Kategoriarkiv: Lite allvar

Lyrikvännen

Lyrikvännen 5-6/2016

Lyrikvännen är bra och lyrikvännen ska man ha. Jag har alltid läst Lyrikvännen och det är mer än jag kan säga om någon annan tidskrift och jag undrar nu varför jag inte omnämnt den tidigare här i bloggen. Jag skriver ju om sport. (Där inom parentes sagt Match var den bästa tidskriften men projektet varade bara sjutton (+13) nummer. Lyrikvännens motsats!) Nåja. Lyrik är i alla fall den viktigaste verkstaden.

Lyrikvännen begår ett dubbelnummer och blir polyglotta; flerspråkiga. Det är att vara samtida i den augustprisade verkligheten. Språkvetare skriver att vi alla är polyglotter med minst det dialektala och riksspråket och i alla fall lite engelska att tänka på.Det tål att tänka på. Enspråkighet är bara en romantisk idé medan verkligheten är polyglottisk. Jesper Svenbro bidrar med en en liten essä om Solon som den förste polyglotten och Jenny Högström om Leslie Kaplans suveräna Överflödet – fabriken. Med tidskriften får prenumeranten också en liten bok med utvalda dikter av Sujata Bhatt tolkade av Birgitta Wallin.

James Joyce är den store polyglotten och intressant kan vara hur Joseph Conrad väljer engelska att skriva på för att det passar bäst med vad han skriver; att det tänks olika tankar med olika språk. Så är det nog. Även för Haruki Murakami faller det sig bättre att tänka på engelska.

Ps. Lyrikvännen tillhör en vänkrets som inte jag tillhör och det är lite det den faller på. Men det är kanske en annan och större diskussion. Jag tycker att det är fint att den finns.

Ps.2 Redaktörens inledning tituleras TUSEN TUNGORS TAL och det måste vara ett missförstånd. En lyriker talar med sin egen enda tunga. Det är det som är lyrik. I sitt lilla ps till Jacques Werup levererar redaktören en one-liner som apropå vänkrets, i alla fall jag tycker är plump.


Alfons Åberg den dumme

”Herregud”, tänker jag, ”liberaler i fullmäktige, det är inte möjligt.” Men så läser jag vidare och förstår att det inte alls rör sig om några liberaler. De bara kallar sig så. Några förresten?. Är man flera för att man leder en grupp? Är det liberalt att tala för hela gruppen? Däremot så levererar kommunala förskolenämndens socialdemokratiska ordförande ett liberalt svar. Varför inte socialdemokrater heter socilalliberaldemokrater numera kan jag inte förstå. Den här debatten tycks handla om vem som ska bestämma i vuxenheten. Inte ovanligt. Men låt oss ägna Alfons Åberg några minuter. Jag har läst alla Alfons Åberg-böckerna och tycker att det är en i största allmänhet pysmysig och högst trovärdig inte helt i genom perfekt figur och det gäller också pappan och deras relation. Den ständiga ”jag ska bara” kommentaren reflekterar den familjemässiga urskulden att inte tillräckligt bry sig om ”den andre” men det reder alltid upp sig på slutet och alla bryr sig om varandra lite mera. Alfons Åberg är lite av varje men han är alltid snäll. Utom då i ”Alfons och odjuret”. Alfons Åberg den snälle är plötsligt Alfons Åberg den dumme. Får man göra så? Den lille Alfons har intagit den snälla platsen i socialiseringsprocessens identitetsbygge och så är han plötsligt dum. Det är inte alls så självklart. Det är så klart en mara. Det borde fler ha tagit till sig. Vilken sensibel personlighet som helst kan handla i kris här. Det här är egentligen en fråga för kulturkonsumentombudsmannen. Naturligtvis är konsten fri och det må också gälla seriekonsten men man behöver faktiskt inte köpa allt. Här ligger problemet. Föräldrarna läser inte barnböcker nog uppmärksamt. ”Jag ska bara tänka på något annat medan jag läser högt. Det kan jag som är vuxen och duktigare än ett barn” ”Är Alfons dum?, jaja alla kan vi vara lite dumma ibland men det reder upp sig på slutet” Grejen var att det gjorde det inte här.

Tankarna drager åt Dragos, Mr Walker, Fantomen. Den förste hjälten att bära mask . Han är på sitt sätt en tragisk hjälte, en tragöd som nogsamt noterar alla sina äventyr till berättelser, likt en polis som alltid skriver rapport. Kit Walker står för en universiell moral som han tillämpar över hela världen och bor i ett obestämt landområde som klimatiskt finns i Afrika men kulturellt någon annan stans. Den vandrande vålnaden kunde kallats ”Stämplaren” för han stämplar människorna som kommer i hans väg efter behag. De goda får det goda märket och de onda en dödskalle. Han gör bara goda saker och dödar aldrig. Vid den stripen han dödar skulle större delen av kundkretsen lämna. Grejen är att han aldrig gör det. Inget trauma där inte.

