Kategoriarkiv: kritik av kritiken

”Låsningen”

Jan Tullberg har skrivit ”Låsningen” och jag försöker läsa den. Boken är skriven från en immigrationskritisk synpunkt men tyvärr hindras jag att ta del av den då den också är skriven en helt omöjlig och verklighetsfrämmande retorik. Till att börja med ”Folkhem”. Folkhemstanken är en från början konservativ idé om folkgemenskap som Per Albin Hansson kom att mynta 1928, i en tid då motsättningarna på arbetsmarknaden och i politiken var hårda och samtidigt som förhandlingsunderlaget till det som kom att kallas Saltsjöbadsandan började växa fram. Det går inte i en verklighetsbeskrivande text låtsas som om Folkhemmet varit en realitet. Tror man det så är det illa. ”Folkvilja” är nästa ord. Folkvilja är en enhet som inte finns. Möjligen kan det användas för att beskriva resultatet av en folkomröstning men ärligt talat: vad betyder egentligen vilja? BNP-måttet är det bästa måttet på en verklighetsbaserad folkvilja men som politisk retorik är det verkligen förlegade tankar som förs till debattorget. Ingen kan begära att man ska ta sådana fantasiord på intellektuellt allvar  i en diskussion. Med andra ord: diskussionen är här ingen diskussion utan ett hävdande av barnsliga tankar som inte är i närheten av sakfrågan; immigrationspolitiken, men utgör kanske en bra illustration till vad konträra ståndpunkter kan bestå av och innebörden av begreppet ”falska medvetande”. Motståndaren har fel, javisst, men därför kan man inte själv dra slutsatsen att man har rätt. Boken kan möjligen föra till en språkdiskussion om språkliga strukturer och främmandegjorda diskurser i det som är den historiskt samhälleliga verklighet vi lever och diskuterar i, men då under förutsättning att det är vuxna människor med vuxna tankar som diskuterar. Knappast mer. Jag vet inte för jag kom inte längre.


Happenings or not

o0O   På amerikanska säger man: ”What happens i Las Wegas, stays in Wegas”. På svenska säger man numera: What happens in Boden, stays in Boden”; och då menar man vallaboden. Klart kul. Svenska skidlandslaget skidar bättre än någonsin. Förklaring? Svaret är enkelt och som oftast på samma fråga: Ökad träning!, vilket omvittnas i Aftonbladets klargörande artikel. Både Kalla och Karlarna har tränat mera på inrådan av sig själva. En ny ledarfilosofi: en blandning på teambuilding och lyssnande coaching har öppnat vägen för träningens omfattning; omfamning; självkramning; de aktiva har förmåtts hörsamma och ställa upp på sig själva, plus att alla i logistiken (läs: vallaboden) inkluderas i framgången. I hastigheten återställdes också längdskidåkningen en aning. Klungspurter tills vidare i bara Sprinten. I Norge säger man nu ”Bua” och livet är som en ”fillebit”.

o0O   Dissningsrubrikerna om Melodifesten går inte att undvika men man undrar allt om inte rubrikmakarna missat budskapet – melodierna är dåliga – medan man skjuter på budbärarna för att den kvinnliga delen inledningsvis visade upp en orakad armhåla. Hur många orakade armhålor tål Sverige? Följer den spännande fortsättningen i Expressen. Stenhårt! 

o0O      Det är mycket som inte händer.


