Kategoriarkiv: Marginalanteckning

Hundarna i Metro

Det är lite kul för en som följt Metros öden från första början med de Qvibergska plumparna. Uppenbart vill han vara en i gänget och spela en roll någonstans. Den naturliga följdfrågan blir då: vilket gäng? Varför inte som Plumpen i Björnligan?


Kulvertering

Alla vet vi ju vad en konvertering är. Man byter religion. Paris är värt en mässa som han Henrik inte sa. Ena dagen protestant och andra dagen katolik. I den svenska intellektualiteten finns flera exempel på den sortens överlöpningar, nu senast omvittnad i böcker och artiklar om flera av 1968-vänsterns staffagefigurer som numera, och kanske sedan länge, mera ser till sitt eget förseende. Stuffar till sig, så att säga. Ombytlig ja, men intellektuell? Det är något som inte stämmer här.

Nåja. Kulvertering var ordet. Per Svensson skriver om det i Sydsvenskan. (och för övrigt har han skrivit om en svensk intellektuell också!) I hans mening en inkapslad åsiktskorridor. Jag har min egen kulvertmening som tar ordet ett varv till (Det är nostalgiska veckan här (sportlov!)). Det var på ackordens tid i främre delen av nittonhundrasjuttiotalet och jag svetsade ihop till timlönen. Utomhus i Kockums stora docka där supertankerna monterades och jag befann mig som regel i akterbygget som vette mot Köpenhamn eller Barsebäck lite beroende om man tog kafferasten på popdäck om styrbord eller babord. Av förmannen fick man ett ackord om till exempel 100 timmar. Det klarade jag av på 80 timmar men stämplade ut först efter 90 för att ligga på den ackordsnivån som jag tyckte att jag hörde till. Då hade jag alltså redan börjat arbeta på nästa ackord utan att stämpla in. Då hade jag tio timmar till godo och på nästa ackord kunde jag kanske svetsa ihop tio timmar till. I praktiken låg jag alltid minst en vecka i förväg på ackorden. Det betydde att jag kunde gå en hel vecka och göra ingenting utan att det påverkade min lön som var ackordsbaserad. Nu gjorde jag inte det. Jag gick ner i kulverten som löpte runt dockan och satte mig att läsa. Särskilt om det regnade. Blöta buldankläder är tunga. Sex timmar om dagen. (jag upprätthöll kafferasterna med arbetskamraterna) Det finns böcker som är särskilt ägnade att sträckläsa. Claude Simon skrev sådana. C.G. Bjurström som översatte var min ingång till den då i mitt tycke fantastiska delen av litteraturen. Celine, Malraux, Foucault med många flera. Till och med Balzac fick plats. Samuel Becket passade perfekt i kulverten. Mina smarta arbetskamrater upptäckte att jag ofta var på dåligt humör när jag avslutat en bok och tyckte att jag skulle ta ledigt en dag eller två. Och så gjorde jag det. Annars är att smälta järn och läsning en utmärkt kombination. Koncentrationen på den vita smältan som styrs avslappat inuti svetsvisirets mörker trots många gånger fysiskt krävande arbetsställning gör att tankarna kan/vill sväva fritt. Så kulvertering för mig blir att dra sig från den verkliga världen och det är väl kanske just det som ett främlingsbetingat samlingstänkandet i den politiska bristen på debatt gör.


Oförstånd i tilltagande

Människor och ting förändras. I går kväll såg jag Big Bang Theory och kunde konstatera att Sheldon blivit lite smidigare i sitt sätt, Penny klokare och kunde föra ett inspirerande bordssamtal med Leonard som inte var fullt så patroniserande som han brukar vara och alltså kunde komma upp med nya vetenskapliga rön under samma samtal. I en tidigare årgång utnyttjade Sheldon Penny på ett liknande sätt men då genom att utföra Pennys arbetsuppgifter. Seriens karaktärer både utvecklas och står sig samtidigt. Kanske intressant. Intressantare då att de tre nämnda karaktärernas rollbesittare i lyckats att drastiskt höja sina arvoden till toppnivån i branchen. I verkligheten. I verkligheten landade i går en rymdsond på förevarande planeten Pluto efter nio års resa. Förevarande har varit föremål för ett replikskiften i Big Bang Theory.