Helt klart spelar serietidningar, den grafiska berättelsen, graffen, en allt större roll i den samhälleliga kulturen.

Inte för att det hör hit men i den Lagercrantzka boken om Lisbet Salander så berövas hon sitt ursprungliga trauma om nu någon la märke till det.  En biblisk syskonkonflikt läggs in. Salander Disneyfieras. Som när Djungelbokens Mowgli får elden från himlen i stället för från människorna. Dessutom dödar Lisbet uppsåtligt. Det har hon inte gjort i Stieg Larssons böcker. Nu kommer Gud att ta sin hand ifrån henne. (Lisbet=Gud är mitt löfte) För nästa bok kommer vi att kunna notera en fallande tendens i konsumentkvoten.


Dagens Bulleting

I sydsvenskan semlar sig vetebrödsjournalisterna i dag kring en bulle. Fastlagsbullen. En fastlagsbulle är en semla; vetebulle, med grädde och mandelmassa. Fyra journalister gör sig själva till testpanel. Ska journalister det? Ska amatörer skriva i tidningen. En journalist är proffs på att skriva övergripande eller snabba texter men amatör på att testa. Exempel 1: ”surdegskänsla i bullen” eller ”Smakar nästan som om den skulle kunna vara gjord på vetesurdeg?” Kom igen nu! Nog ska väl någon i testpanelen kunna säga om det är surdeg eller inte. Exempel 2: ”industrikänsla.”, sa Bill. ”Hela semlan andas lite industribak”, sa Bull. Jaha, vad betyder detta kriterium? Avtalsenliga baktider? Etymologiskt betyder industriell konsistent flit. En konsistent konsistens – konstistens? Exempel 3:”Lösvispad, lite rinnig grädde” ”Grädden är väldigt löst vispad, lite för löst, vilket har gett en oroväckande rinnsituation” Kom igen nu! Bullen var varm när grädden kom på, därav utseende, därav lösigheten, därav rinnsituationen. Ärligt frågat. Har ingen i testpanelen satt i hop en fastlagsbulle? Detta är den vinnande bullen. Stenugnsbakt vinner och borde tävla i en egen klass. Annars?! ”Hembakkänsla på brödet, lite degigt”, säljer bra i Halland.

Nu avvaktar vi gräddbulle och popcornstest. Naturligtvis förstår jag att detta är en sorts new journalism med fokus på fyra vanliga människors upplevelse av att äta fastlagsbulle. Bara marknaden nu förstår det också. Mig gav det en oroväckande lässituation, kanske på grund av erfarenheten av tjugofem års bageriarbete och tio år i testpanel och att komma först eller sist i tidningstestet kan skilja på fem tusen fastlagsbullar eller mera. Om dagen.

Tuggade,

tuggade jag på en bulle,

och allt,

skulle vara som det skulle.

Att inte allt är som det ska förstår jag när jag efter kafferasten snubblade på denna avtalsenliga formulering:

»För det redaktionella material som omfattas av dessa avtalsvillkor förvärvar företaget full nyttjanderätt, i alla kanaler. Företaget har, utöver att använda materialet inom sin koncern, också obegränsad rätt att vidareförmedla materialet till samtliga verksamheter inom företagsgruppen och använda det på alla sätt. Den avtalade ersättningen är att se som enda ersättning för dessa rättigheter.«

Det krävs tämligen prekära levnadsvillkor för att gå med på en sådan deal med sitt skrivna.

”En fastlagsbulle då istället” som hon aldrig sa – Marie Antoinette men vars sista ord kanske kan passa bättre in: Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.


-OMENFANTOMENFANTOMENFANTOMENFANT-

Från lila vålnad till blågul hjälte (2010)

Jag har visst läst Fantomen som liten, känner igen talesätten och kan associera dem till Niezsche men uppriktigt sagt så har han aldrig intresserat mig. Det här albumet visar att motsatsen gäller många andra. Lite gungar marken under mina fötter.

