Kategoriarkiv: Litteratur

Gick du Po den lätte?!

Sport engagerar. I Göteborgsposten kan man läsa alla alla möjliga konstigheter numera om man ids och kan betala för sig. Mest konstigt är det på ledarplatsen men hur det nu är så har vi ju nedsippringsteorin och den tycks fungera i högerkretsar. Som när en sportjournalist vill att en tränare ska bytas i tillika högerlaget IFK Göteborg. Då skriver man och publicerar att tränaren fått sparken när han rent faktiskt inte fått det. Hur är det möjligt? Kan en journalist verkligen rapportera om det som inte hänt? Ljuger han inte då? Vad pådriver journalisten att skriva detta tänker man sig då. Bengaler? ”It ain´t over until the fat lady sings” borde ju en sportskrivare veta tycker man. För övrigt en underbar sportklyscha, som Putte Kock skulle uttryckt det, om man kan sin Wagner. Med tanke på hur bra IFK Göteborg faktiskt var och hur mycket pengar de hade kan detta vara en tankeställare till dagens Malmö FF.

Nedsippringsteorins syfte är att få folk att tro på tesen att om man ger alla pengar som finns till de som redan har, minst miljardärer alltså, så går miljardären ner till korvkiosken och handlar sin korv med lite grädde på moset och så får korvkioskinnehavaren lite extra pengar att hålla i handen en stund. Pengarna sipprar alltså ner till dem som behöver dem bättre.

Om man nu ska dra lite anekdotisk historieskrivning, som är så populärt, så kan jag berätta om hur värmen från en falsk med brö, alltså en kula potatismos med bröd och senap och mycket peppar, kunde sippra ner till kalla och trötta fötter vid gamla isbanan vid gamla idrottsplatsen i gamla Malmö efter en kvälls plaskande på konstisen där. Anno längesedan.

Appropos Rubriken: Gick du Po den lätte?!, så är det både en fråga och ett påstående. En anna fråga man kan ställa sig och som ställs är om vad populism är. Svaret är lika kärvt som enkelt: Populism är det som är populärt och det behöver inte vara sant.

 

Nu till något annat, höll jag på att skriva och gjorde det men menade det inte?!:

 

WALTER BENJAMIN: “KAPITALISMEN SOM RELIGION”

Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.

Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik, ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet. Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld. Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet som hans fullbordan utgör.

Freuds teori hör också till denna kults härskande prästerskap. Den är helt kapitalistiskt tänkt. Det bortträngda, den syndiga föreställningen, är – utifrån en djup analogi som fortfarande behöver genomlysas – kapitalet, på vilket det omedvetnas helvete betalar ränta.

Den typ av religiöst tänkande som kapitalismen utgör har kommit till storartat uttryck i Nietzsches filosofi. Tanken om övermänniskan förlägger det apokalyptiska “språnget”, inte till omvändelse, synd, rening, bot, utan till en stegring som förefaller vara vidhållande, men som i sitt sista anspänning är sprängande och diskontinuerlig. Därför är stegring och utveckling i betydelsen “non facit saltum” oförenliga. Övermänniskan är den som anlänt utan omvändelse, den historiska människan som växt rakt genom himlen. Denna sprängning av himlen genom en stegrad mänskligvaro, som religiöst (också för Nietzsche) är och förblir det samma som ett skapande av skuld, har Nietzsche föregripit. Och på liknande sätt Marx: den kapitalism som inte går att vända om blir – med ränta och ränta-på-ränta vars funktion är skulden – till socialism.

Kapitalism är en ren kultreligion, utan dogmer.

Kapitalismen har – som bör visas inte bara utifrån kalvinismen, utan också utifrån de övriga, ortodoxa kristna strömningarna – utvecklats parasitärt på kristendomen i västerlandet på ett sådant sätt att dennas historia i slutändan blivit historien om dess parasit, kapitalismen.

Jämförelse mellan å ena sidan olika religioners helgonbilder och å andra sidan olika staters sedlar. Den ande som talar ur sedlarnas ornamentik.

