Kategoriarkiv: kritik av kritiken

Lost in Culture

I gamla Information, som kom idag, kan man försöksvis läsa följande rader: ”En undersøgelse fra Børnerådet viste tidligere på året, at vold mod børn oftere forekommer i ikkevestlige familier, og at vold kan være kulturelt betinget.” Gamla goda Information, var tog du vägen? Ja, jag kan inte läsa hela artikeln eftersom jag inte tillhör abonnenterna längre men ändå. En sådan ingress behöver förklaras. Insändarna spjärnar emot: ”Vold mod børn er overhovedet ikke fremmed i den danske kultur. Da loven om ophævelse af revselsesretten blev vedtaget i 1997, var der ramaskrig og protester, især fra Dansk Folkeparti, hvor man den dag idag stadig hører hvor sørgeligt det dog er, at diciplineringen af børnene er blevet forældrene frataget.
Mon fortalerne ville have billiget behandlingen af Anders?” ”Det handler ikke at lukke øjnene for volden. Jo flere der taler om hvor skadelig vold mod børn er, jo bedre. Men lad venligst være med at forsøge at benytte vold til at skamme etniske grupper ud. Det tjener intet formål. Det der skal til er hjælp og oplysning. Også til folk, der tror det er deres ret at mishandle børn. ” Eller läs om Thoreau; skolläraren som fick sparken för att han inte ville slå barnen. Det är skamligt av Information att skriva så.

Våld mot barn och det som vi med Alice Miller pedagogiskt kan kalla den svarta pedagogiken fast det handlar om något helt annat än pedagogik finner man fortfarande både här och där. Också i Sverige. Det vet alla vi som är eller har varit ungdomsledare i sport och idrott. Eller gått i skolan för den delen. Det finns många exempel på allt från enstaka våld till organiserad mobbing. Så varför skriver Information så? Voffor dumme sej? Var tog upplysningen från den egna arbetsbeskrivningen vägen?

Det finns mycket att skriva om detta och det är bara att hoppas på att Information kommer att göra så. Vad säger egentligen Boerneraadet ?

 

 


Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


‘Submission’ By KARL OVE KNAUSGAARD

”Before I begin this review, I have to make a small confession.” inleder Karl Ove Knausgård sin artikel om ”Submission”. Det är ingen liten konfession skulle jag vilja säga. ”I have never read Michel Houellebecq’s books.” Egentligen är det en beskrivning av nuläget som K-O K skriver i. Blyertspennans raspande i kollegieblocket är lika viktig som texten den grafitrerar.

Mitt intresse för Michel Houellebecq började med denna artikel i nytimes.com av Karl Ove Knausgård. Likt K-OK hade jag inte läst hans böcker men nu har jag det och visst är han bra. Knausgård klagar lite på den engelska översättningen och kanske är det så. Det vill säga så som allt som oftast. Översättaren är en medskapare och kanske är det ett engelskt/amerikanskt översättaridiom att försköna texterna. Översättaren överträffar författaren eller så anpassar han texten till en läsarmarknad han tror sig förstå bättre. I Millenium-trilogin fall säger man ofta att det är så. Knausgård letar efter poängen med boken hos Joris-Karl Huysmans, en författare som huvudfiguren forskar på men där tror jag att norrmannen är fel ute. En bok står för sig själv och naturligtvis är den full av anknytningar hit och dit, hur skulle den inte vara det?, och poängen med boken är snarare att den kastar loss från dessa. Kanske ett nytt perspektiv på samma sak men ändå just den bokens perspektiv; och tidens; och med tidens språk. Annars skulle man ju bara läsa klassiker, och för all del; det gör en del.

Michel Houellebecq står också för sig själv.

Recension

Opinion


J’Accuse…! … Intellektuella; finns dom?

9565d598-6108-4b61-b704-737a59a1badf

Jack är ett fint namn. Det betyder bonde efter jackorna bönderna bar när de togs ut i krig. Det kan också vara en förkortning av J’Accuse. Rubriken till Emile Zolas berömda artikel som publicerades denna dag; 18980113. Emile Zola är urtypen för en intellektuell; den kreativa tankens makt. Så var finns intellektuella i dag? Finns dom överhuvudtaget? Var finns de kreativa tankarna kring vad som utspelar sig i samhället just nu? Som kriget mot kvinnorna! Varför letar sig rubrikerna in i tidningarna om övergrepp mot unga kvinnor en masse som skedde kring nyår, i somras och förra sommaren. Uppenbart skiter polisen i det för att göra sin högste chef till lags. Det är uppenbarat och riksdagsledamöterna säger att det inte är okej. Så dags, skulle jag vilja säga. Varför vet ni inte vad som händer på gator och torg? Finns det ingen lobby som företräder kvinnor och bjuder på tillräckligt fina middagar? Och varför står det inget i tidningarna? Varje dag! Jo därför att tidningarna mörkar. Så enkelt är det. Om inte annars så förstår man det på ordvalen när tidningscheferna förklarar att det inte mörkas alls. Kommunpolitiker och kommunala tjänstemän. Var finns ni? Varför tillåter ni att kvinnor trakasseras?

