Kategoriarkiv: Litteratur

Hålla sig vid liv

Michel Houellebecq: Hålla sig vid liv – en metod (2020)

Översättning: Mats Leffler

Originalets titel: Rester vivant (1991)

Efterord: Kristoffer Leandoer

Efter förra boken skrev jag att det nog var den den sista eftersom protagonisten togs av daga men nu har jag läst den senast utgivna på svenska som också var MH:s första. Maximer heter den inte men väl Hålla sig vid liv. Alltså maximer för att hålla sig vid liv. En nypa luft är allt man behöver så boken är liten. Ett schopenhauerskt program för en skrivande karaktär och karriär. Undertiteln – en metod, är inte utan anspråk. Som Descartes, Marx, Sartre och surrealisterna eller varför inte Jahve.

Första meningen – ”Först av allt lidandet” rättar J:s ”I begynnelsen var ordet”, första ordet blev ett skrik.  För Cartesius tanken och för Karl Marx är det varan som är det första och för Sartre att hitta sin stil. Jag skriker, alltså skriker världen. Det är förunderligt hur väl Houellebecq lyckas genomföra sitt program i tiden och av världen få förväntade otidigheter tillbaka.

Första stycket: ”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Inte skälver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.” Lite pompöst men så fick Heidegger också komma med.

Nåja; varje mening och stycke i boken är värd att upprepa. En sällsynt pärla är den. Läs! Den kanske inte förändrar läsaren men väl uppfattningen om författaren som i motsättning till det mesta varit sig själv hela tiden.

 

 


Teoretiskt sammanhängande verklighet

Ulf Lundell: Vardagar 3  (2020)

Lydia Sandgren: Samlade verk  (2020)

Albert Camus: Pesten (1947)

översatt av Jan Stolpe (2020)

Laurence Sterne: En sentimental resa genom Frankrike och Italien av Mr. Yorick / (1768)

översatt av Majken Johansson (1958)

Lars Sjögren: Sigmund Freud: mannen och verket (2013)

Frantz Fanon: Jordens fördömda (1961)

översatt av Per-Olov Zenström (1962)

 

En semestrande vecka i tid av epidemi blir gärna en vecka med läsning och distanserade hundpromenader och på något lustigt sätt så hängde det hela i hop. Tillfälligtvis tillbringades veckoläsningen i närheten av Österrike på Österlen där författaren Ulf Lundell bor. Hans skriftställning Vardagar 3 handlar mycket om skriveri, måleri, musik, hem och vardagliga strapatser med myndigheter och inspirationen som han får mycket av sin musa i det eget ägandes galleriet i Simrishamn, men inte en enda gång nämner han att det heter Rockhead art. Av och till levererar författaren ”kroppsliga sanningar” för att tala med Fanon, om både det ena och det andra och onekligen är han en man av arbetarrörelsen om än inte organiserad. Arbetar tycks han göra ständigt som den pensionär han är. Prosaiskt och bra, för att inte säga mycket bra. Diskbänksrealism utan diskbänk. När alter egot och medborgaren Ulf Lundell vandrar på Stenshuvud, musicerar eller bor på hotell så är man där och likt en dörr som kan behöva lite olja så gnäller han berättigat över det inte alltid välsmorda, över andra som inte gör sin del eller rent av saboterar som alla nyliberaler gör. Medborgaren blir en motborgare.

”Det är nog bra med teori, men det hindrar inte att verkligheten existerar” lyder Freuds personliga valspråk som han anammade från Jean Martin Charcot och Lydia Sandgren torde ha tillämpat det i sin fantastiska ”Samlade verk” om drifterna och för all del överdrifterna i verklighetens Göteborg och annorstädes. Yttringar av  den förströdda libidons spridda värksamhet. Det är mycket Göteborg och också fantastiska Slottsberget nämns även om hon missar den skabrösa ”barnvisan” om Drottning Blanka som mamma Cecilia som försvann kan ha vissa konnotationer med. Nog är Slottsberget gentrifierat men värt att minnas att Evert Taube engagerade sig mot kalhyggeplanerna mot den unika skärgårdsbyggnationen. Det var nära ögat som man kan säga om ögonfägnaden sett från ”Amirkakajen” på andra sidan. Ytterligare på andra sidan Atlanten hittar man hockeylaget Amerks i svenskbygden Buffalo. Göteborgskan lever! Om allt mindre i Göteborg så kvar i Amerka. Också det en sorts gentrifiering av betydelse som kanske undgått Lydia.