Lee Falk – berättaren Mandrake  (2011)

Fantomen är den första Superhjälten i trikåer, men redan han tycks ha en förebild i Robin Hood. Därav huvan kanske? Man vet inte så noga och inte Lee Falk – berättaren heller. Lee Falk skriver berättelserna till Mandrake och Fantomen medan andra tecknar. Han är noga med att inte kopiera och fantiserar ihop historierna på noga planerad arbetstid. Ibland tar det tid, ibland går det fort. Då finns det heller inte några särskilda källor men visst har den gode Lee intressen. Han läser in sig på historia och science fiction och har själv bidragit till utvecklingen, både inom sf, film och berättande, på flera sätt. Själv var jag nyfiken på kopplingar till Nietzsche och Haggard men ingen av dem nämns i boken. Däremot så visar LF att han är en god iakttagare av verkligheten och det som bär hans framgångsrika och universiella serieskapande är den samtida kontextens allmänt goda värderingar. Däremot, och det måste sägas, så är boken om honom tradig och korta tradiga intervjuer tas om och om igen med en fantasilöshet som helt saknas i seriealbumen. Serialiserat för att tala med Sartre. Det blir nog till att själv leta kopplingar och konnotationer till varför dessa seriehjältar har en mångmiljonpublik och särskilt proportionsvis verkar det i den skandinaviska kulturen.

o-o

comicstore Trollkarlen som ständigt kollrar bort, inte bara sig själv utan andra också kan påminna om den frånvarande pappan på jobbet medan alla vi som läser pappabiografier anar vem den kalsongprydde superhjälten föreställer. En föreställning i sig. Seriekulturen som reproduktionen av den frånvarande föreställningen. Intressant! (med ett riktat liv behöver vi inte detta) (behovsproblematiken då?)

o-o

Justice_league-0

Med William Langland och ”The vision of William concerning Piers the plowman” börjar den Fantomiska mentalitetshistorien, riddarromantiken och Don Quijote spelar in och Edgar Rice Burroughs´ betydelse, både för science fictonära Mandrake och Fantomens ensliga djungelboende. medan olika Gudamytologier nog mest får ses som äventyrsinspirationer. Fantomens ögonlösa mask kommer från den grekiska tragedin och där utgör han intressant nog ett undantag till alla efterkommande superhjältar.


Blandad läsning

Idag är ingen bra dag. I morse somnade jag om på kökssoffan och kom ut till morgonrundan med hundarna över en timme försenad och då är det ett helt annat samhälle man turnerar i och framförallt alla andra hundar och hundägare. På torget tar jag för mig av gratistidningarna som jag inte kommer att läsa och gratisläsaren före mig uppmärksammar mig på hundskitsproblematiken då han trampar i en rejäl hög med hundbajs samtidigt som han utnyttjar pressfriheten.  Sedan går han runt på torget och torkar av bajset från skorna på alla kanter han kan hitta men det är ju en annan sorts skitproblematiketik. Eller hur? Som det här med hen. I malmöitiskan är hen ett frågande riktningsord som i frågan: Var ska du hen?; och i grunden tycker jag att dialektala uttryck borde vara kulturskyddade men jag inser samtidigt att nu som då är det panta rei som gäller och kanske handlar det också ibland om att samla pantburkar för att hålla sig flytande. I blandenom. Dialektiken är ett intressant område. I går när jag hade förlagt eftermiddagsrundan i Beijers Park lite tidigare så var en parkbesökande skola av med en pojke med blå mössa och alla de övriga skolbarnen placerades ut för att spana efter bortkomligen utom några flickor som sprang kilometersrundan runt och frågan som surrade mellan varven lät:  Har du hittat han? Är det inte underbart?. Säg den Grundskolelärare som inte skulle påpeka det olämpliga och understryka att det ska heta honom. Men det ska faktiskt heta han. I alla fall på skånska. Är det inte underbart? Fullfölj meningen så ska du få höra: Har du hittat han som tillhör vår grupp? Det rör sig om ett personligt pekande genitiv som lever i skånskan, som för övrigt är mera av ett språk än dialekt. Är det inte underbart att barnen vet detta? Det finns ett grammatiskt minne skulle Noam Chomsky ha sagt. Ivan Illich skulle ha rest sig upp och krävt att barn och ungdomar ska undervisas på sina egna villkor, det vill säga i det här fallet språk. Icke sa Nicke. Eller var det Nisse? I Sverige ska alla barnen präglas i svenska. Det är medelsammast så. Det olämpliga förpassas ut i olämpligheten. Som Hundrastgårdar. Själv besöker  jag aldrig hundrastgårdar och inte mina hundar heller. De obundna hundarna där ser ut att vara lösa i magen.