Nu är det många som fiskar i upprörda och grumliga vatten. Var finns klara och förklarande tankar? Var blir det av alla med författliga stipendier och kulturella investeringar om inte mottagarna producerar?  Varför håller sig Staten med samhällsvetenskapliga institutioner som bara vet att vara tysta? Det här är bra frågor. Varför är det bara jag som ställer dem så här?! Det är också en bra fråga.

Det ska också sägas. Politikernas svar och agerande i riksdagsdebatten är pinsamt låghaltiga. Det minst kristna budskapet står Kristdemokraterna för. Mediernas presentationer av saken är minst sagt tvivelaktiga. Osse då polischefen som när journalisterna frågar säger att nu är han på Folk och Försvar och vill hellre prata om det och inte förstår att det är precis detta som är Folk och Försvar just då.

Exemplet

Undantaget

Ögat

som sagt


Kan en häst skratta?

Robert Musil: HISTORIER /  översättning Peter Handberg (1992)

”En ansedd psykolog skrev följande sats:”… ty djuret kan varken skratta eller le.”” Så inleder således Robert Musil en  historia bland många flera om en skrattande häst och beskriver således en invändning mot det först sagda och förankrar det hela således i en av honom upplevd verklighet och avslutar: ”Således inskränker sig det lärda tvivlet på djurets förmåga till att det inte förmår skratta åt vitsar”

Kalla det vetenskapskritik eller perspektivförskjutning eller vad som helst, men roligt var det. Mest på bekostnad av den citerade psykologen men också för att den iakttagande historien är angenäm att läsa i sitt eget själv. Så roligt att det kommande skrivna i historiesamlingen knappast kan bli så mycket roligare. Berättelsen om den skrattande hästen kommer som nummer fem av trettio. En tidig höjdpunkt i boken och som en dålig älskare drar jag mig för att läsa vidare. Jag är nöjd. Jag drar mig ur. Det räcker för i dag. Jag kan läsa tidningen i stället. Den är fylld av historier och felaktigt usurperade iakttagelser som sällan stämmer överens med min verklighetsuppfattning och få bekräftad historien jag nyss läst många gånger om. Eller lyssna på radio. Eller se på teve. Eller så kan jag befinna mig fördomsfritt avläsande i verkligheten som den är. Ärad vare verkligheten på marken.


The Girl in the Spider’s Web

När nu Norstedts låter publicera ännu en bok om Lisbeth Salander så gör man ett grovt övertramp, i alla fall på engelska. Boken presenteras som ”Millennium series Book 4″, som om Stieg Larsson skrev de första tre delarna i en serie som ska fortsätta. Så är det knappast. Stieg Larsson skrev en alldeles särskilt ovanlig trilogi och hade en idé att likt Sjöwall-Wahlöö skriva tio romaner men det var bara det att de sju följande skulle bli helt vanliga ”shortcuts”. Så kom igen nu Norstedts, 544 pages, jag tror visst att du tappade tråden och öppnade för vem som helst att skriva vidare. ”Det går an”, som han Almqvistaren skrev, och det går säkert En och Ann och tänker på det.

Jens Liljestrand är först ut att recensera skvadern som dessutom enligt Aftonbladet är stulen en gång till. En skavdruppel med andra ord. Nåja. JL tyckte inte den var bra och det hade han säkert tyckt om ”Män som hatar Kvinnor” också om han varit lika underdånigt snabb på det. Därvidlag liknar ju faktiskt Lagercrantz och Liljestrand varandra. Men hur herr Jens kan man likna Stiegs Trotskyism vid ”upplyst socialism”? Aningen löst, eller hur? Stig Larsson däremot liknar ingen annan och han har läst om trilogin och menar att den håller för tidens tand. Särskilt första boken. Artikeln är en pärla. I den gömmer sig också förklaringen till att varken Kungen eller Akademien tycker om Milleniumberättelserna: Det tillhör inte min (läs: deras) verklighetoch är därför inte intressant” och dessutom en bra förklaring på det ”svenska deckarundret”: ”Frågan (läs: tanken) om hämnd.” Kanske är Sverige för präktigt för människorna där och då läsarna i världen.

Nåja. Nu ska jag leta fram min gamla Kindle och läsa boken på engelska. Milleniumtrilogin var enligt ”alla” vedersakare sämre (läs: bättre) på engelska och det lär väl gälla för Lagercrantz också.

ps till Stig: Jonas Sandberg fick upplysningen om Samirs Gryta via avlyssning av Malin Erikssons mobiltelefon.

ps till David: Det är okej att fortskriva på Salandertemat. Kanske är det en väg till det stora konstnärskapet. Det är Norstedts som inte är okej. De vill göra boklanseringen lika hemlig som släppandet av en ny mobiltelefon eller bil. Släppande i hemligrum är en mycket privat historia i vår vantrivda kultur.