Laurence Sterne skriver om känslan vissa människor utvecklat och därmed skiljer sig från andra, sentimentaliteten som kanske betyder något annat idag på postmodern bildsvenska, och Albert Camus skriver om uttrycken för den allmänna pestkänslans olika stadier, Frantz Fanon om undertryckta medborgares varierade känsla för hur uppror kan formas. Medborgarna blir motborgare. Och Freud? Ja, Freud upptäcker hur det yttre, det omgivande samhället, påverkar det inre, den enskilda själen. Inte först men han vetenskaplifierar. Eller gör han det?

 


Ulf Lundell minns.

Jag läser Vardagar 3, som är lite av Ulf Lundells tankar och eskapader 1919. Som han minns dem. Förmodligen nedskrivna samma kväll ibland. Eller afton för att vara litterär som också duger emellanåt för en proletär. Ulf Lundell håller på klassen, arbetarklassen, bejakar sin identitet. Bob Dylan vill inte heller gå VIP-vägen men är inte arbetarklass för det. Mänskliga värderingar behöver inte vara arbetarklass, men arbetarklassens värderingar är de mänskliga värderingarna. ”Det ligger i sakens natur” skulle Lucretius ha sagt. Den dialektiken kan liberalerna aldrig förstå. ”Ett borgerligt dilemma” skulle Myrdal ha sagt. Gunnar alltså. Vi är ungefär lika gamla Ulf och jag, och strävar mot samma storlek i byxor, 32-32, även om jag numera lutar åt 32-34. Modet föreskriver längre byxben. Eller är det feget. I alla fall så hade vi båda 32-32 när han och jag var tjugo. Stuprörsjeans förmodligen. Jag hade dessutom ett par åtsittande svarta byxor med vida ben. Mina permissionsbyxor i flottan. Jag har dem kvar fortfarande. Ulf vägrade och satt inlåst för det. Kanske likt en Thoreau som han tycks tycka om. Schopenhauer tycker han också om. ”Bara den som står ut med sig själv kan vara fri” Mycket av ens identitet ligger i tiden, föräldrarna, kompisar, gäng, skola, arbete, fritid. Det mesta vilket bemötande ens personlighet får. Hur man uppfattas och uppfattar. Uffe har tappat sin identitet och redovisar besvären av att också mista körkortet i fyllan och villan, alltså böket att minimera skadeverket hos trafikverket och domstolen för att inte tala om skatteverket som upprätthåller passkontrollen. Ulf Lundell lägger ut sig i Vardagar. 1,2 och nu 3. Eller skriver av sig. I alla fall så tycker jag att han gör det bra. Ulf läser mycket och har nog så alltid gjort men verkar ha svårt att hitta bra böcker till sig sig själv. Skulle nog hyra en läscoach om det fanns. Turnécoachen som bandet färdas i på sommaren tycker han inte om. Det finns en massa annat också som han inte tycker om och somt tycker han faktiskt om. Stekt sill med mos och lingon på Buhres serveringsdäck i Kivik. Nåja, det gör jag också. Kan faktiskt rekommendera. Parkering är gratis i Kivik. Ska dit i morgon.


MAJ SJÖWALL

Maj Sjöwall som dog i går skrev ihop med Per Wahlöö en Dekalog underbetitlad ”Roman om ett brott” fördelad på tio polisdeckare som i förstone nog kan sorteras in bland de rapportböcker som vänsterförfattare började att skriva på nittonhundrasextiotalet. I alla fall så samsades de i stora upplagor på samma bokhyllor där senare Caveforsböckerna och nittonhundrasjuttiotalets vänsterböcker skulle hamna. Alla tyckte de illa om Socialdemokratin. Troligen handlade antagonismen mer om borgerlig uppfostran än utvecklat politiskt tänkande men deckarparet gjorde det i alla fall möjligt för den liberala vänsterklassen att läsa deckare. De fann kanske inte en motståndets estetik men väl en mörkrets marknad under det geografiskt inspirerade samlingsnamnet Nordic Noir väl beskriven i Michael Tappers ”Snuten i skymningslandet”. Underfundig titel, eller hur? Sammanfattande anspelning? Nåja. Jan Guillou berättar i AB. medan Kalle Lind töntar till det i Sydsvenskan. Mitt eget förhållande till historierna om Martin Beck är nog mera typiskt proletärt, det vill säga att jag nog läst alla Ed McBain innan jag förstod att det också fanns vänsterprosaiska svenska deckare. Böckerna om Martin Beck är ett stort stycke svensk kultur.