I Aftonblaskan läser jag en ledare där politiker påstås inte förstå skolproblematiken samtidigt som skribenten själv uppenbart inte förstår hur interaktionen utbildning-arbete fungerar i ett postmodernt samhälle och för all del heller inte politikerproblematiken. Därmed inte sagt att det är fel att peka på arbetsmiljön i skolan som ett problem. Kanske kunde det vara läge att börja med att fundera på arbetsmiljön på Aftonbladet.

Idrottaren Kutte Jönsson tycker efter att ha läst lite filosofer och andra tyckare, bl.a Ivan Illich att skolans disciplin inte verkar vara till för disciplarna utan mera för ordning och reda i ett system som mest är ute efter att tjäna pengar. Nu råkade jag vara på plats när Ivan höll en öppen föreläsning på sociologen i Lund i mitten av 1970-talet och den blev alldeles förstörd av en massa läkare som faktiskt inte alls förstod vad han pratade om. I deras fall gällde det hans tes om att sjukhus skapade sjukdom. Illich försökte prata om kulturkrockar och att skolan och sjukhusen inte pratade samma språk som eleverna och patienterna eller ens levde i samma kultur och det hade han verkligen inte mycket förståelse för hos de dumma läkarna. Skolan är ett främmande land och kunskapen om det lär komma sist till Universitet. Kutte får ropa ut budskapet i öknen och på plats lära ut hur man stretchar i stället. En stretch tar en minut för att rätt tänjning ska åstadkommas säger vetenskapen (visserligen dansk) och den kunskapen återstår att implementera. På Friskis & Svettis har man ingen aning om det och för övrigt så skulle det störa schemaläggningen.


Nu och DÅ!

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg.” Ja, det har faktiskt hänt en hel del i seriositeten. Omförflyttningar pågår i min arbetslokal (private playground) och till den förste nästa månad, i alla fall, ska påbörjning av den nya arbetsperioden (playtime) ske med ett rent skrivbord. Eller ska det stå utgå från. Så har jag tänkt. Det ska bli lite Montaigne över mig. Dock så avstod han världen i ett torn medan min arbetslokal ligger på källarplanet. Eller låter det bättre, lite Dostojevskist, med Källarplaneten. Ja, varför inte. I förspelet har jag beställt och betalat på Bokbörsen för KALILAH i översättning av Eric Hermelin som jag tänker umgås med ett tag. Kanske hinner jag få den till den förste. För er som inte känner till KALILAH kan jag berätta att den är nummer ett i min Kanon över världslitteraturen och nu skall jag alltså läsa om den. Den utgavs, då det begav sig, i Lund och på Eget Förlag, till förmån för judarna och om än tjock och i tre delar så bara i en mindre upplaga. Eric Hermelin var ett inkännande Lundasnille som jag tror de flesta  av den gamla generationens människor kan känna igen sig i. Innerst inne en Adelsman, till det yttre tvångsomhändertagen suput och absolut i omvärlden kan räknas till en av den svenska litteraturkretsens främsta. I alla tider.

Igår läste jag tre böcker: FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE på förmiddagen; HAT & BLÄCK på eftermiddagen; CALL GIRLS på kvällen. Det är så jag tänker tillbringa dagarna i min KÄLLARPLANET; som kanske Den Nya Blogen också ska heta.

Arne Melbergs FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE är en alldeles utmärkt liten introduktion till Montaignes ESSAYER. Eller hellre kanske Montaigne. Montaigne skiljer inte på sig själv och det han skriver och han ser sig också som en del av det han läser; idisslaren kulturens perenna gräs och gräsligheter. Melberg liknar Montaignes kunskapsteori vid Sokrates´”Vad vet jag?” , utan att därför på peka religionens samtidsmakt visserligen, men det är ett bra påpekande. Bara så kan man förhålla sig om man heter Montaigne eller Sokrates.

HAT&BLÄCK låter mer som ett firmanamn och det är väl det boken handlar. Ett famlande efter positioner utan att vara fumligt. Lundberg & Enander är seriösa men hamnar (handlar) med benägenhet för offerkoftor emellanåt i litterär historienostalgi. Lundberg om klass och Enander om tendens. Dock även denna med många bra påpekande. Dock (Njae) igen, man gör inte litteratur genom att prata om den.