Kapitalism och rätt. Rättens hedniska karaktär. Sorén Reflexions sur la violence, s. 262.

Övervinnandet av kapitalismen genom vandring. Unger Politik und Metaphysik, s. 44.

Fuchs: Struktur der kapitalistischen Gesellschaft.

Max Weber: Ges. Aufsätze zur Religionssoziologie 2 bd 1919/20.<

Ernst Troeltsch: Die Sociallehren der chr. Kirchen und Gruppen (Ges. W. I, 1912).

Se framför allt Schönbergs litteraturhänvisning under II.

Landauer: Aufruf zum Sozialismus, s. 144.

Besvären: en psykisk sjukdom som kännetecknar den kapitalistiska epoken. Psykisk (inte materiell) utvägslöshet i armodet, vagantens och tiggarens munktillvaro. Ett tillstånd som är så utvägslöst skapar skuld. “Besvären” är ett index för denna skuldmedvetenhet om utvägslösheten. “Besvär” uppstår i ångesten över en utvägslöshet som relaterar till det gemensamma, inte en individuell-materiell sådan.

Reformationstidens kristendom var inte bara befrämjande för kapitalismen, utan den omvandlade sig till kapitalismen.

Metodiskt borde man härnäst undersöka vilka förbindelser pengarna under historiens förlopp haft med myten, fram till dess att de ur kristendomen kunde dra på sig så många mytiska element att det var möjligt att konstituera en egen.

Wergeld / de goda handlingarnas ymnighetshorn / en summa som man blir skyldig prästerna. Pluto som rikedomens gud.

Adam Müller: Reden über die Beredsamkeit 1816, s. 56ff.

Sambandet mellan dogmen om den upplösande – och i denna egenskap oss samtidigt förlösande och dödande – karaktären hos vetandet och kapitalismen: balansräkningen som det förlösande och expedierande vetandet.

Det bidrar till kunskapen om kapitalismen som en religion, att påminna sig om att den ursprungliga hedendomen närmast säkert inte betraktade religionen som ett “högre” “moraliskt” intresse, utan som det mest omedelbart praktiska, att den med andra ord lika lite som den samtida kapitalismen var klar över sin “ideala” eller “transcendenta” natur, utan betraktade irreligiösa individer eller individer med annan tro i sin gemenskap som självklara medlemmar av denna, precis som samtidens borgerskap betraktar anhöriga utan inkomst.

Walter Benjamin: “Kapitalismen som religion” (fragment, 1921) i översättning av Christian Nilsson, hämtad från Exerpter som hämtad ur Ord och bild 5/2006.


TORGET

Fredrik Ekelund: Torget (2001)

Från sin skrivarkvart kan Fredrik Ekelund betrakta Triangelen och fantisera om människorna som drar förbi därnere. Det har han gjort i ”Torget”. En sida personteckning och tankar får var och en och några är återkommande. Det är är en bra plot och tycks passa FE bra. Beskrivningarna glider i och över varandra och alla är i grunden lyckliga, även den som bestämt att ta livet av sig. Bestämmandet återkommer. Punkter som förändrar. Som första homosexuella erfarenheten. Som puristiske sexualtänkaren som av plötslig lössläppthet ådrar sig klåda i skrevet. Figurerna i persongalleriet känns igen från andra Ekelundare och malmöitiska diftonger får vara med. Lättläst och roande.

 


BLUES FÖR MARIA

Ove Allansson: Blues för Maria (2008)

