Kategoriarkiv: Korruption

”Äcklet vet inga gränser”

Som kulturminister vet Alice Bah-Kunke hur man uttrycker sig och tycker att Svenska Akademin borde veta bättre. Det gjorde dom naturligtvis. Det är så här man vet bättre. Nu visar det sig att också det egna departementet visste bättre. Per Olsson Fridh talade aldrig om för sin minister vad han visste. Det är bara för Alice och Per att lämna sina uppdrag. Alice för att hon inte har kontroll på sitt departement med oönskad konsekvens. Per för att han undanhåller viktig information. Det kan inte vara hans sak att värdera den. Om inte så visar Statsminister Löfven att det okej med klantiga departement och att medaljutdelningen var rätt. Värderingen utgår från toppen!


… att höra till

Peter Strang: att höra till – om ensamhet och gemenskap. (2014)

Detta är andra boken jag läser av Peter Strang som är cancerläkare och professor i palliativ medicin och det är precis att jag pallar. Jag lär mig en hel del men varför vara så omständlig. Små exemplifierande berättelser från levande livet gör sig bra antar jag på föreläsningar och föredrag men blir till ständiga och onödiga omkväden i en bok. PS medger emellanåt att alla så är vi olika men boken vänder sig till den vanligaste sortens människor som jag antar är lättast att förstå sig på, människor som bygger sina relationer och gemenskaper i den lilla familjen; statistiskt sett den bästa sortens gemenskap. Som vetenskapare tycker jag att Strang ska ta forskningar med en större nypa salt men den stora konklusionen; att vi vet mera om åldrande än som avspeglar sig i vården visar han på mycket bra. Ensamma åldringar mår sämre som ensamna och bör beredas möjlighet till gemenskapande äldreboenden och ålderdomshem. Någon borde räkna på det. Sammanfattningsvis har Peter Strang skrivit en nyttig bok och jag antar att socialtjäntstmyndigheten avfärdar den som: Vårdtjänstperspektivet.

Boken ger dig i huvudsak tre perspektiv. 1) Det historiska; med en beskrivning av den för människan helt nödvändiga relationen till andra människor i livet på savannen och hur olika känslor är lika mycket på plats som tummen i handen för att gripa tillfälle till liv och överlevnad. 2) Det individuella; om att vi helt enkelt inte mår bra av att avstå gemenskapande. 3) Det existensiella: och då är det en fråga om den alldeles egna ensamheten och hur man copar den genom att ha ett mål. Inte illa. Illa är det däremot att läsa ”Den tyske existentialfilosofen Martin Heidegger” (s.185). Var tog nazisten Heidegger vägen? Det är inte okej att 2014 ha missat det. Var tog etiken vägen? Nazister och palliativ medicin. Hur seriöst ska jag egentligen ta övriga källor. Trivs de i sällskapet? Buber, Fromm, Maslow, Putnam, för att ta några som jag känner till?. Knappast. För övrigt så kan man ana varifrån omständligheten kommer. Nåja.

Min mammas typ av ensamhet hittar jag inte i boken men gott om reservdelar till henne i alla fall. Jag skulle vilja kalla typen funktionsensamhet i brist på bättre och i hennes fall är det relationerna som är substituten i verksamheten. Min mamma har av förvaltningsrätten givits rätt till äldreboende men det skiter Malmö i och det finns ingen möjlighet att pröva det vidare. Så hur vänder man sig till en omsorgsenhet som agerar uppenbart kriminellt när man inte följer den rättsapparat som finns? Kommunen lyder inte lagen. I stället tilldelas åldringen hemtjänst i mån av tillgång och då menar jag att när organisationen inte räcker till så får min mamma vackert avstå från utepromenader och avtalade morgonbestyr två dagar i veckan kan klaras av på en annan dag. Om tid finns. Inte heller kommer det alltid någon till lunch och den dagen blir också en medicinlös dag. En eller två dagar i veckan. Aldrig mindre, ibland mer. Doseringslådan är mitt vittne. Först så sparar kommunen pengar på att inte erbjuda äldreboende och sedan så räcker ändå inte pengarna till att leva upp till den service som avtalats och betalas för för och aldrig att det syns på räkningen att tjänsterna inte blivit utförda. Det går inte att försvara; varken juridiskt, etiskt, medicinskt eller ens på avtalsbasis. Med tanke på all skatt som min mamma betalat under ett långt yrkesliv i statens tjänst så finns det bara ett ord som täcker utfallet: Korruption! Pengarna är bortslösade. Nåja. Stycket antar jag avfärdas som: Anhörigperspektivet.

 

 

 

 

 

 


En orättvis betraktelse 2

Så långt måste man hålla med Markus Persson att enda skälet till att få tillgång till andras mobiltelefoninnehåll, vilket är det bizarra i sammanhanget, är att man kan sälja det. Därför väljer Daniel Ek omedvetet ordet. Kan det vara så att det är dags att sälja nu?

