Kategoriarkiv: Litteratur

Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.


Språkets sjunde funktion

Laurent Binet ; Språkets sjunde funktion
översättning från franska av Sara Gordan
Kul, kul, kul. Hela Nietzsches epigoniska poste moderne är här och några till. Deckargåtan som ska lösas upplöser sig som vilken teori som helst i ett ingenting och läsaren får egentligen aldrig veta. Först ut med svart humor och det folkliga tilltalet var Ferdinand Celine på sin tid och inte oväntat så droppas också läromästarens namn bland alla andra. Teorikändisarna är många och överst tronar Eco semiotikern vars idéer det hela bygger på. Den semiotiska förmågan att dekonstruera språket i alla sina delar kan leda till förmågan att konstruera maktens meningar och ge ägaren makten i sin mun. Barthes körs över av en tvättbil för den analoga algoritmen till maktens mening, språkets sjunde funktion, han förvarar i innerfickan och så är jakten efter gärningsmännen/kvinnan på gång. Mycket mer är väl inte att säga. Läsaren bjuds ett pärlband av ”scener jag skulle vilja se” a la tidningen MAD och en filosofisk diskursklubb med fascistisk anstrykning där en del av detektivakternas uppgörelser serveras och inte minst receptet till en napolitansk och italiensk patentpizza. För att sammanfatta: en lätt absurdistisk surrealistisk satir över spridda tankar som flytt. Ett utförligt personregister och litteraturförteckning kunde gott förlaget ha bjudit på. Bara på kul alltså.

OM BOB DYLAN

Sara Danius: Om Bob Dylan (2018)

Sara Danius har skrivit och låtit trycka en alldeles utmärkt liten bok om Bob Dylan. En sorts prata – man pratar om någon och skriver ner texten – det kan bli en ramsa, en låt, poesi och varför inte – en bok, i, antar jag, en Bob Dylans anda. A bag of tell. (Ja, jag vet. Prator är också något journalister fyller tidningen med när de inte kan åstadkomma något bättre.) Men Bob Dylan är ständigt i en annan anda, vilket Sara Danius också påpekar. Det tycks finnas en hunger efter Bob Dylan, Bob Dylans ande och rykte och alla vill ha en del. eller som han sjunger någonstans: ”A lot of people don’t have much food on their table/But they got a lot of forks n’ knives/And they gotta cut somethin’” Sara Danius´utskurna bit blir naturligtvis nobelpristagarens upptagande i övre kulturkretsen. Så fint är det i akademikretsen som Bob Dylan här får hälsa på att ingen vill ha en autograf eller ens en selfie. Robert Allen Zimmerman kan för en gångs skull vara sig själv. Nej, just det. Då skulle han nog inte vara där. Nåja. Plattan jag tänkte på heter BOB DYLAN och kom 1962. I sin första egna sång på platta handlar om när han kommer till New York och vill tjäna pengar på sin musik. Musikförläggaren säger att han bara vill ha folksingers så hillbillyn Bob drar. Den andra egna låten på samma platta; BOB DYLAN, handlar om Woody Guthrie, som Bob Dylan var mycket just då. Det är en tråd som inte Sara drar i, alternativt väver in. Traditionslojalisten utvecklandes en motståndets estetik. En folklig elitist. Motindoktrinering. Göran Palm kan ligga lugnt i graven. det är nog det närmaste man kan komma Bob Dylan. Dessutom försynt. Den klassiska litteraturen visar oftast en påfallande tröghet i att anpassa sig till den fortskridande samtiden. Men man anar vilken Bob som Sara tycker om. Det trollbindande geniet Dylan som också är bra på att rimma. Ja, vem vill inte vara som Bob Dylan. Rimsmidare eller ej. Kanske har de lite gemensamt. När Sara skriver om den blå tvålen hos Flaubert är det som hur Bob beskriver detaljerna i Buddy Hollys framträdande. Varje detalj är en viktig del av helhetens atmosfär. Som sagt, en bra liten bok, en pocketbok med styva pärmar.

Update: Dylan Blue finns.

: Allt du behöver veta om Bob.

 

 


Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


TORGET

Fredrik Ekelund: Torget (2001)

Från sin skrivarkvart kan Fredrik Ekelund betrakta Triangelen och fantisera om människorna som drar förbi därnere. Det har han gjort i ”Torget”. En sida personteckning och tankar får var och en och några är återkommande. Det är är en bra plot och tycks passa FE bra. Beskrivningarna glider i och över varandra och alla är i grunden lyckliga, även den som bestämt att ta livet av sig. Bestämmandet återkommer. Punkter som förändrar. Som första homosexuella erfarenheten. Som puristiske sexualtänkaren som av plötslig lössläppthet ådrar sig klåda i skrevet. Figurerna i persongalleriet känns igen från andra Ekelundare och malmöitiska diftonger får vara med. Lättläst och roande.