Läser man en bok av Ove Allansson får man alltid vara med om något. Verkligheten finns med som bakgrund. I ”Blues för Maria” är det mycket jazz och jazzens verklighet bland stenkakelyssnarna i Göteborg, de så där lagom lyckade i nedre arbetarklassen. Mycket fylla och skrönor. Sture och Maria tovar ihop sina liv efter misslyckade äktenskap på var sitt håll. Sture kör taxi och Maria är sektionschef på en forskningsavdelning på ett läkemedelsföretag. De träffas första gången över en hemlagad fiskpudding hos Maria efter att fiskaffären till Stures besvikelse slutat göra den. Det är en iakttagelse så god som någon. Maträtter och traditioner försvinner. Båda gillar jazz och att läsa böcker så det uppstår ljuv musik mellan dem, handfast beskrivet. Människor behöver varandra. Protagenisternas släkter, familjer och vänner får stor plats och kanske tecknas hur en individ kommer till och kan leva sitt liv mitt i all bedrövelse som ett samhälle kan vara. Politiken är viktig för både men ändå oengagerat. Allansson tycks tänka tillbaka på en socialdemokrati som svikit men kan inte skilja på Lenin och arbetarråd så det blir också till en del av bedrövelsen.


TYST KRIG

Margareta Munklinde: Tyst krig  (2017)

Absolut bra; för att säga det kort. Boken faller lite isär som en lätt pekoralistisk kärleksroman med äktenskapsbekymmer i medelklassen, en kvinna som tar sig friheter inom medelklasssiga ramar men blir indragen i andra världskrigets periferi på Fersens väg i Malmö och en spänningsroman a la John le Carré kryddad med historiska detaljer från Malmö, Köpenhamn och annorstädes och hur det kunde gå till i dåtidens underrättelsevärld. Det är mycket se mellan fingrarna hos olika bundenheter som klass och organisation med olika privata initiativ, så många att det kan verka som ett tema, medan kriget fortskrider i all sin obönhörlighet och läsaren får vara med om både början och slut i ett malmöperspektiv. Ett annat tema kan vara Sveriges skifte från Tysklands- till Englandssympati. Margareta Munklinde har för mig mycket nytt att berätta och en del kände jag redan till i en i allt trovärdig och bra berättad skildring.


MAKTEN

Naomi Alderman: Makten (2018)(2016)

översättning av Helena Ridelberg; illustrationer: Marsh Davies

”Varför gör människor dumma saker?” ”Därför att de kan!” Ungefär så. Dumma, ska här betyda onda. Boken får på omslaget lysande omdömen från välkända romanvetare så jag antar att den är bra. Uppriktigt sagt så har jag lite svårt att ta den till mig. Science fiction är inte riktigt min grej. Underlaget med påhittad och något osannolik vetenskap tillsammans med dystopisk samhällsanalys, religiöst mörker och inte alltför djupa karaktärer antar jag kan bli en bra teveserie men som roman engagerar den inte. Men kanske är det det som är grejen: avkopplande oengagerad läsning.


RASTERisterna

Ivar Arpi, Adam Cwejman: Så blev vi alla rasister (2018)

