Kategoriarkiv: Litteratur

HJÄRNSTARK

Anders Hansen:  Hjärnstark – hur motion och träning stärker din hjärna (2016)

Grafisk form och illustrationer: Lisa Zachrisson

Övertygande går Anders Hansen, kapitel för kapitel, igenom varför du ska motionera och allt är väl underbyggt i den senaste forskningen. Det är en vältalig bok som talar om för dig att du ska vara den du är. Inget mer, inget mindre. Alltså, RÖR PÅ DIG! Allt från savannens dagar är hjärna en del av kroppen och fungerar bäst tillsammans med den då den fungerar bäst. Välkonditionerad. Barn som åldringar behöver sin hjärna och bästa medicinen är ingen medicin alls kombinerat med konditionsträning. Rekommenderas!

 

MP:s senaste idé om miljöavgifter på stormarknadens parkeringsplatser kanske inte är helt magstarkt.

Update: Tids nog blir man gammal. Jag besökte dottern som bor i Göteborg, Övre Johanneberg, faktiskt så mycket övre man kan komma, överst på högsta huset och behövde parkera bilen över natten. Jaja. Det var fullt överallt och då menar jag överallt, utom. Ja, just det det fanns ett utom. På Johannebergsskolan gick det utmärkt att parkera och betala med Appen. Tji, med min Motorola som ändå ska vara smart. Eftersom det var gott om parkeringsplatser där kan men i all enkelhet dra slutsatsen att det finns många Göteborgare som inte klarar Appen. Nåja, svärsonen kunde betala via sin App fast han inte var där så det löste sig. Faktiskt är det stor skillnad på hur man hanterar gatorna i Malmö och Göteborg. ”Det fixar sig” tycks man resonera och trafikanterna behandlar varandra mycket varsamt och förstående för att klara alla ständigt uppdykande situationer. Parkeringsplatser till exempel kan vara inritade på trottoarer med ingen kantsten mot gatan. Inte mycket kvar att gå på men det fixar sig väl. Aldrig att Göteborgarna skulle gräva upp hela Nobelvägen som i Malmö för att ordna cykelbana. Men inte en enda bilkö! Det har man fixat i Malmö desto fler. (eller planerat för, om jag nu ska vara konsekvent)

Downdate: Ha,ha. Appen finns i Malmö också. Det är bara jag som inte behövt se den. Jag ser min ignoranta sida. Nu måste jag koppla in mig på min motorola för apptillstånd och intresserade kan få veta var jag befinner mig. Tveksamt om jag vill. Appsolut?


Posör och position in The Caveforsgate

Ragni Svensson: Cavefors : Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982  (2018)

Ja, nu har jag bara sammanfattning och analys och hela notapparaten med källor och litteratur, det vill säga en tredjedel av boken, kvar. Jag brukar hoppa över för- och efterord och andra medföljande tillägg i böckerna jag läser om inte annat så för att behålla aktualiteten som en bok kan ge, oavsett ålder. Men Ragni Svensson ska ha stort tack för en väl genomförd och presenterad undersökning av den undersökande och från utsidan tittande lundaförläggaren Bo Cavefors. Ragni Svensson odlar outsidermyten om BOC och det behöver ju inte vara fel men Colin Wilsons framställning av outsidern i ”Outsidern” av nittonhundrafemtiosex passar inte men det är bara en mindre kommentar. Begrepp och förståelser förändras. När BOC släpper outsiderrollen, anställer folk och släpps in i bokerisystemet går det åt pipan. Däremot skriver RS på sidan 218 att BOC inspirerats av ”antiauktoritär” inriktning och då förstår jag inte alls vad hon kan mena. Utgivningen som är nogsamt redovisad är auktoritär både till höger och vänster. Om man vill så kan man säga att BOC i stort glider med leninismen vänsterut och rehabiliterar högerut. Kända fakta i The Caveforsgate kommer på bordet och det mest besynnerliga är väl att BOC säger sig ha startat med tre miljoner kronor. Det är mycket pengar då och ännu mera i dag. Tvåhundrafemtiotusen böcker snodde konkursförvaltaren och det är svårt att se att det kunde bli konkurs med ett så stort lager. Liberaliteten har som sagts en del att förklara …


Narrativitet i Malmö och Persborg

Berättelser från Malmö / Greger Larsson (2016)

Himmelsblått : En tidsresa i Malmö / Greger Larsson (2017)

Med raderna ”Jag är övertygad om att de förhållanden man har som barn kommer att forma den människa vi blir som vuxna. Som barn är vi väldigt formbara och ännu inte färdigstöpta. Kanske är det under denna tid, som vi skapas till just vinnare eller förlorare” avslutar Greger Larsson första inledande stycket i sin Himmelsblå minnesanteckning.