VARFÖR HÅLLER MAN PÅ? … Fredrik Sjöberg

Fredrik Sjöberg är för mig en ny bekantskap. Det borde han inte vara. Han är en av cirka 180 författarpenningsionärer, alltså skribenter med fullgott senarebetalt livsverk redan utfört, vilket upplyses om i lästa bok. Detta betalas av Sveriges Författarfond och alltså inget som ”en borgerlig regering i ett genant utslag av populistisk enfald kan bestämma sig för att avskaffa” som den gjorde med den statliga inkomstgarantin för konstnärer. Kul att få veta. Mycket annat kul att få veta hittar man mera av; bland annat svaret på titelgåtan och författarens särskilda förhållande till svartmesen. Skrivaren uppehåller sig mycket kring konst, biologi och samhälle och pläderar för begreppet naturskönhet för att så att säga få ”hela berättelsen” i en blick. Intressant! Kan tyda på både det ena och det andra. Vi begåvas med lustiga historier om antisemiten Lidforss och ”tsar” Lenin. Det är nog mest för att kolla så att vi är vakna men det är inte utan att man förvånas, särskilt mot bakgrund av den i boken lanserade felparkeringsteorin. Nåväl, kanske kan jag bättre förstå i en annan bok.


Nu och DÅ!

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg.” Ja, det har faktiskt hänt en hel del i seriositeten. Omförflyttningar pågår i min arbetslokal (private playground) och till den förste nästa månad, i alla fall, ska påbörjning av den nya arbetsperioden (playtime) ske med ett rent skrivbord. Eller ska det stå utgå från. Så har jag tänkt. Det ska bli lite Montaigne över mig. Dock så avstod han världen i ett torn medan min arbetslokal ligger på källarplanet. Eller låter det bättre, lite Dostojevskist, med Källarplaneten. Ja, varför inte. I förspelet har jag beställt och betalat på Bokbörsen för KALILAH i översättning av Eric Hermelin som jag tänker umgås med ett tag. Kanske hinner jag få den till den förste. För er som inte känner till KALILAH kan jag berätta att den är nummer ett i min Kanon över världslitteraturen och nu skall jag alltså läsa om den. Den utgavs, då det begav sig, i Lund och på Eget Förlag, till förmån för judarna och om än tjock och i tre delar så bara i en mindre upplaga. Eric Hermelin var ett inkännande Lundasnille som jag tror de flesta  av den gamla generationens människor kan känna igen sig i. Innerst inne en Adelsman, till det yttre tvångsomhändertagen suput och absolut i omvärlden kan räknas till en av den svenska litteraturkretsens främsta. I alla tider.

Igår läste jag tre böcker: FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE på förmiddagen; HAT & BLÄCK på eftermiddagen; CALL GIRLS på kvällen. Det är så jag tänker tillbringa dagarna i min KÄLLARPLANET; som kanske Den Nya Blogen också ska heta.

Arne Melbergs FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE är en alldeles utmärkt liten introduktion till Montaignes ESSAYER. Eller hellre kanske Montaigne. Montaigne skiljer inte på sig själv och det han skriver och han ser sig också som en del av det han läser; idisslaren kulturens perenna gräs och gräsligheter. Melberg liknar Montaignes kunskapsteori vid Sokrates´”Vad vet jag?” , utan att därför på peka religionens samtidsmakt visserligen, men det är ett bra påpekande. Bara så kan man förhålla sig om man heter Montaigne eller Sokrates.

HAT&BLÄCK låter mer som ett firmanamn och det är väl det boken handlar. Ett famlande efter positioner utan att vara fumligt. Lundberg & Enander är seriösa men hamnar (handlar) med benägenhet för offerkoftor emellanåt i litterär historienostalgi. Lundberg om klass och Enander om tendens. Dock även denna med många bra påpekande. Dock (Njae) igen, man gör inte litteratur genom att prata om den.

CALLGIRLS av Arthur Koestler läser jag apropås de avslöjande kringkommentarerna om Tingstenavslöjandet. Jag mindes boken som mer avslöjande, men jag blandar nog ihop den med något annat som Koestler skrivit. Koestler var en av mina favoritförfattare för femtio år sedan medan Callgirls kom lite senare. Det här att kulturens propagandister är så lättköpta och aningslösa när det visar sig att det är amerikanska staten som backar upp sekinerna de får för besväret. Lars Gustafsson tycker att det var väl inget märkvärdigt med det. Det gjorde alla!