”Läs en bok och bli klok”, sa envarsmannen från Lund, men det här är faktiskt en bok som jag inte blir riktigt klok på. Jag kan hålla med bokens huvudsyfte, om det nu är det?, att det är dumt att blanda in hudfärg, etnicitet, uppväxtförhållanden och liknade i meritokratiska sammanhang. Kvotering är inte bra. Punkt. Men författarna blandar in så mycket annat att man stillsamt anar motsatsen. Problemet är ju att kvotering redan förekommer i många till synes meritokratiska sammanhang. Kompisföreträde eller likhetsföreträde eller kalla vad du vill. Se problemet! Lös det! Men författarna vill inte se problemet utan ger sig på de kanske dåliga lösningarna istället. Inte så svårt för en liberal verkar det. I grunden menar man att resonemanget att alla är rasister är ett övertagande av den kristna arvsynden. Det är bara det att svenskar inte är katoliker även om den politiska högern ofta går på samma linje. Alltså faller hela resonemanget. Exemplet med Juridicum i Uppsala som borde kvoterat åt andra hållet är roligt, exemplifieringen från Brasilien besynnerligt och att främja anekdotisk bevisföring med tjejen som bytte namn eller att dra in sin egen härkomst i boken är lågt och för övrigt också anekdotiskt. Lite koka soppa på en spik. SR:s mångfaldspolitik är inte bra. Själv tycker jag att förändringen, läs: försämringen, av OBS kulturkvarten var dålig mångfaldspolitik men så uppskattar jag också gärna stora delar av den traditionella intellektuella kulturen och Fredrik Pålsson som blev av med jobbet. Vilket inte hindrar att jag var i Watts 1966 och sedan dess uppskattar Hiphop och Monterey året efter och fortfarande tycker om att lyssna på Janis Joplin och Ravi Shankar. Vi (läs:jag) är som Gunnar Ekelöf diktar inte en utan många. Förmodligen är de flesta många fler. SR:s licensbetalande publik är mångfaldig och det borde återspeglas i programutbudet. Se problemet! Lös det! Medan jag arbetade på Kockums Varv i Malmö så förolyckades fem arbetare. Inte någon gång frågade de tillkomna journalisterna någon arbetare om orsakerna. Det hade inte varit fel med arbetarerfarenhet i den skånska tidningsbranschen då. Det sättet att se problemen har inte författarna utan upprepar att det är det goda som står i vägen för det riktiga (bästa) och tycks inte förstå varför det är så (och behöver aldrig berätta om sitt eget bästa recept). Författarna skriver om tankeraster som socialism, marxism, marxism-leninism, liberalism och kristendom men ser inte sitt eget moraliserande raster. Kanske en falsifiering så god som någon. Som sagt; den här boken blev jag inte riktigt klok på. Däremot så tipsar de om Steven Pinker och Lynn Hunt i slutkapitlet liksom för att lyfta sig i håret men helt kan de inte släppa sin förvirring: ”I den nya maktpyramiden motsvarar den vita majoriteten den ägande klassen inom marxismen” och visar att de inget kan om marxism och vet förmodligen inte vad ”vänster” är heller.


HJÄRNSTARK

Anders Hansen:  Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016)

Grafisk form och illustrationer: Lisa Zachrisson

Övertygande går Anders Hansen, kapitel för kapitel, igenom varför du ska motionera och allt är väl underbyggt i den senaste forskningen. Det är en vältalig bok som talar om för dig att du ska vara den du är. Inget mer, inget mindre. Alltså, RÖR PÅ DIG! Allt från savannens dagar är hjärna en del av kroppen och fungerar bäst tillsammans med den då den fungerar bäst. Välkonditionerad. Barn som åldringar behöver sin hjärna och bästa medicinen är ingen medicin alls kombinerat med konditionsträning. Rekommenderas!

 

MP:s senaste idé om miljöavgifter på stormarknadens parkeringsplatser kanske inte är helt magstarkt.

Update: Tids nog blir man gammal. Jag besökte dottern som bor i Göteborg, Övre Johanneberg, faktiskt så mycket övre man kan komma, överst på högsta huset och behövde parkera bilen över natten. Jaja. Det var fullt överallt och då menar jag överallt, utom. Ja, just det det fanns ett utom. På Johannebergsskolan gick det utmärkt att parkera och betala med Appen. Tji, med min Motorola som ändå ska vara smart. Eftersom det var gott om parkeringsplatser där kan men i all enkelhet dra slutsatsen att det finns många Göteborgare som inte klarar Appen. Nåja, svärsonen kunde betala via sin App fast han inte var där så det löste sig. Faktiskt är det stor skillnad på hur man hanterar gatorna i Malmö och Göteborg. ”Det fixar sig” tycks man resonera och trafikanterna behandlar varandra mycket varsamt och förstående för att klara alla ständigt uppdykande situationer. Parkeringsplatser till exempel kan vara inritade på trottoarer med ingen kantsten mot gatan. Inte mycket kvar att gå på men det fixar sig väl. Aldrig att Göteborgarna skulle gräva upp hela Nobelvägen som i Malmö för att ordna cykelbana. Men inte en enda bilkö! Det har man fixat i Malmö desto fler. (eller planerat för, om jag nu ska vara konsekvent)

Downdate: Ha,ha. Appen finns i Malmö också. Det är bara jag som inte behövt se den. Jag ser min ignoranta sida. Nu måste jag koppla in mig på min motorola för apptillstånd och intresserade kan få veta var jag befinner mig. Tveksamt om jag vill. Appsolut?