Kategoriarkiv: Lördag hela veckan

Problemet fenomenet

Alla är vi fenomenalister i den meningen att vi bara känner till det som vi kan tänka om och vi kan bara tänka om det vi har ord för. I alla fall enligt Wittgenstein. Vi är i språket sa Heidegger. Eller ärat kanske det ska varat. Ändå så händer det. Figuren Trump fanns inte då ingen kunde tänka sig honom. Nu finns han och det finns inga ord för fenomenet. En politiker där så att säga sinnet rinner över. Väldigt mycket nu. Det kan man tänka på om författare som säger sig vilja skriva nuet. En genväg till nuet kan vara att läsa gamla böcker. ”Alla kungens män” till exempel. Eller se filmen. Också en genväg. Den handlar om Willie Stark men nog går Trump att känna igen. Boken fick Pulitzerpriset då det utgav sig. Fenomenalt! Eller hur?

Alla vi gamla malmöbor som gick på fotboll, kanske till och med så gamla att vi låg på gräset bakom Gripens kortlinje efter att ha plankat in eller ha följt med en gubbe, gratis för medföljande barn under tio, minns den Werupska rocken. Eller var det Tore Svensson som stod i målet. I alla fall så vill jag komma i håg att malmöspelarna hade röda strumpor. Det är vad men mest la märke till i det perspektivet. Och så den stigande kören vid inspark då det uppnådda vrålet klipptes av tvärt då målvaktsdojan träffade läderbollen med blära. Men vet kanske inte att den av gode Jacques berättade historien har Runebergska konnotationer. ”Den gamla rocken” bar Bataljonschefen Loden i ”Fänrik Ståls sägner” när det var övning men nu var det ju match. Till strid och match gick man i finaste uniformen och söndagsstassen. Utan den kunskapen blir det bara ett innehållslöst tomt flatskratt. Detta om klass och skratt. På ”gården” där jag bodde bodde också farbröderna Börje och Helge som spelade i iff iff och Jörgens pappa som spelade i den iffiffska blåsorkesterns blå uniform, som lät marschmusiken stämma tvekampen pirruettad på innerplan. Minnet föll på när jag i går skrev min första insändare. Någonsin. Kanske för att min mamma föddes för jämnt hundra år sedan häromdagen. Hon skrev nämligen många insändare och kunde recitera Fänrik Ståls sägner utantill. Men också att hon gärna gick på match. Senast när iififf mötte GAIS på Swedbank för några år sedan. Som Göteborgare i Malmö höll hon på alla göteborgslag som vågade sig hit.

Minnet, skrattet, sparken, dået och nuet.

Inte är Trump något som katten dragit in men nog kan man i alla fall härbärgera tanken som en folklig insändare.

Redan tänker jag på nästa insändare.