Lars Westerberg som jag skrivit tidigare om i bloggen skrev något alldeles märkvärdigt i sin blogg i går:  ”Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.” Det handlar om året då LW lämnade Dackekuriren och det han skriver är inte alldeles sant. M. som vid dåtiden var tidningens redaktör  var en i det närmaste opolitisk människa som älskade att göra tidningar och det var detta intresse som gjorde honom till redaktör. Många var missnöjda med Dackekuriren och allra missnöjdast i allmänhet var kanske ”nationsledningen”. Särskilt missnöjda var man med att en liberal kåsör i det närmaste var tidningens ansikte. M:s största problem med tidningen var att få tag på någorlunda kvalitativt materiel och han ville inte alls mista LW. Tvärtom. Dessutom tyckte han att då kunde väl ”nationsledningen” leverera lite artiklar då. Det var ju en ”aktivistlinje” som gällde. M vägrade att kasta ut LW och politrukmöte sammankallades, dvs redaktionsmöte med den anställda personalen. 3 heltid och två halvtid, inklusive redaktören, där prokuratorn företrädde nationsledningens linje. Det blev en kompromiss: LW erbjöds fortsätta som förut men med en mindre framträdande framtoning och föreslogs aktivera sig mer i nationsarbetet. På den tiden föreslogs alla att aktivera sig mera i nationsarbetet. Det fanns många ambitioner mycket att göra, t.ex så behövde M. alltid hjälp med tidningen. LW valde att inte medverka i Dackekuriren mera. Raden om Blekingegadeligan är så oförskämd, grov och okunnig att man häpnar. Jag tror inte heller att LW egentligen har en aning om vilka som var ”sekteristerna” på Smålands Nation. Om han någon gång besöker  Filosoficirkeln i Lund så kan jag berätta att den startades en gång som öppna Temaseminarier på Smålands Nation och att det första handlade om Kunskaps- och Vetenskapsteori och inte om Blekingegadebandens fascistiska filosofi och att den där slutstriden också innebar att seminarierna stod husvilla, det var nämligen sekteristen från Lunds Kommunistiska Högskoleförening som sa sussumera istället för subsumera som vann, men bara han. Smålands verksamhet låg sedan nere i två år. Men Temaseminarierna kunde alltså fortsätta i Arno Werners förtjänstfulla regi under namnet Filosoficirkeln och med ett antal akademiska år senare en del av den avskedade personalen som föreläsare. Så kan det gå! När det gäller motsättningarna på Smålands Nation i mitten på 1970-talet så har sanningen sannerligen ännu inte fått på sig sandalerna.