O-O

Efter släppet kan man konstatera konsten att inte behöva ha läst det man recenserar/ anmäler, som i DN, eller att inte ha en aning som Sydsvenskans man, som inte kopplat ens vad marknadsanpassat översättandet består i. Kulturen i pappersmedia är verkligen i kris, den sortens kris som statliga myndigheter per preference legio hamnat i. Journalisten som byråkrat. Byråkratiförnyelseprocessen hackar.


RIK, RIK TIGARE, RIKTIGAST

Moa Svan: Det Riktiga Landslaget  Det-riktiga-landslaget1-300x459

Onekligen är det så att villkoren för det Riktiga landslaget (läs: det för tillfälligt mest framgångsrika) jämfört med Herrlandslaget i fotboll inte är särskilt jämlika och att sporten som sådan skulle tjäna på att de blev det. Alla skattepengar som levereras till fotbollsvärlden via olika regelmässiga kanaler, statliga, kommunala, subventionella, skattelättliga och via alla andra kreativa rättsvidrigt kluriga kommunala och också statliga vägar är inte rännilar precis men en rännil är vad som blir över till kvinnorna. MS visar hur också mansfotbollen ingriper i lagstiftningen då det blir så att vinstdrivande aktiebolag inte behöver stå för hela ordningskostnaden. Författaren skriver inte ut det men på vanlig svensk prosa kallas det korruption. Det kan bara inte vara riktigt men ändå så är det så. Kvinnor betalar också skatt. Diskriminering är ett allt för litet ord. Kvinnoförakt betydligt riktigare. Svenska fotbollsförbundets årliga stora gala som man situationen bäst men analyserar man bidragen är det också tydligt. Sällan klargörs skillnaden på Dam- och Herrfotboll tydligare. Men också Damerna dilemma. Varför fotbollskvinnorna överhuvudtaget ställer upp i gubbröran är förnedrande för dem själva. Man ska inte tigga sig till sin del – man ska kräva den. Men vad gör man när man helst bara vill spela fotboll. Medan det det ur ett internationellt perspektiv bara går bakåt för herrarna så går det bara framåt för damerna. Moa Svan antyder problemen i sin bok men analyserar inte djupare och lyfter fram få siffror men visst skriver hon roande och med många bra argument för att fotbollssakerna tillstånd måste förändras. Boken borde bli alla fotbollsspelares standardläsning och vill det mansvädesdominerade fotbollsförbundet ha en förändring så vore ett sätt att skicka ut boken till ett allmänt rådslag inom rörelsen en bra början. Ett allmänt rådslag som involverade alla. Konstituellt borde de dömas till det. Idrottsideologiskt ska man alltid göra sitt bästa och jämlikhetsförändring vore till det mycket bättre. MS vill mera; hon skriver som ett passionerat fan och passionen vill mer än förändring; passionen vill förvandling. För henne är det hög tid att kvinnorna tar över, för att säga det manligt: tar befälet. Kvinnorna är mycket bättre på det här med fotboll och alla värden som därtill tillhör därför ska de också få leda utvecklingen. Det är svårt att säga emot. Boken innehåller också några idolporträtt av landslagsaktuella spelare och en lesbisk agenda som är minst sagt störande. Vi har alla våra olika sexuella preferenser men inom idrotten, om än homofobisk, liksom på arbetsplatser vill vi hålla dem utanför verksamheten. Liksom alkohol och droger. Det är fotbollen och att inte den ene exploaterar den andra som är det viktiga. Men okej, det är Moas bok och kanske är det lättare att sparka fotboll om man är lesbisk men man är i verksamheten först och främst som fotbollspelare.

Media får också sin välförtjänta törn men detta måste vara en illasittande brasklapp: ”Den undermåliga bevakningen beror inte på bristande kompetens. Kompetensen finns. Men tyvärr lyfts den inte fram.” Nästan per definition så finns inte i den svenska sportjournalistiken något man kan kalla kompetens i någon någorlunda komperativ jämförelse. Svenska sportmedia är som planeternas svarta hål. Den har massa, den finns, den kan pladdra på men inget av betydelse kommer ut därifrån. Ingenting. Den svenska sportjournalistiken suger.

Sverige – Nigeria 3-3. Den svenska försvarstaktiken bestod i att stiga fram på respektive anfallsspelare vilket ger en massa offensiva fördelar men är riskabelt mot dribblingssäkra motståndare och att det alltid finns utrymme för ”backdoor”-passningar. Även om också jag tycker att det är den generellt bästa taktiken så var det helt fel mot Nigeria. Om detta kan du läsa bara här