Men så är det ju inte. Du väljer dina steg på livets stig, gata eller trottoar. Du kan alltid hänga av dig den tunga ryggsäcken från barndomen och resa vidare med lättad packning. Omskapelsemöjligheten finns på en plats nära dig. Greger Larsson egen bok bär syn för sägen. Det är fortfarande gott att dricka en kopp kaffe på ett fik vid Möllan och anteckna sina misstag i livet. Jean-Paul Sartre gjorde det på en annan ort och i en annan verklighet och det är ytterligare ett misstag att tro det är samma. Man behöver inte ge upp.

I bokens förord tar Kristian Lundberg upp Greger Larssons inledande ögonblicksbild av en fallen flicka på dåvarande Statoilmacken på Lundavägen. Själv skildrade han i ”Yarden” a-lagarna på en bänk i Gerlachs Park lite längre bort på andra sidan Lundavägen. Människor som gett upp? Man kan egentligen aldrig så noga veta. Kristian Lundberg tycks mena att den som äger sin tid också äger sig själv och tror jag lurar bort sig i ägandemetaforerna. I en faktaruta i Sydsvenskan luras man att tro att Gerlachs park också är Tjuvaparken men Tjuvaparken ligger en bit bort, förbi huset där Hasse Alfredsson är född om man så vill fast det är rivet, och heter Garnisionparken vilket man också kan läsa i en bättre bevandrad sida i samma tidning. Nåja, historielöshet och historia kan ibland samsas i samma tidning och så är det nog också i Greger Larssons böcker. Mycket är riktigt och annat får man nog ta med liten nypa salt men det är Greger Larssons berättelser och äger ett värde. Så också Persborg. Malmö förändras med klassförskjutningarna under Greger Larssons beskrivna tid. När medelklassens pengar inte längre räcker till villor på Limhamn eller Bellevue tar de över de fattigas kvarter och kallar det med ett finare ord för gentrifiering. Historien blir historielös och Malmö utan sin historia. Som Kristian Lundberg påpekar i förordet så motverkar Greger Larssons berättelser det och den bortlagade får i alla fall ett ord med i omflyttningen. Böckerna rymmer många berättelser som det tål att tänka mera på.

Kanske är Greger Larssons böcker exempel på en ny och folklig narrativitet.

Det Himmelsblå i bokens titel lurade mig att tro att det skulle handla om fotboll, nog borde förlaget veta att himmelsblå är reserverat för iffiff i Malmö, och Bosse Larsson och några till fick visserligen vara med, och själv trilla författaren boll i BK Olympic som från början skulle ha hetat Olympia och det tål att tänka på att ungdomsfotboll inte längre finns till för fattigas barn. Det finns numera prislappar för det. Men ändå!


NÄTVERKET

Thumbnail
Nätverket : Södertäljemaffians uppgång och fall  (2017) / Baris Kayhan
 .
 Baris Kayhan har skrivit en reportagebok om den syrianskt kristna Södertäljemaffian som är mycket bra,  har många förtjänster och med en luguber lyster. Väl underbyggd, saklig, spännande och lättläst. Kunde dock varit mycket tjockare. Jag misstänker att boken är hårt redigerad. Dock. Familj, kyrka, stat, polis, skola, domstolsväsen och andra delar av samhället får sina tillkortakommanden belysta i genomgången av alla de refererade referenser som samlats till varje kapitel och det är uppenbart att nästan varje kapitel kunde ha blivit en egen bok. Vad jag förstår så har maffian haft sina invändningar mot boken och i alla fall ett förlag har fegat ur utgivningen. Det är märkligt då författaren arbetar med öppna källor. Lika märkligt som förekomsten av denna maffia överhuvudtaget. Boken slutar med rättegången och de fällande domarna men fortfarande så mördas det i Södertälje vilket framgår i epilogen. I det bokliga sammanhanget så har jag läst ”Blekingegadebanden” av Peter Øvig Knudsen och ”On the Waterfront” av Malcolm Johnson. Två reportage som som ”Nätverket” väl kan mätas med. Högre betyg kan jag inte ge.
.
Titeln ”nätverket” är något besynnerlig då en maffia och ett nätverk är helt olika organiseringar. Den ena har en topp. Den andra inte. ”Södertälje” kan också ifrågasättas då allt tilldrar sig i Ronna som upploppsvägen tilldragit sig medias och kanske politikens intresse. I boken redogör författaren hur upploppen den elfte september 2005 startades då en ung och försöksvis manlig syrier kastar något hårt i huvudet på en tjej utanför en jourlivsbutik och sa till henne att hon inte hade där att göra. Det blir palaver som slutar med att ungdomar i skydd av en stor folkmassa kastar föremål mot poliser som kommit dit. Senare samma dygn öppnar en mopedburen kalasjnikov eld mot en polisstation i Södertälje.
.
Av detta blir det en politisk palaver och i Aftonbladet kan man läsa att det som uppenbart har hänt inte har hänt. Baris Kayhan berör inte detta i boken men beskriver mönstret: Ronna är mera ett syriskt område än svenskt och befolkningen tar uppenbart ställning mot polisen. Polisen blir tagna på sängen och reagerar yrvaket på händelseutvecklingen. Illegala svartklubbar, lånemarknad, mopedstölder och vapen är vardag och det snurrar runt så mycket pengar att det är svårt att förstå varför inte den svenska byråkratin reagerar rent ekonomiskt. Här finns faktiskt pengar att hämta. Någon borde göra en kostnadsanalys tycker man. Nåja. Med de tillgångar man har så lyckas svenskt rättsväsen, polis och domstol, stoppa upp den illegala verksamheten och placera de mest missanpassade i kriminalvården.