Eller Va

Emellanåt dyker Erich Blair upp i spalterna. Ja, George Orwell alltså. Det borde han göra oftare. Född i Inden tvivlade han på England. Med ögon för fattigas omständigheter tvivlade han på överklassen. For för att försvara demokratin i Spanien 1936 och upptäckte totalisationens tankebanor och fick bannor för det av demokratiska partiapparater på hemmafronten. Eller Va?, som han heter i översättning. Fast han är död nu. Dog i sviterna efter en skottskada i lungan. Jag har ett särskilt förhållande till honom. På en permission i lumpen köpte jag hans samlade journalistik i en fyrabandig Penguinupplaga och låg sedan så ofta jag kom åt och läste på frivakten i en överbrits i maskinmanskapsmässen på Jagaren Öland. Britsen tillhörde extravakten Ellersson, men det är en annan historia. Det är svårt att beskriva honom för han var ganska egen, både i tänkande och metod och hade en högst personlig memetik inhämtad i fadersfrånvaro, relativ fattigdom, imperieuppväxt och överklassig fostran. Han ligger faktiskt inte långt borta från Montaigne, essayisten ni vet, vars rika pappa lät barnets växa upp bland fattiga och med en mentor som bara pratade latin och som också han tidigt var sjuklig och sedermera tynade bort. Eller Wallraff som också utsatte sig själv i situationer, precis som Jack London hade gjort, som för övrigt också fabulerade fabler. Men Orwell skrev mycket intelligent om stora småsaker. Schablonbesatta barnboksförfattare, namns betydelse och som här om idrott. ”All seriös sport har ingenting med rent spel att göra. Det hör ihop med hat, avund, övermod, ingen respekt för regler samt en sadistisk njutning i att få bevittna våld, med andra ord: krig utan skjutandet.” Janne Adeen, en alldeles ny bekantskap för mig, memorerar fuskande nöjsamheter i ett mindre resonemang om Fair Play och jag tycker att han prickar alldeles rätt när han använder sig av Orwell och Walt Whitman i utvecklingen av motsägligheten. För visst kan det tyckas motsägelsefullt att både fusk och fairplay tillhör samma spel. Men JA jämför individuell idrott med lagsport. Det kan man inte göra. De teoretiska förutsättningarna måste vara likvärdiga och så smyger sig långsiktig akademisk stringens in på den mer oordnade journalistiska dagsländearenan. Så måste det vara. Det är därför Orwell är så bra. Han reder ut snarare än klumpar ihop. Idrott och sport är en ständig kamp mellan hjärna och kropp; tanke och kraft. Fysik står mot teknik, men också stringens mot slarv. I alla fall på träning. Olika tider trycker på olika sidor. Emellanåt är det fysik som gäller, emellanåt teknik, men inget är nytt under solen. Ens klichéerna. Materialarna, och dit får man väl räkna dopingprästerskapet, spelar kortsiktiga betydelser, men egentligen så bryr sig inte betraktarna, publiken. Där är det alltid tävlingsmomentet och resultatet som gäller. Det som för idrottsmannen egentligen är en lek är för betraktaren, publiken, alltid allvar. Men allra mest så finns det en överklassig sida, den som kallas fair play, upprättande av ordning om man så vill och förutsätter hierarki och kommunikation som det mer fysiskt betonade folkliga vill skita i, för att nu säga det på huliganska. Eftersom idrott ju är en lek så leker vi gärna att vi tycker om båda. Som idrottare och coach har jag alltid tagit avstånd från fusk och fulheter. Det är inte excellent helt enkelt. Det är särskilt överklasen som tycker det. Det är alltid tvåan som fuskar. Men, och det är viktigt, åker du på en tjuvsmäll så måste du ge en tjuvsmäll tillbaka … eller två. ”Leftisarna” baktalade Blair det var inte särskilt snyggt och han gav tillbaka; inte särskilt snyggt gånger två. Men också det är en helt annan historia. Eller Va?


Beröringsskräck och begär

Jodå, jag hälsade på en gång i Geijers sommarstuga vid Ystadkusten då en släkting till mig sommarhyrde den, så visst kan man koppla mig lite långsökt till den senaste filmen som lär peka ut Olof Palme i något syfte. Här något makabert som till pedofil. Lilla Ulrika berör inte det i sin plikttrogna anmälan i Aftonbladet och det är det som gör henne liten. Francis Fukuyama, Bushrådgivaren ni vet, filosoferade ju om historiernas slut vid klasskampens upphörande och i bland så undrar man lite om det inte i alla fall drabbat filmindustrin. När såg du senast en film som byggde på en ny historia eller egen berättelse istället för skåpmat och diverse perversa vinklingar från filmmakarnas egna psykopatiska kammare? Som den om samme Olof Palme som beskrev honom som ett vilsekommet borgarbarn som vi åsåg alldeles nyss. Där fick i alla fall Geijer själv komma till tals tillsammans med andra diffusa figurer i den borgerliga marginalen? Snus är snus om än i gyllne dosor. Så blev temat om social orättvisa till en falsk anklagelse! Utan en blinkning verkar det och nu alltså en gång till. Filmen, om inte historien, tycks upprepa sig.