CALLGIRLS av Arthur Koestler läser jag apropås de avslöjande kringkommentarerna om Tingstenavslöjandet. Jag mindes boken som mer avslöjande, men jag blandar nog ihop den med något annat som Koestler skrivit. Koestler var en av mina favoritförfattare för femtio år sedan medan Callgirls kom lite senare. Det här att kulturens propagandister är så lättköpta och aningslösa när det visar sig att det är amerikanska staten som backar upp sekinerna de får för besväret. Lars Gustafsson tycker att det var väl inget märkvärdigt med det. Det gjorde alla!

Lars Westerberg som jag skrivit tidigare om i bloggen skrev något alldeles märkvärdigt i sin blogg i går:  ”Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.” Det handlar om året då LW lämnade Dackekuriren och det han skriver är inte alldeles sant. M. som vid dåtiden var tidningens redaktör  var en i det närmaste opolitisk människa som älskade att göra tidningar och det var detta intresse som gjorde honom till redaktör. Många var missnöjda med Dackekuriren och allra missnöjdast i allmänhet var kanske ”nationsledningen”. Särskilt missnöjda var man med att en liberal kåsör i det närmaste var tidningens ansikte. M:s största problem med tidningen var att få tag på någorlunda kvalitativt materiel och han ville inte alls mista LW. Tvärtom. Dessutom tyckte han att då kunde väl ”nationsledningen” leverera lite artiklar då. Det var ju en ”aktivistlinje” som gällde. M vägrade att kasta ut LW och politrukmöte sammankallades, dvs redaktionsmöte med den anställda personalen. 3 heltid och två halvtid, inklusive redaktören, där prokuratorn företrädde nationsledningens linje. Det blev en kompromiss: LW erbjöds fortsätta som förut men med en mindre framträdande framtoning och föreslogs aktivera sig mer i nationsarbetet. På den tiden föreslogs alla att aktivera sig mera i nationsarbetet. Det fanns många ambitioner mycket att göra, t.ex så behövde M. alltid hjälp med tidningen. LW valde att inte medverka i Dackekuriren mera. Raden om Blekingegadeligan är så oförskämd, grov och okunnig att man häpnar. Jag tror inte heller att LW egentligen har en aning om vilka som var ”sekteristerna” på Smålands Nation. Om han någon gång besöker  Filosoficirkeln i Lund så kan jag berätta att den startades en gång som öppna Temaseminarier på Smålands Nation och att det första handlade om Kunskaps- och Vetenskapsteori och inte om Blekingegadebandens fascistiska filosofi och att den där slutstriden också innebar att seminarierna stod husvilla, det var nämligen sekteristen från Lunds Kommunistiska Högskoleförening som sa sussumera istället för subsumera som vann, men bara han. Smålands verksamhet låg sedan nere i två år. Men Temaseminarierna kunde alltså fortsätta i Arno Werners förtjänstfulla regi under namnet Filosoficirkeln och med ett antal akademiska år senare en del av den avskedade personalen som föreläsare. Så kan det gå! När det gäller motsättningarna på Smålands Nation i mitten på 1970-talet så har sanningen sannerligen ännu inte fått på sig sandalerna.


Med litta sump

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg. Blog ska det heta. Kanske gör jag mig en sådan. Säkert går det att tjäna pengar på en fungerande blog men jag gör det inte. Det vore fel. Tycker jag. Det är inte fel att tycka saker..