 


SPÅDOMEN

Agneta Pleijel: Spådomen : en flickas memoarer  (2015)

Jag bestämmer mig för att inte läsa så mycket böcker från biblioteket. De tar intresset från gentrifieringen av lägenheten som är meningen ska på gå. På eftermiddagen går jag och handlar på torgets gentrifierade Konsum. Konsum är en gentrifieringskraft. Så ock Héléne i förra boken KLASS. Det lärde jag där. Duktighetens gentrifierande (och utarmande) kraft. På Konsum köper jag frysta wienerbröd. Jag inte bara köper dem – det har jag inte gjort på många år – jag letar efter dem först. Det ska visa sig vara en spådom.  När jag nyssen läset KAFKA PÅ STRANDEN hade jag händelsevis köpt japanskt godis. Inte alls så gott som jag minns det från Japan. På kvällen har jag inget att läsa så jag tar en bok från familjens bokhylla. SPÅDOMEN av Agneta Pleijel. Jag har läst några böcker av Pleijel och henne tycker jag om. I en skriver hon om Nikodemus som söker svar i vinden. Boken står bredvid Karin Johannissons om tre sårade divor. Den här ska visa sig handla om en fjärde. Simone de Beauvoirs hette EN FAMILJEFLICKAS MEMOARER. Det nämner inte Agneta men hon påpekar att kapitelrubrikerna är hämtade från Marguerite Duras. Däremot så befinner sig den omskrivna stundtals i Paris. Så hämtar författarna som regel från varandra. Har man läst riktigt många så flyter allt samman till samma text. Det hämtade jag från Deleuze. På kollektivresan i Stockholm blir stationerna till en lång dikt och samma händer för Héléne i KLASS. Eller är det referat. Åsa Pleijelflickans memoarer är mest psykologiska men läsvärda. Wienerbröden kommer i slutet som hennes älskade faster högsta önskan på vilohemmet. Dock inte alls så goda som jag minns dem nybakade klockan fyra på bageriet.


KLASS

Elise Karlsson: Klass  (2017)

Då gjorde jag i alla fall ett försök att tränga in i den borgerliga kulturen och läste en massa och snackade en massa skit för mina kompisar, men det rann snabbt av mig igen. Krockarna och mötena. Klasstillhörigheten. Det antiakademiska. Motståndet mot allt tillgjort, pretentiöst, borgerligt och finkulturellt. Jag har aldrig känt någon samhörighet med den världen.” säger Peps i en kulturartikel om honom i Sydsvenskan. Vad Peps säger gestaltar Elise Karlsson i KLASS, och uttrycker naturligtvis. ”Jag är den som kom till den här platsen utan att betala för det. Jag kan inte ersätta det. Jag är innanför men det är inte inuti mig. Utanför finns och jag har det i mig. En dag ska jag kanske lära mig vad det våldet kan användas till” Héléne har sin sympati i klassen. Den är äkta. När blod är tjockare än vatten så är det verkligheten man talar om. Våldet är klassens verklighet. Boken är bra, mycket bra


VIGSELN

Witold Gombrowicz: Vigseln   (1968) (1947)

De dimper ner en bok som jag beställde för ett bra tag sedan och jag har glömt varför. ”Vigseln” är ett drömspel där huvudpersonen drömmer fram hela skådespelet inklusive sig själv. Absurdistiskt som man sa då det begav sig. Ganska så bra idé och när jag läser så kommer jag på vilken roman som förmodligen outtalat är uppbyggd precis så. Kritiken var hyfsad och inlevelsefull utifrån att precis så kan det vara och kännas. Realistiskt med andra ord. Precis så!