Jo, förresten, en liten blinkning anar man. ”– Oss veterligen har vi inte fått frågan förut.” blir det lurt skyldiga svaret på frågan om att de tidigare förnekat att Palmes namn förekommit på förberedelsenivån.

.

ps: I alltid luriga Expressen; relativt bra; har getingarna tagit slut och förtalet blivit blott en bisak. Expressen tycks inte förstå att detta är filmens enda syfte vartill den Doriska kretsen utnyttjats. Dock och därmed är Expressen helt logisk i sitt utpekande. Både i sin förmätenhet att lägga ord i Palmes mun och sitt nästan tragiskt gripande obegripande.

.

I bland undrar man hur folk egentligen mår?

DN


Dravel Away

Det var ett tag sedan nu men ett år så besökte jag med familj Kolmården och bland allt annat i skogsgläntorna där så tittade vi in på Delfinariet. Jag minns att det var kul så det kan inte ha varit så fel. Eller hur Maria Wetterstrand.? Det är i alla fall inget som jag missunnar någon. Tro inte det. Det var inte gratis så vi betalade eftersom vi inte då visste att Staten ska stå för sånt. Eller?

Det är underförstått att jag tycker att vuxna människor betalar sina egna nöjen. Det är dessutom så att jag tycker det är viktigt i ett samhälle att vuxna friska människor betalar för sig.


Sueco Intellektualis

Skribenten Lars Westerberg ger sig på Professor Bo Rothstein och kallar honom i sammandrag för historiemissbrukare och den som läser båda artiklarna kan lätt se att Westerberg är helt ute och reser och befinner sig inte ens i samma tid som Rothstein och definierar om den vänster som professorn redan definierat. Apropå historielöshet alltså. Rothsteins poäng är att Vänstern måste ta itu med sina tabun. Vilka dåm nu är?, och den skrivningen tycks Westerberg missat helt. Därmed inte sagt att Westerberg har helt fel men lite historiemissbrukare är han allt han också.

För 35 år sedan cirka skrev Lars Westerberg sina rader i Smålands Nations nationstidning Dackekuriren i Lund, en tabloid på 32 sidor, varpå han av okänd anledning upphörde med det under samma tid som Bo Rothstein lät sig försörjas som Prokurator och högste tjänsteman och därmed i sista hand ansvarig för densamma tidningen och för övrigt några andra samtidiga leninistiska utrensningar på nationen i fråga. Folk fick helt enkelt sparken. Vid denna tiden var det LKHFs makt som gällde; Lunds Kommunistiska Högskoleförening med Ordförande Svante Nordin; och det medgav liberaler varken stipendier eller fritt uttryckande i Nationstidningen. Se där en gemensam historia! Eller ska vi säga historiskt lösnummer!?


Kulturnytt på SVT, vittnesbörden och det etiska samtalet

Som tidigare antytts så kan det slira på innehållet (läs: sanningen) i kulturdepartementet med underavdelningar och detta som påpekande i det vi kan kalla det kulturella samtalet. Det är en fördel tycker jag att veta vad man pratar om och vet man inte så får man faktiskt tala om vad det man säger kommer ifrån; en god hänvisningsordning.

