuvudtaget och inte heller värvar den stora klubben sönder den mindre klubbens lag utan att på så sätt faktiskt slå undan benen på sig själv. Tids nog kommer de bättre spelarna alltid att söka sig till de bättre lagen och de i slutändan bästa spelarna har alla börjat i mindre klubbar. En klubb som ljuger och inte uppfostrar sina egna spelare kan aldrig komma på topp. Så är det bara!


Emellanåt …

… så tittar folk in på den hära bloggen och det är litet lustigt att se vilka sökningar som leder hit. Achebe t. ex. Det betyder att jag någon gång har skrivit om honom och då kan jag bara undra vad. Säkert finns det ett lätt sätt att ta reda på det och mycket annat men för mig är skrivandet på en blogg då och då mest som att skriva på en skrivmaskin med den skillnaden att ”komihåglapparna”; hänvisningarna, samtidigt fungerar som en hypertext vilket gör att läsare från vitt skilda läger kan komma på avvägar men också alltså efter eget avvägande; sökningar, snubblar in.

Själv gör jag likadant; snubblar lite hit och dit på internätet och visst kan det vara svårt att hitta ut. Är det något som är gemensamt så är det den funktionella fragmentiseringen av både vitt och brett, (läs: särskilt och allmänt) och det är inte alltid som man är tillräckligt utsövd för att omedelbart hitta rätt bland övertygelser och övertydligheter. Förutom att vara ett kommunikationsverktyg/medel så är internätet också en sysselsättning och som sysselsättning är nätet inte helt utan mening, meningar och meningsskiljaktligheter.

I

Som en extra bonus till dagens insnubblare bjuder jag på en länk till Hypertexternas Hypertext och den till Hypertexten underliggande texten och så kan var och en dra sina egna slutsatser.

II

A)  SNS ger ut en antologi som konstaterar två saker om utförsäljningen av statliga och kommunala välfärdstjänster. 1) Ingenstans går att veta om det är bra och definitivt så finns det inget som pekar på att det blivit bättre; mer för pengarna det kostar.  2) Kontroll och uppföljning lyser helt med sin frånvaro. 3) Dessutom.  Ingenstans är rapportsammanfattningen negativ till själva utförsäljningen och efter som det är forskare som skrivit så kallar man kriorna forskning fast man är mycket medveten om att någon forskning på området inte existerar. Man är alltså på Spaning efter den forskning som flytt – fältet.

B) Detta får ett antal blåljugande verksamhetsförskingrare ur den svenska näringsburna jamenklaturan att 1 tu 3 offentligt ta av sig byxorna. Det finns inget att tillägga.  Faktiskt lite perverst. Det är läge för diagnos. Det är som att Systembolaget då dom trycker upp en varukatalog blir uppsträckta för att återinföra motboken –  av langarsyndikaten. Kanske kunde någon fri forskare kontrollera och följa upp i vad mån det kollektivanslutna Näringslivet får något för sina propagandapengar. Det enda som kan vara pinsammare ur intellektuell (läs:tänkande) synpunkt är jamarna är hejaropen bland kommentarerna på Newsmill som verkligen ger begreppet återvinning en ny mening.

C) Vilket i sin tur illustrerar uttrycket ”sitta still i båten” när ledande forskare nu väljer att lämna SNS-skutan för att inte riskera sina karriärer. Yttrandefrihet är okej för kapitalet så länge som alla håller tyst, vilket väl är vad forskarsamhället i allmänhet gör, men om någon känner att det drar lite kallt och nyser, om än aldrig så kvävt och reserverat, så blir det genast ett antal knäppar på den näsan så nu vet vi också hur uttrycket ”knäpptyst” ska härledas.

III

Utan att alls det vara min mening så råkar Hanna Nordenhök nyligen nyss falla för det frestande i att återvinna utvalda delar av det särskilda kulturarvet  från den av fascisterna mördade Lorca och Aase Berg skriva den första positiva bokrecension som i alla fall jag har läst (Obs! Orättvist; för jag har inte läst så många) och jag inser (kanske) att också en bokanmälan är en sorts Hypertext. Även en rubrik kan vara en sorts hypertext, en som man kan sätta i halsen.

IV

Vad jag menar är att Hypertext också är ett sätta tänka som inte är att tänka. Eller tänka bara. Mer kommer. Det är bara att vänja sig.

V

Fast det är ju klart. Covers finns ju!

mer eller mindre

VI

Inser att inlägget slirade in på den akademiska friheten där en framställningen av forskningsrapportsantologi utvecklades till en installation där stallknektarna ingalunda var några hippologer.


Det lönar sig att inte arbeta…

… utan träna istället. Länkade studie visar att 2,5 timmars avhållsamhet från arbetet inte nödvändigtvis minskade produktionsnivån, utan tvärtom utförde de utvalda grupperna lika mycket eller mer och alltså ökade produktiviteten räknat på tiden som spenderades på arbetsplatsen. Kul att få veta och man kan betänka att det resonerats och för att inte säga forskats på det här förut och vad man kommit fram till i runda tal är att  produktivitetsräknat  så är för produktionsnivån den optimala dygnsarbetstiden 6 timmar. På åtta timmar gör man inte mer totalt, men minskar kraftigt i produktivitet men ökar man till tio timmar så sjunker visserligen produktiviteten ytterligare men produktionsnivån totalt ökar. Efter tio timmar uppstår kontraproduktivitet vilket betyder att en människa som arbetar elva timmar utför mindre arbete än en som arbetar tio. Det tål att tänka på när somliga skroderar om hur många timmar de arbetar.

Det finns mycken vidare amerikansk forskning på området då arbetstidsoptimeringen också påverkar både fasta och ideella kostnader, men också svensk.