Alldeles i Cityloggan från igår tronar en slashas som bor i kvarteret. Hen har skrivit en krönika bögmobbing. Det var inte bra. Jag menar krönikan var bra men mobbing är inte bra. Mobbing handlar alltid om makt. I en eller annan relation; också vanmakt. Demokratiska stater krigar ju inte mot varandra brukar man säga och på liknade sätt tror jag att det är med mobbing. Under jämlika relationer mobbar man inte. Inte heller eldar jämlika människor upp vandras bilar. I grunden handlar det om det. Klassamhället finns inte säger somliga och ändå brinner det bilar. Här som där. Apropå det mobbande landslaget som jag inte gärna skriver om så kolla den otimade high fiven då spelarna efter att ha åstadkommit ett mål går därifrån med sänkta huvuden. (En sak som landslaget kanske borde tänka på är att om man tränar på att träffa en spelare i målet med bollen så är det kanske inte så konstigt om man i matchen träffar målvakten hela tiden. Man tränar alltid för matchen.)

Fotbollshistoria ska inte finnas på högskolan tycker Mats Alvesson (MA), så sitt namn till trots är han alltså ingen vän av fotbollsälvor, eller kanske just därför. Heller är han inte vän av något som inte är företagsekonomi kan det verka som. Den här gången går han till storms mot skolan och det är nog Svenskt Näringsliv särskilt glada för efter som det är just den frågan de driver just nu. Att dom samtidigt driver med sig själva och sin egen okunnighet är dom precis okunniga nog att inte verka förstå.  Kontentan av vad han och Svenskt Näringsliv tillsammans tycker för närvarande är att människor som inte är av den rätta börden ska inte ha tillgång till Universitetens kunskapspärlor. Eller kanske gå i skolan överhuvudtaget. Vad han egentligen tycker och har forskat fram är att Universiteten håller på att tappa sina kvalitéer. Så när Universitetet inte längre brinner för kvalité ska högskolorna brinna. Inte så litet påminner det om livet på Professorsgatan i Malmö. Det gemensamma måttot är – vi vill ha mer kvalité i våra liv – och så eldar man upp grannarnas bilar respektive högskolor. Veritas odium paret tänker man då och avslöjar sin i produktionssyfte helt onödiga läsning. Ni vet, vem fan ska man tala latin med nu förtiden! Över en bro till de fåvetande  höskolebarnen, en åsnebrygga så kallad, säger man dock: Sanning skapar hat. Så kan det också vara.

Inte så att Herr Professor Mats, som fortfarande är kvar i skolan, på något sätt har fel, tro nu inte det. Han är, till skillnad från mig, en seriös människa. (Däremot så har Svenskt Näringsliv på alla sätt fel) Det är bara det att han inte kan sätta sina kunskaper i sammanhang. Till det behövs lite blandad läsning. Organisationerna han studerar i detta skede vi nu lever har alltid två syften; produktion (och för all del reproduktion) och kontroll. De båda behöver inte ha så mycket med varandra att göra men hänger skenbart samman. Produktionen är naturligtvis i det här fallet kunskap och den kunskap vi talar om är naturligtvis Universitetet bäst på. Vore det inte det så måste det genast se till att bli det för att inte tappa sin position. Jag kan förstå Alvessons oro. Kontrollsidan är däremot en helt annan och samhällelig historia. Där breder tomheten ut sig, både i företag och stat, som ett sätt att kontrollera befolkningen. Ungefär som hovetiketten under andra samhälleliga omständigheter. När så, som förr, hovetiketten fick påverka rekryteringen av officerare så påverkades också krigsapparatens funtionalitet. Skenet bedrog i realiteten med andra ord och det är fara värt att det är så nu också. Verkligen! Det är problemet, och, för att prata modernska, det är Universitet som äger problemet. Hic Rhodus. Prata inte bort det!  Yrkesgymnasiala högskolor är ett annat problem.

Varför flyger Humlan? Ja faktiskt av samma anledning som Beckhams bollar skruvar sig och Alvesson ovan skruvar på sig. Tomhet. Den tillsparkade bollens skruvade rörelse driver bort luften och bollmassans färdriktning böjer av i vakuum. Humlans vingar tar bort luften ovanför och humlan lyfter i vakuumet. Alvesson har alltså en poäng här. Nihil agere delectat. Det är gött att inget göra.  Horror vacui, som han Kurz skulle ha sagt. Obs. Det här är inget du behöver veta! Mer som du inte behöver veta är denna invändning som först publicerades och sedan försvann; obundet och elektrogant. Tillsättningen av den senaste sjukhusupplösaren i Skåne skedde genom ett flagrant sidsteppande av Medbestämmandelagen och den enda anledningen till att inte Sydsvenskan uppmärksammande detta torde vara att dom är tumme med Svenskt Näringsliv. Invändningsupplösningen ovan tyder också på detta.