SEROTONIN

Michel Houellebecq: Serotonin  (2019)

översättning av Sara Gordan

Herr Michel Houellebecqs första bok hette ”Konkurrens till döds” och det kunde också ”Serotonin” ha hetat. ”Konkurrens till döds 2” med den skillnaden att i ”Serotonin” så dör också protagonisten. Florent-Claude är en statligt anställd jordbruksexpert som hatar sitt förnamn men aldrig brytt sig tillräckligt för att byta. Han tycker också illa om sin stil, sitt sätt att leva, han lever i stort som alla andra, artificiellt, och bestämmer sig så, med hjälp av serotonin att likt Piraten att slutligen bättra sig och inte längre skjuta upp sin död till morgondagen. På de sista sidorna kommer han ut som Guds teckentydare, lite likt en Jesus. En jordbrukare, likt Kain, som också är ordbrukare, likt Dostojevskij, Proust och Thomas Mann som nämns i romanen. Synen på den lilla vita artificiella tabletten som en tolk, för vad gör en tolk om inte tolkar är en vinkning till Umberto Eco och ”Rosens namn”. Rosens namn är ju som ingen vet Kärlek. (obs. tolkning) Naturligtvis är boken bra och väl värd att läsa och man kan lära av Houellebecqs, ofta artificiella,  iakttagelser men kanske inte ta dem på lika stort allvar som Helena Granström. Och när du väl håller på: Läs de andra också; ”Konkurrens till döds”, ”Elementarpartiklarna”, ”Refug”, ”Kartan och landskapet”, ”Underkastelse”, och tolka ”H.P. Lovecraft” på nytt. Gåtans lösning kanske är got. Livet är inte gott. Det är got. Själv föredrar Houellebecq Conan Doyle och Sherlock Holmes som föredrar opium.

 


Per-Olov Enquist

”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens frånfälle. Det var han naturligtvis inte, men han hoppade högst. 1 och 97. Saxstil. Svenska saxstilsrekordet höll ”Svängsta” på 202, satt 1952. När andra dök (Benkeskolan) så höll PO på den gamla stilen. En duktig författare, naturligtvis, men inte riktigt min stil.

Själv hoppade jag 1 och 77. En enda gång. Dykstil. På det placerade jag mig norska sjöjuniormästarskapen 1968. Jag seglade på T/T Valentinian om 93081 dödviktston som lättmatros. Tävlingen som hölls i sjögång på lätten i sydatlanten var en del av norska sjöfolksmästerskapet avverkades på däck på tolvfyravakten annars hade jag nog inte varit med. Som alla sjöfartsinitierade vet så är det lättmatroserna som tillsammans med andrestyrman håller ställningarna på tolvfyravakten.

1968. Samma år som Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien. Samma år som Enquists Legionärerna kom. Tyska legosoldater repatrierades till Sovjet efter andra världskriget. Händelsen kallades Baltutlämningen. Inget konstigt med det men det blev ett himla liv. Enquist rapporterade. Boken blev för mig en ögonöppnare. Modigt att skriva och avslöjande. Enquist avslöjade att motståndet till Baltutlämningen byggde på fake news. Det som var självklart fel för mig var inte fel längre. Inte fel i varje mening. 1968 var också Sara Lidman, Ove Allansson, Ivar Lo, Birgitta Trotzig.

Över Enquists skrivande vilar ett stråk av gammelkommunism och gammelkyrklighet som jag alltid har haft lite svårt att förlika mig med men som tydligen omfattas av många, av alla storslagna hyllningar att döma.


VERNON SUBUTEX

Despentes, Virginie:  Vernon Subutex. 1 

översättning: Kristoffer Leandoer

Här var tanken att skriva om Vernon Subutex som jag nyssen inte läst. Genom ett förbiseende missade jag att det är dags att lämna tillbaka boken idag trots att jag som sjuttioplussare nog inte bör besöka biblioteket. Hundra sidor hinner jag i alla fall med och upptäcker att det inte är min kopp te just nu men att stilen är driven och språket fantastiskt. Kanske likt Thorsten Jonssons översättningar av Hemingway bättre än originalet men vad vet jag som inte kan franska. Kanske kan någon som kan franska och läser detta berätta?! (Gäller inte Kristoffer Leandoer)

I alla fall så återkommer jag någon dag när solen skiner till Despentes, Virginie; som jag inte ännu har läst.