Det är lite sump i kaffet idag. Nog så att kaffefiltret gått sönder. Det är svårt med kaffefilter. Är jag en miljöbov eller inte? I Sverige, det heliga landet på den av golfströmmen uppvärmda tundran, säger experterna att det ska var bruna påsar medan det i tyskarnas land ska vara vita. Varje morgon så tar jag två gratistidningar, lite för att göra hundrundan meningsfull, men sedan läser jag dem inte. Aldrig. Jo det har hänt men aldrig ligger närmre sanningen. Så kan det gå med absoluta begrepp. Men med lite sump i vrångstrupen påminns jag av lite då. Det är det kalla kriget som övervintrat i mars månads eftervinter. Det är en sorts lögnens bekännelse till den rätta ordningen som pågår. Avslöjande, skulle jag skriva men avburkning är kanske riktigare och mer till framtiden hörande. Det var verst, skulle ryssen säga. Intellektuella är ett särskilt patrask. De arbetar inte! Det är den ursprungliga definitionen. I folkloren gestaltas intellektualiteten av Faust. Mannen som sålde sin själ till djefulingen. Faust kolporterade. Nu gäller det Tingsten. Stod eller satt han i främmande staters sold? Jag också, skriver LG, och den som är beredd att vittna måste man tro. Det räliga tycker jag är att ledarskribenterna skriver mot bättre vetande och tror att de ska komma undan med det. Ungefär som bloddopade norrmän. De lever med den fromlande förhoppningen att alla som skriver står i någons sold. Alla står i skiten, och att ingen som läser kommer ihåg. Man kan så att säga trycksvärta ner vem som helst för att rena idealen som består den överklasssiga makten. För egentligen är det det det handlar om. Men det är det arbetande folket som står i skiten och frågar man mig så förtjänar de verkligen bättre än detta borgerliga fotskrapande tvärs igenom ackademierna. Tidningskrivande stavas korruption efter korrespondent. Nu som då. Kanske var det bara det man ville säga. Alla som är med räcker upp pennan och ger pennalismen ett nytt innehåll och riktning.


Pendang ur tiden

Tre saker dagen då jag föddes. 1. Jag föddes.  2. Åska, storm och regn. 3. MFF-AIK 3-1.

Det gäller att hålla ordning på sina prioriteringar. Pappan till mig såg naturligtvis matchen. MFF:s lagkapten bodde på gården och så också forwarden som passade till ett och själv gjorde det sista. Även MFF:s orkester befanns representerad i huset mittemot där jag skulle bo. Det var inte så lite. Före varje match marscherade de runt i olika konstfyllda formationer som husarer inför ett vinklat flankanfall. Historiska vibrationer. På den tiden jag föddes förlorade MFF aldrig sina matcher. Tvärtom. 23 raka vinster och 49 i rad utan förlust. AIK både börjar och ändar sviterna. Där är grunden till det Malmöitiska kynnet om att laget vinner eller förlorar allsvenskan. Inget därimellan.

Även om det kanske är mycket begärt att ta guld första året med en ny tränare så tycker jag att nedanstående insändare som jag knyckt från Sydsvenskan har sina poänger.

 ”När ska Malmö FF producera egna talanger som är från Malmö med omnejd istället för att köpa Norrläningar mm. Dom börjar locka barn vid 10-11 års åldern från andra klubbar och fortsätter att byta ut sina spelare år efter år tills dom kommer upp i U17 & U19 där dom alltid kommer långt i SM slutspel men ändå lyckas dom inte fostra egna. Nä det var bättre på Bosse Larssons tid där dom flesta hade Malmö anknytning. Så låt små klubbarna göra vad dom är bäst på fostra spelare till MFFs A-lag. Så ett stort minus till MFFs ungdoms ledning och framförallt ska man inte vara som bäst när man är 12år!!!!”  Obs! citattecken

Malmö FF, precis som MIF och alla andra som kallar sig elitsportare, går helt emot allt vetenskapligt vetande när det gäller hur man fostrar ungdomsspelare. Många gånger blir spelarna bra trots klubbarna och det är alls ingen nackdel att ta sig fram utanför de fotbollförbundiga karriärstegarna. De sista att ständigt påpeka sina sanningar är idrottsvetarna. Varför? Jag tror det handlar om sjuka strukturer, alltså institutionaliserade maktrelationer där personkemin är så avartig att man t.ex främjar pedofiler i ungdomsverksamheten när det tveklöst borde vara tvärtom.  (Det finns procentuellt fler pedofiler inom idrotten än i övriga samhället) Vad gäller vetenskaparna så handlar det nog mera om tomrummet som professor Alvesson pratar om, men mer om det i en annan blogg.


Skillnadsfabriken

På förekommen anledning vill jag bara kort meddela att man kan inte göra skillnad. Exempel: Skillnaden mellan femton och fyra är elva. Men elva finns inte. Det är femton och fyra som finns. Nu kunde jag vara rolig och skriva att femton och fyra är reella tal medan skillnaden elva är ett abstrakt. Precis som månen går det inte att ta på. Det ska jag inte men jag kan berätta att skillnaden har en historia men det ska jag göra en annan gång.