 


BLUES FÖR MARIA

Ove Allansson: Blues för Maria (2008)

Läser man en bok av Ove Allansson får man alltid vara med om något. Verkligheten finns med som bakgrund. I ”Blues för Maria” är det mycket jazz och jazzens verklighet bland stenkakelyssnarna i Göteborg, de så där lagom lyckade i nedre arbetarklassen. Mycket fylla och skrönor. Sture och Maria tovar ihop sina liv efter misslyckade äktenskap på var sitt håll. Sture kör taxi och Maria är sektionschef på en forskningsavdelning på ett läkemedelsföretag. De träffas första gången över en hemlagad fiskpudding hos Maria efter att fiskaffären till Stures besvikelse slutat göra den. Det är en iakttagelse så god som någon. Maträtter och traditioner försvinner. Båda gillar jazz och att läsa böcker så det uppstår ljuv musik mellan dem, handfast beskrivet. Människor behöver varandra. Protagenisternas släkter, familjer och vänner får stor plats och kanske tecknas hur en individ kommer till och kan leva sitt liv mitt i all bedrövelse som ett samhälle kan vara. Politiken är viktig för både men ändå oengagerat. Allansson tycks tänka tillbaka på en socialdemokrati som svikit men kan inte skilja på Lenin och arbetarråd så det blir också till en del av bedrövelsen.


TYST KRIG

Margareta Munklinde: Tyst krig  (2017)

Absolut bra; för att säga det kort. Boken faller lite isär som en lätt pekoralistisk kärleksroman med äktenskapsbekymmer i medelklassen, en kvinna som tar sig friheter inom medelklasssiga ramar men blir indragen i andra världskrigets periferi på Fersens väg i Malmö och en spänningsroman a la John le Carré kryddad med historiska detaljer från Malmö, Köpenhamn och annorstädes och hur det kunde gå till i dåtidens underrättelsevärld. Det är mycket se mellan fingrarna hos olika bundenheter som klass och organisation med olika privata initiativ, så många att det kan verka som ett tema, medan kriget fortskrider i all sin obönhörlighet och läsaren får vara med om både början och slut i ett malmöperspektiv. Ett annat tema kan vara Sveriges skifte från Tysklands- till Englandssympati. Margareta Munklinde har för mig mycket nytt att berätta och en del kände jag redan till i en i allt trovärdig och bra berättad skildring.


MAKTEN

Naomi Alderman: Makten (2018)(2016)

översättning av Helena Ridelberg; illustrationer: Marsh Davies

”Varför gör människor dumma saker?” ”Därför att de kan!” Ungefär så. Dumma, ska här betyda onda. Boken får på omslaget lysande omdömen från välkända romanvetare så jag antar att den är bra. Uppriktigt sagt så har jag lite svårt att ta den till mig. Science fiction är inte riktigt min grej. Underlaget med påhittad och något osannolik vetenskap tillsammans med dystopisk samhällsanalys, religiöst mörker och inte alltför djupa karaktärer antar jag kan bli en bra teveserie men som roman engagerar den inte. Men kanske är det det som är grejen: avkopplande oengagerad läsning.


RASTERisterna

Ivar Arpi, Adam Cwejman: Så blev vi alla rasister (2018)