JAG FOR MED MOR OCH BROR

Karin Smirnoff;  Jag for ner till bror (2018)
                             Vi for upp med mor (2019)
Så har jag läst en bra bok till. Eller två. Huvudpersonen som är kvinna och trettiofem år lämnade som ung byn i Västerbotten för att bland andra överlevnadsliv konstutbilda sig i Stockholm. Det gick väl sådär men saknaden efter tvillingbror blev stor och till barnbygdens hemskheter hon åter for. Där händer och har hänt mycket. Mest hemskheter tycks det. Patrikalismen står stark och våldsam och kanske är det så. Det är död och våldtäkter och livslånga förtryck, men ändå går livet vidare. Trots egen uppväxt i staden så känner jag igen mycket av det som händer på landet, till och med i Västerbotten, kanske som minnen från tidigare generationen, tillräckligt mycket för att vara hemmastadd i text och miljö. Det är lite och alltmer av Lisbeth Salander över Jana som tycks veta och klara allt, fast dock med ett undantag. Staffan Tapper torde inte bekymra sig för mycket om den ökända straffen mot Polen 1974. Straffen var välplacerad men Tomaszewski rörde fötterna för tidigt enligt de regler som då gällde och straffen borde ha fått gå om. Egentligen inte mer med det. Folk som spelat fotboll vet att en match omfattar mer än en straff. Varken Lisbeth eller Jana verkar vara typen att sjunga med änglarna.

Milkman

Anna Burns; Mjölkbudet. (2019)

översättning: Peter Samuelsson

Det förekommer mig att jag har läst en bra bok. En sällsynt bra bok. En bok som beskriver vad världen handlar om. Den handlar också om nu. Ett kluster av hierarkier. Henne det här handlar om nämner sig redan i den första stycket tillsammans med två män som från olika härader stalkar henne för att få henne under sin kontroll. Under sina vingar kunde det sagts i en annan kontext. Protagonissan lever i en massa olika hierarkiska mobbar som blandar sig med varandra som olika vatten i ett öppet kärl om än i slutna sammanhang. För att hålla sig utanför alla konstiga och farliga kontexter går hon och läser gamla böcker när ska hit eller dit och hon går mycket. Hon vill hålla sig utanför alla systemen. Det väcker uppmärksamhet och så blir hon indragen i alla fall. Till och med mer än kanske alla andra. Men boken handlar bara om henne. Och om hennes familj. En mamma som verkligen gör så gott hon kan, om systrar, bröder och ingifta svågrar och om en pappa som är död. Hon har en kille också. Kanske. En kanskekille. Som hennes mamma. Mammans kanskekille är mjölkbud och inte den som hon gifte sig men en som vill vara sig sjäv och är det också. Alla kvinnorna i trakten älskar mjölkbudet ”som inte älskar någon”. Det är vad han kallas. Hennes kanskekille är också sin egen men kanske inte på samma sätt. Det konceptuella äventyret vindlar i ett Nordirländskt religions- och statskrig som nästlat sig in i regionens alla system. Från sjukhuset till krogen. Alla beteenden noteras i befolkningen medan militärer och paramilitärer övervakar och agerar. Alla agerar och interagerar. Mycket mörker och mången död medan livet pågår i den sega massan. Realism är en kuslig genre. När jag läser tänker jag på  Peter Weiss, Claude Simon och naturligtvis George Orwell, det här är Winston Smiths ingenmansstad och respektive nogozoner. De övervakande helikoptrarna saknas inte. James Joyce för att den är svart rolig i kanterna och James Frazer som visste allt om heliga mobbar. Och kanske kanske, allas vår Joseph Conrad och Heart of Darkness  med det bortsprängda katthuvudet i tiominuterslandet och Marlowes ”I’ve done enough for it to give me the indisputable right to lay it if I choose for an everlasting rest in the dustbin of progress, amongst all the sweepings and, figuratively speaking, all the dead cats of civilisation” Oerhört bra. Man bokar och tackar!


Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.