I anslutning till mårdhundsdebatten har uppståt en debatt om naturfotografi som övergått i en diskussion om dokumentärfotografi som också spiller över på konst och reklam. Förmodligen hänger alla delarna ihop och slutar i ställningstagande för Möjligheten eller Etiken. Möjligheten att tänja på fuskgränserna och etiken att inskränka ramarna för densamma. Det finns en existentiell dimension dasutom i debatten för sig och naturligtvis då också i sig. Det är den jag är intresserad av. För att debatt ska uppstå måste det finnas skillnad och den stora och utmanande skillnaden här är AUTENCITETEN. Detta konstaterade jag i denna blogg och eftersom jag på internetvis skummat hela debatten så tror jag mig veta att det är jag som öppnat detta fält och jag tycker gott att Kulturnytt i SVT (efter 4.30)  kunde hänvisat till detta autentiska faktum.  I Autenciteten finns också Etiken. I det etiska samtalet som följde hänvisade bildläraren som uppträdde till sin egen åsikt om bilden som vittnesbärare; att naturfotografiet var skapat som vittnesbärare, vilket för övrigt inte kom att gälla Konsten som alltså är en annan sak. Vad vet bildläraren om detta? Mårdhunden har ju installerats i bilden som alltså de facto är en installation. Det är själva installationen som här är autentisk som en tänkt verklighet och att utge den för att vara sann verkliggör den. Utifrån kan man se den som ett inlägg i många diskurser och debatter. Direkt blaj, blaj, som här och som Tecken och tydning; Ortografiska sällskapet; m. fl. och många mera. Mårdhundsprojektet har i dagarna plockat ner sin övervakningsinstallation medan konceptualisten Viiks trosvisst spikar vidare på sin.

… och för all del Korrespondenterna. 

läs ”Cocaína” av Magnus Linton så förstår ni vad jag menar. Det är direkt oanständigt att inte i reportaget/programmet nämna källan till storyn.

 

… så ett litet ps så här i efterhand:

Jag tror att jag händelsvis kommit över två skedar elitistisk arrogans inte utan en del intellektuell ignorans och inte särskilt diskret. En gång är ingen gång medan två är genomgående för alla. Upphovsrätt och källor borde rimligen också gälla SVT eller är det bara så att man inte vet hur man gör?!


Multimediala tveksamheter

Från terrortermernas Terra Firma till Terra Incognita.

Johan Lundberg på Axessbloggen är duktig på att dra fram multimediala tveksamheter, särskilt sådana som är lite röda bakom sina nytorkade öron. Via länken till SVTPlay och 17.30 in i programmet Sverige; inspelat på Sopstationen i Malmö, kan vi med egna öron höra anlitade experter inte veta vad de pratar om som den självklaraste grynvälling förvandlad till korvspad. Lyssna och lär. Den ene gestaltar en berättelse och den andre problematiserar en diskurs. Istället för att sträva efter kunskap och sanning så upplöser man begreppen Terror och Terrorism utan att ersätta dem. Naket. Som om de kan vara svåra att förstå. Terror; kriminellt våld med politiska förtecken. Det ska tydligen till experter och en expertiell kontext (läs: hälleberg)  för att inte förstå. Eller vilja.

Johan Lundberg et consertes (kommentatorer) menar med viss envishet att den politiska vänstern vanstyr media men det här är väl ett bra exempel på att problemet är större. Det är bara med viss svårighet man själv, och inte utan vissa ironier, kan behandla begreppet bland kommentarerna och Lundberg själv turnerar om det hela till en demokratisk fråga. Men det är i så fall hellre en yttrandefråga. Hur var det nu med problemformuleringsprivilegihummet? Tillkommer inte det i första hand den/de som kan formulera sig? Lars Gustafsson, till exempel, för att ta någon i hågen.

Karl Marx skrev om bombkastarna som ”Det absolutas drömmare”, vilket kommenterats på ett eftersläpande vis av  bland andra, Camus, Sartre och Enzensberger och där någonstans är väl en lämplig utgångsplats för det postmodernas* vidare invändningar och formuleringar. Särskilt kanske för författare, dramatiker, sociologer, psykologer och andra politiska kommentatorer, kan man tycka. Om man nu har gjort hemläxan förstås. En hållbar politisk analys av Terrorism återstår att skriva men en utgångspunkt för för dagens politiska och religiösa våld kan vara Peter Druckers första bok: The End of Economic Man, som kom 1939, säger en del om politiken och kollektivet som kan vara värt att tänka på ännu en gång. Vore jag Terra Firma med Timbro ab, så skulle jag föreslå en utgivande översättning!

* Begreppet Tid kan här med särskild fördel bytas mot Postmodern då Terrorns uttryck och implikation förändras historiskt i Tiden.


Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.