Bizarr= Buziness are right


RIK, RIK TIGARE, RIKTIGAST

Moa Svan: Det Riktiga Landslaget  Det-riktiga-landslaget1-300x459

Onekligen är det så att villkoren för det Riktiga landslaget (läs: det för tillfälligt mest framgångsrika) jämfört med Herrlandslaget i fotboll inte är särskilt jämlika och att sporten som sådan skulle tjäna på att de blev det. Alla skattepengar som levereras till fotbollsvärlden via olika regelmässiga kanaler, statliga, kommunala, subventionella, skattelättliga och via alla andra kreativa rättsvidrigt kluriga kommunala och också statliga vägar är inte rännilar precis men en rännil är vad som blir över till kvinnorna. MS visar hur också mansfotbollen ingriper i lagstiftningen då det blir så att vinstdrivande aktiebolag inte behöver stå för hela ordningskostnaden. Författaren skriver inte ut det men på vanlig svensk prosa kallas det korruption. Det kan bara inte vara riktigt men ändå så är det så. Kvinnor betalar också skatt. Diskriminering är ett allt för litet ord. Kvinnoförakt betydligt riktigare. Svenska fotbollsförbundets årliga stora gala som man situationen bäst men analyserar man bidragen är det också tydligt. Sällan klargörs skillnaden på Dam- och Herrfotboll tydligare. Men också Damerna dilemma. Varför fotbollskvinnorna överhuvudtaget ställer upp i gubbröran är förnedrande för dem själva. Man ska inte tigga sig till sin del – man ska kräva den. Men vad gör man när man helst bara vill spela fotboll. Medan det det ur ett internationellt perspektiv bara går bakåt för herrarna så går det bara framåt för damerna. Moa Svan antyder problemen i sin bok men analyserar inte djupare och lyfter fram få siffror men visst skriver hon roande och med många bra argument för att fotbollssakerna tillstånd måste förändras. Boken borde bli alla fotbollsspelares standardläsning och vill det mansvädesdominerade fotbollsförbundet ha en förändring så vore ett sätt att skicka ut boken till ett allmänt rådslag inom rörelsen en bra början. Ett allmänt rådslag som involverade alla. Konstituellt borde de dömas till det. Idrottsideologiskt ska man alltid göra sitt bästa och jämlikhetsförändring vore till det mycket bättre. MS vill mera; hon skriver som ett passionerat fan och passionen vill mer än förändring; passionen vill förvandling. För henne är det hög tid att kvinnorna tar över, för att säga det manligt: tar befälet. Kvinnorna är mycket bättre på det här med fotboll och alla värden som därtill tillhör därför ska de också få leda utvecklingen. Det är svårt att säga emot. Boken innehåller också några idolporträtt av landslagsaktuella spelare och en lesbisk agenda som är minst sagt störande. Vi har alla våra olika sexuella preferenser men inom idrotten, om än homofobisk, liksom på arbetsplatser vill vi hålla dem utanför verksamheten. Liksom alkohol och droger. Det är fotbollen och att inte den ene exploaterar den andra som är det viktiga. Men okej, det är Moas bok och kanske är det lättare att sparka fotboll om man är lesbisk men man är i verksamheten först och främst som fotbollspelare.

Media får också sin välförtjänta törn men detta måste vara en illasittande brasklapp: ”Den undermåliga bevakningen beror inte på bristande kompetens. Kompetensen finns. Men tyvärr lyfts den inte fram.” Nästan per definition så finns inte i den svenska sportjournalistiken något man kan kalla kompetens i någon någorlunda komperativ jämförelse. Svenska sportmedia är som planeternas svarta hål. Den har massa, den finns, den kan pladdra på men inget av betydelse kommer ut därifrån. Ingenting. Den svenska sportjournalistiken suger.

Sverige – Nigeria 3-3. Den svenska försvarstaktiken bestod i att stiga fram på respektive anfallsspelare vilket ger en massa offensiva fördelar men är riskabelt mot dribblingssäkra motståndare och att det alltid finns utrymme för ”backdoor”-passningar. Även om också jag tycker att det är den generellt bästa taktiken så var det helt fel mot Nigeria. Om detta kan du läsa bara här

 


Rader av snusk

Råkar läsa en bokanmälning i Expressen. Sågar vad jag förstår en välargumenterad bok utan ett enda argument. Anmälan avslutas med ” ”På bokomslaget har förlaget låtit trycka två starkt rekommenderande recensionscitat från två välrenommerade internationella tidningar. Såvitt jag kunnat se har inget av citaten täckning i källorna.

” Ganska passande dock, för en bok som visar sig vara något annat än den ger sig ut för att vara.”

Dock måste tidningen själv rätta: ”RÄTTELSE/FÖRTYDLIGANDE. Citaten som nämns i slutet av denna text kom inte från recensionerna i de två internationella tidningarna, utan från andra typer av texter. Citaten på bokens omslag är korrekt återgivna från dem.”

Tidningen rättar alltså utan klippa bort lögnen. TBG, sa man när jag var barn. Annars kunde man i theguardian.com läsa avslutningen: ”Stuckler and Basu operate within the parameters of the system; King deems it broken. Both are hard to ignore.”

Återstår alltså bara att själv läsa boken:    The Body Economic: Why Austerity Kills


Den renande sanningen och kloruptionen

Inte för att jag har med det att göra men den gamla Simhallen pytsade alltid ut för lite klor. Det lite märkliga med klorblandning är att när inblandningen är den exakta och bakteriemässigt nollad då bär klorblandningen biverkningar i form av lukt och svidande ögon på de badande. Dubblar man insatsen klor eller däromkring så försvinner besvären. Den exakta formeln ägde Harry Schein och gjorde honom rik. Tydligen har man inte tillgång till den i Malmö som behåller pengarna till vänner och bekanta. Med stor korruption följer stor inkompetens. Så är det numera i Malmö. På alla sluttande plan. Termen ”chockklorering” får nog reserveras för det okunniga galleriet; inklusive Sydsvenskan. Varför inte säga som det är: ”Någon har bommat i kloreringen” Kanske för att man inte ens känner till formeln och klorererar efter egen fason? Men så illa vill man inte tro att det är!

ps: Man kan ju tänka sig att det är ungarna som snorar  i badet mer nuförtiden men utvecklingen mot narcissism och självupptagenhet är en gammal historia som bäst kan förstås hos Kristeva. Där heter det äckliga abjektion.