”Läs en bok och bli klok”, sa envarsmannen från Lund, men det här är faktiskt en bok som jag inte blir riktigt klok på. Jag kan hålla med bokens huvudsyfte, om det nu är det?, att det är dumt att blanda in hudfärg, etnicitet, uppväxtförhållanden och liknade i meritokratiska sammanhang. Kvotering är inte bra. Punkt. Men författarna blandar in så mycket annat att man stillsamt anar motsatsen. Problemet är ju att kvotering redan förekommer i många till synes meritokratiska sammanhang. Kompisföreträde eller likhetsföreträde eller kalla vad du vill. Se problemet! Lös det! Men författarna vill inte se problemet utan ger sig på de kanske dåliga lösningarna istället. Inte så svårt för en liberal verkar det. I grunden menar man att resonemanget att alla är rasister är ett övertagande av den kristna arvsynden. Det är bara det att svenskar inte är katoliker även om den politiska högern ofta går på samma linje. Alltså faller hela resonemanget. Exemplet med Juridicum i Uppsala som borde kvoterat åt andra hållet är roligt, exemplifieringen från Brasilien besynnerligt och att främja anekdotisk bevisföring med tjejen som bytte namn eller att dra in sin egen härkomst i boken är lågt och för övrigt också anekdotiskt. Lite koka soppa på en spik. SR:s mångfaldspolitik är inte bra. Själv tycker jag att förändringen, läs: försämringen, av OBS kulturkvarten var dålig mångfaldspolitik men så uppskattar jag också gärna stora delar av den traditionella intellektuella kulturen och Fredrik Pålsson som blev av med jobbet. Vilket inte hindrar att jag var i Watts 1966 och sedan dess uppskattar Hiphop och Monterey året efter och fortfarande tycker om att lyssna på Janis Joplin och Ravi Shankar. Vi (läs:jag) är som Gunnar Ekelöf diktar inte en utan många. Förmodligen är de flesta många fler. SR:s licensbetalande publik är mångfaldig och det borde återspeglas i programutbudet. Se problemet! Lös det! Medan jag arbetade på Kockums Varv i Malmö så förolyckades fem arbetare. Inte någon gång frågade de tillkomna journalisterna någon arbetare om orsakerna. Det hade inte varit fel med arbetarerfarenhet i den skånska tidningsbranschen då. Det sättet att se problemen har inte författarna utan upprepar att det är det goda som står i vägen för det riktiga (bästa) och tycks inte förstå varför det är så (och behöver aldrig berätta om sitt eget bästa recept). Författarna skriver om tankeraster som socialism, marxism, marxism-leninism, liberalism och kristendom men ser inte sitt eget moraliserande raster. Kanske en falsifiering så god som någon. Som sagt; den här boken blev jag inte riktigt klok på. Däremot så tipsar de om Steven Pinker och Lynn Hunt i slutkapitlet liksom för att lyfta sig i håret men helt kan de inte släppa sin förvirring: ”I den nya maktpyramiden motsvarar den vita majoriteten den ägande klassen inom marxismen” och visar att de inget kan om marxism och vet förmodligen inte vad ”vänster” är heller.


HJÄRNSTARK

Anders Hansen:  Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016)

Grafisk form och illustrationer: Lisa Zachrisson

Övertygande går Anders Hansen, kapitel för kapitel, igenom varför du ska motionera och allt är väl underbyggt i den senaste forskningen. Det är en vältalig bok som talar om för dig att du ska vara den du är. Inget mer, inget mindre. Alltså, RÖR PÅ DIG! Allt från savannens dagar är hjärna en del av kroppen och fungerar bäst tillsammans med den då den fungerar bäst. Välkonditionerad. Barn som åldringar behöver sin hjärna och bästa medicinen är ingen medicin alls kombinerat med konditionsträning. Rekommenderas!

 

MP:s senaste idé om miljöavgifter på stormarknadens parkeringsplatser kanske inte är helt magstarkt.

Update: Tids nog blir man gammal. Jag besökte dottern som bor i Göteborg, Övre Johanneberg, faktiskt så mycket övre man kan komma, överst på högsta huset och behövde parkera bilen över natten. Jaja. Det var fullt överallt och då menar jag överallt, utom. Ja, just det det fanns ett utom. På Johannebergsskolan gick det utmärkt att parkera och betala med Appen. Tji, med min Motorola som ändå ska vara smart. Eftersom det var gott om parkeringsplatser där kan men i all enkelhet dra slutsatsen att det finns många Göteborgare som inte klarar Appen. Nåja, svärsonen kunde betala via sin App fast han inte var där så det löste sig. Faktiskt är det stor skillnad på hur man hanterar gatorna i Malmö och Göteborg. ”Det fixar sig” tycks man resonera och trafikanterna behandlar varandra mycket varsamt och förstående för att klara alla ständigt uppdykande situationer. Parkeringsplatser till exempel kan vara inritade på trottoarer med ingen kantsten mot gatan. Inte mycket kvar att gå på men det fixar sig väl. Aldrig att Göteborgarna skulle gräva upp hela Nobelvägen som i Malmö för att ordna cykelbana. Men inte en enda bilkö! Det har man fixat i Malmö desto fler. (eller planerat för, om jag nu ska vara konsekvent)

Downdate: Ha,ha. Appen finns i Malmö också. Det är bara jag som inte behövt se den. Jag ser min ignoranta sida. Nu måste jag koppla in mig på min motorola för apptillstånd och intresserade kan få veta var jag befinner mig. Tveksamt om jag vill. Appsolut?


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.